Varför går så många småbarnsföräldrar skilda vägar? (långt)

[LillaLola]

Hallå alla föräldrar!
Jag har en fråga till alla er som har, eller har haft det svårt med sina förhållanden.
Jag och min sambo bråkar väldigt ofta och det har känts många gånger som om jag bara vill ta liten och skaffa eget. (Kan bli så sjukt frustrerad på honom.)
Men det som är skönt med vårat förhållande är att vi kan eller har i alla fall börjat prata med varandra och det hjälper så sjukt mycket.
Nu ser jag så ljust på framtiden att det är läskigt. Vi har börjat prata om barn nummer två och liten är tre månader.
Så idag satt jag och läste lite på forumet och min sambo frågade mig om det stod något om varför så många småbarnsföräldrar går skilda vägar.
Man förstår ju verkligen varför man kan känna så, men alltså vad är mer vanligt?
Att tjejen tröttnar på sin man som inte "gör det han ska" eller det kvinnan tycker att "han ska göra" och sen, när han väl gör det, så gör han det inte på hennes sätt och då är det inte heller bra osv osv.
Eller Är det sex-biten?
Är det mannen som ledsnar på kvinnans attityd? Att hon bara är sur hela tiden och skyller på mannen?
För så var det för mig. Jag var sur så fort jag var med honom. Allt var hans fel. Han var alltid i vägen, gjorde ingenting och gjorde han det, var det på fel sätt. Han prioriterade aldrig oss, utan satt bara framför datorn eller var med sina vänner och vi fick bara hänga med eller vara hemma.
Jag kan förstå varför han alltid flydde från oss eftersom jag alltid var sur och fräste på honom. Så fort han gjorde något var det fel, så fort han tog på mig gjorde det ont eller så orkade jag verkligen ha en till som klängde på mig och ville ha uppmärksamhet. Jag har ju redan ett barn och behöver inte ha ett till.
Min sexlust är som bortblåst och är verkligen det sista jag tänker på.
När jag får lite avlastning så är det mig själv jag måste ta hand om inte min man som bara "kväver" mig.
Så här har jag gått och ältat nu i en månads tid och jag förstår varför jag mår dåligt när jag är med honom. Jag är mer social nu än vad jag någonsin varit och är lycklig när jag får umgås med vänner men inte när jag är med honom. MEN!!!
Jag har kommit på att jag inte kan ändra på min man, men jag kan ändra på min inställning och vägra vara en bitter, sur och irriterad person och ta ansvar för mina känslor och inse att det är mina känslor, inte hans. Och att man aldrig kan tvinga någon att leva sitt liv efter sin pipa, utan att var och en är sin egen person.
Och om jag har problem med hur min man gör saker så måste jag inte säga det hela tiden, utan snarare acceptera att man kan göra saker på olika sätt och att mitt sätt inte alltid är det bästa.
Jag har gått runt i ca en månad nu och varit sur och arg och irriterad på min man när vi ses och när jag är med mina vänner så är jag en superlycklig och glad tjej som älskar livet. Det gick inte ihop för någon av oss och här om dagen satte vi oss på en fest av alla ställen för att det var första gången på länge vi var "barnfria" och pratade på en normal nivå utan pajkastning. Jag vet inte om vi kom fram till något så där, men efteråt bestämde jag mig för att jag inte ville må dåligt längre.
Jag vet inte hur länge den här känslan kommer hålla i sig, men jag vill tro att jag har hittat en bra tanke som jag ska försöka fortsätta leva med.

Hur har ni det och har ni lyckats lappa ihop förhållandet? Eller är det lättare att ge upp?

Många kramar till er alla!

