Varför får sån panik vid magsjuka??

[MinisMamma]

Noel fick ju den där jädrans magsjukan i torsdags kväll strax innan 23.

Jag var precis på väg att lägga mig när jag hör att han börjar gråta massor, sprang in till han då han aldrig gråter så annars. Försökte lugna ner han och helt plötsligt så börjar han ulka och jag hinner ta ut han ur sängen precis innan han kräks på golvet.

Känner bara hur paniken kommer och jag ställer ner han i badkaret, måste ju få av han kläderna som han kräktes ner lite. Stackar förstår ingenting och bara. Efter att jag duschat av han och bytt om på han så satte jag mig helt enkelt på vardagsrums golvet med en hink och försökte ringa S. Ringde han säkert tusen gången utan svar och tillslut så ringde jag 118700 för att få tag på den tjej han träffar. Visste att han var med henne. Efter att ha ringt hennes telefon så ringer han upp tillslut. Först så säger han att han kommer strax för att när jag sen ringer 5 minuter senare så har han bestämt sig för att inte komma för att hon tyckte att han kunde stanna hemma för att inte bli smittad.

Det han helt struntade i var att han hörde att jag hade sån panik. Jag vet att man inte ska bli sån för att man kan överföra rädslan till sitt barn men det hjälpte inte. Jag kände mig helt ur balans.

Men efter att ha ringt han tusen gånger och att han tillslut gav luren till henne så hon fick prata med mig så skickade hon iväg han. För hon hörde att jag inte var helt ok.

Han kom tillslut så att jag kunde få städa upp efter Noel och ta på han nya rena kläder för dom han fick på sig hade han precis hunnit spy ner. Och vad S surade hela natten för att han var tvungen att komma hit. Och han var på väg härifrån flera gånger på natten men så stannade han kvar ändå.

Jag kunde inte sova på hela natten. Efter att S kommit så la han Noel i sin säng efter 1½ timma eller så. Och så la han sig på soffan och sov. Jag passade på att tvätta allt som han kräkts ner. När jag kom upp första gången så hade S precis vart inne hos Noel för han kräktes, som tur var i hinken och inte sängen. Han kräktes sista gången vid 2-2.30 nån gång och vid 4 ulkade han bara utan att det kom nåt. Kl 7 vaknade han pigg och glad och sprang runt i lägenheten. S gick och handlade lite blåbärssoppa och majsvälling. Tänkte att Noel kunde äta lite välling men det ratade han. Så det enda han åt var blåbärssoppa i små mängder hela dagen. Ingenting annat. Han kanske fick i sig sammanlagt en halv liter.

På natten fick S ta han så att jag skulle få sova och återhämta mig lite. Imorse så gav han Noel 2 dl majsvälling plus 1dl blåbärssoppa för han var hungrig tydligen. Men en del av det kom upp, inte mycket så jag antar att det var bara för att han åt för mycket. Sa till S att han skulle ta det lugnt med frukosten och börja med lite i taget men ofta istället. Men det tänkte inte han på.

Men varför får jag sån panik? Jag fixar helt enkelt inte att vara ensamstående vid magsjuka. Kommer det någonsin att bli enklare för mig att hantera det? Får jag sån panik bara för att han är så liten och jag är oförberedd? När han blir större så kan han ju berätta att han har ont i magen eller mår dåligt. Hur ska jag handskas nästa gång han får det?

Han var ju 7 månader sist han fick det och då vakande vi mitt i natten till det. Handskades bättre med det då, men det beror nog på att S var där och kunde hjälpa mig på en gång.

Sen kan jag inte heller släppa att han en vecka innan hade lovat att han kommer ifall det händer. Att det var klart att han skulle hjälpa mig, och nu när det hände så var jag tvungen att ringa till han tusen gånger och att hon som han träffar skickar iväg han till mig tillslut. Och så surade han och höll på hela natten. Jag måste ju kunna lita på att han kommer och hjälper mig när jag behöver det. Noel är ju hans barn oxå....

[ToToRo]

ush det lät inte roligt. Man lider så med de små när de kräks och hade man kunnat hade man ju lätt tagit över det. Men det låter ju bra att ni lyckats få i honom lite mat. Vi fick tips att ge vätskeersättning men tyvärr tyckte inte liam om det. Sen klarar de ju sig ändå rätt bra och jag tyckte liam var på benen direkt när man själv hade legat orkeslös.

kan nog tänka mig att det känns jobbigare när man inte har någon annan vuxen att dela det med, men bra ändå att han ändå ställde upp till sist, fast du fick kämpa för det.

[Ki27]

Usch då förstår att det var skitjobbigt att va ensam med detta!
Jag vet att jag blev alldeles "sjuk" själv när Leon fick 40 graders feber (öroninflammation) o skrek våldsamt o var kokhet mitt i natten, jag blev kallsvettig och kände mej kräkfärdig, skakade i hela kroppen så jag kunde inte hålla i homnom och var tvungen att sätta mej på toa... rädd o helt utslagen i hjärnan... som tur är var jag ju inte ensam, men fyy...
Tog en stund innan jag hämtade mej, man är ju helt borta när man vaknar av sånt mitt i natten..

Fan va surt att han inte kom med en gång när han ändå lovat det

Man lär sig nog att hantera situationen när man varit med om den tidigare... hoppas jag!

Många kramar!

[Kali]

vad är det du får panik över? att du skall bli sjuk själv? och om det är så, vad händer då? att det skall hända något värre, att man kvävs och dör av spyorna? att det är obehagligt? att du inte kan kontrollera det? lägg några timmar på att tänka på ALLT kring hur det känns i dig och vad du tänker när Noel (eller någon annan för den delen) spyr, när du hör talas o magsjuka osv.

Jag har själv haft spyfobi. Varit så himla rädd för att spy. Som jag kan komma ihåg i mitt liv så spydde jag en gång som 8åring, en gång som 16åring och en 25åring. Alla tre gångerna trodde jag på fullt allvar att jag skulle dö. Hade enorm dödsångest och var övertygad om att jag skulle kvävas till döds. Sen var det förlossningen med Jakob. Och plötsligt spydde jag helt utan förvarning, hann inte ens märka att det kom upp. Och jag dog inte. Och det var inte ens jobbigt nog att reflektera över i den situationen där allt annat var så tufft. Jag märkte när Jakob blev magsjuk första gången något år senare att jag faktiskt inte var så rädd längre. Jag tycker spyor och kräks är obehagligt och jag blir lite illamående o äter inte fast mat under dagen (okej, lite nojjig ) men jag får ingen panik. jag vet att jag kan spy och överleva. Pratade om det med min terapeut och hon tror att den positiva erfarenheten under förlossningen "botade" mig. Min sambo tycker fortfarande jag är fånig med spyor men jag känner att jag kan hantera dem.

Nu behöver det inte alls vara samma sak hos dig. Men min misstanke är det finns känslor bakom som du kanske inte riktigt är medveten om. Givetvis kan du lära dig att hantera dem! Men då måste du ju veta vad det beror på. Sen behöver du inte vara så rädd för att överföra rädslan till din son, det är inte så att han automatiskt kommer bli rädd för att du är det. Sen tror jag också så här. Hade du inte fått tag på S så hade du löst det. För du hade varit tvungen. Och du kanske hade gråtit o varit rädd o haft ångest men du hade fixat det. För det gör ju vi mammor!

[MinisMamma]

Jag vet faktiskt inte vad det grundar sig i egentligen. Jag kan tänka mig att jag har säkert varit med om något när jag var mindre som gjort mig sån här (har ju nästan inga minnen från min barndom då jag förmodligen förträngt allt). Att jag ska bli sjuk själv kan jag hantera, vet ju att jag kommer att bli det inom några dagar, men det är när någon annan kräks. Det är då jag får sån panik.

Som exempel så har jag alltid problem med fulla människor, för att jag är så rädd för att dom ska börja kräkas. Innan S och jag flyttade ihop så fick han aldrig sova hos mig när han hade vart ute och druckit, bara för att jag var rädd för att han skulle spy. Efter att vi flyttade ihop så tjatade jag alltid när han gick ut på krogen eller på fest att han inte fick vara för full när han kom hem. För jag var helt enkelt livrädd för att han skulle spy.

Och det är därför jag inte visste om jag ville ha barn nån gång heller då jag visste att dom blir magsjuka några gånger per år.

Vet att det är jätte fjantigt och det är så många som säger till mig att skärpa mig, att det inte är så farligt. Men jag tycker att det är det värsta som finns.

S säger att han funderar på att inte hjälpa mig vid såna lägen för då måste jag klara mig själv. Och bara av den tanken att han ska lämna mig i sticket får mitt hjärta att slå mer och känner panik känslorna.

Jag lämnade t o m Noel hemma hos han igår bara för att jag måste få sova lite. För sover han här så kommer jag inte sova ett blund den närmaste tiden bara för att jag är rädd för att han ska kräkas igen. Och utan sömn blir jag ett kolli.

Hur ska jag jobba bort det här? Vill verkligen inte reagera så här men jag vet inte vad jag ska göra....

[MinisMamma]

Och det här med att inte äta känner jag igen, för jag gör det inte nu heller. Åt bara en frukt igår och idag så tvingade S mig att äta den pizzan som han köpt bara för att han tyckte att jag behövde få i mig nåt iaf. Så nu sitter jag här hemma och mår konstigt bara för att jag har ätit... suck...

Vilket i-lands problem jag har...

[Ki27]

Va snällt att han köpte mat till dej Sköt om dej nu!