[Trötta mamman]

Herregud vad jag känner igen mig. Jag har oxå varit sur och irriterad på min man och tyckt allt han gör är fel men har samtidigt varit glad och lycklig när jag umgåtts med mina vänner. Just nu är det bättre men inte är det lätt. Vi har varit ihop i evigheter och jag vet att det var superjobbigt även när ettan var liten - det blir lättare med tiden. Det är så mycket hormoner och omställningar med att få barn så jag tror att man som kvinna bara orkar med barnet och att få in rutiner. I regel är det ju vi mammor som är mest med bebbarna i början och för min del är det så att de rutiner som skapas när jag är själv är oerhört viktiga för att allt ska flyta på smidigt och då blir jag sur när mannen ska vara med och bestämma.Det blev lite svamligt men det viktiga tror jag är att inse att småbarnstiden är tuff även om man får en bebis som inte är ngt extra krävande och det är svårt att hinna med varandra och orka med varandra. Jag tycker inte det är läge att ge upp när barnen är små utan bara försöka hitta en väg som funkar för båda och inse att tiden för varandra inte finns på samma sätt som innan. Ser att er son oxå heter Sebastian.

[LillaLola]

Haha våran tvåa kommer förmodligen heta Alexander om det blir en kille ^^
Såå fina namn ^^

Och jo, du har helt rätt tror jag med. Att det är hormoner hit och dit och att "hålla ut" Förstår precis hur du menar. Jo det har varit så för mig med, att försöka hitta rutiner och få allt att flyta på liksom och så kommer han där med sina åsikter o skälper allt man jobbat med haha... (enligt mig alltså)
Jo precis, det här med närheten till sin man har fått en annan innebörd. Nu kan det räcka med mig att få en lång kram och en puss, medan han ska börja känna och klämma överallt också.. haha.. men vi har i alla fall lyckats få till det ett par gånger när även jag har tagit initiativ och varit på ^^
Nåja, det blir säkert lite lättare framöver. Tack för ditt svar!!
Kram

[Redhotwera]

Småbarnstiden är jobbig på flera sätt. Det är en väldig omställning av få barn. Som mamma kan man bli ganska låst vid det lilla barnet. Det är svårt att få tid till att ta hand om förhållandet och sin partner. Det kan även vara svårt och jobbigt att ta hand om den lilla och då är det nog väldigt lätt att frustration och irritation går ut över partnern. Vissa får sömnbrist som också det kan påverka relationen med partnern.

Jag tror det är viktigt att båda är medvetna om detta och pratar om det. Vi har haft det väldigt lätt med Edwin jämfört med många andra föräldrar. Vi har inte bråkat mer än innan vi fick barn. Några gånger har det hänt att Edwin är jättejobbig och då kan jag och min man irriterade på varandra. Men vi pratar om det och är medvetna om att det är pga av att tålamodet försvunnit med Edwin, det är inte min man jag är arg på egentligen.

Det blir lättare när barnet blivit lite äldre. Man får in rutiner, mamman är inte lika låst vid barnet, man får mer utbyta av barnet. Kort sagt det blir lättare och roligare!

Hoppas ni hittar en väg som funkar för er båda och Sebastian,

[Shelly]

Känner verkligen igen mig! Nu är jag inte tillsammans med liams pappa, (det tog slut innan liam föddes, M har aldrig träffat sin son) men jag har en ny kille nu och jag är precis likadan. Jag väntar mig ändå att han ska ta hand om Liam lite iaf, och det vet han också. Det kan gå flera dagar då jag bara fräser gnäller och är allmänt otrevlig för att jag inte tycker att han hjälper till som han ska. Sen vill jag inte säga något om det för det är ju faktiskt inte hans son och inte hans ansvar.. Men gud vad jag kände igen mig!

Känner också nu att jag också ska ändra på mig. Vill inte vara en gnälliga mamman som bara tjatar!

[loppys]

Vill bara säga en sak, visst ska man försöka vara glad, men får man inte stödet som man så behöver kan det vara svårt att vara posetiv och vara på glatt humör.
Vill bara säga det att vi mammor gör ett super bra jobb, och behöver lite extra kärlek ibland och tycker iför sig att dom ska förstår det.... Men visst kan man börja med att visa lite glatt leende.
Jag har ju skilt mig, och kännt mycket som har förklarats här, men min kärlek försvann och mycket av min respekt till honom,
Nu med min nya sambo, känner jag att prata är nyckeln och det hjälper jätte mycket att prata när man har lugnat sig