Tuffare än vad jag trot.

[trudy]

Innan plutten kom så hade jag en bild uppmålad om hur det skulle bli och vad som inte skulle förändras. Men va fel man har innan barnet väll kommit.
Innan Niklas kom så pratade jag jätte mycke med mina (dåvarande) vänner om att vi skulle hålla kontaket och synas tit som tät. För helt bakom flöttet var jag inte och viste om at tiden för att umgås skulel bli knapp efter att bebben anlänt. Det pratades på och vänner pratade om hur mycke de ville hjälpa till och finnas där. Men väll när plutten kommit så tog det en helt ny vändning. Jag fick ringa om jag ville prata, för ingen ville störa. Frågade jag om vi skulle ta en fika så hade ingen tid. När de väll hade tid så pratade de bara om hur skönt det va att vara singel och inte ha några barn att släppa runt på. (bara någon månad innan så pratades om att det var fler som ville ha barn) Så då trötnar man ju på att höra av sig.
De man behöll kontakten med ville mer eller mindre komma och hälsa på ofta bara för att se plutten och få hålla i honom. Att någon vill fråga mig hur jag måde eller om jag ville ha någon hjälp i hemmet kom aldrig på tall. Sa man ifrån att man inte orkade ses eller hade andra planner så vart det genast sura minner.
När vänner och bekanta va på besöks så togs det massa kort, men ingen frågade om de fick lägga ut bilder på nätet. Så ett "det-som-har-med-mitt-barn-att-göra-går-via-mig-och-min-sambo-gräll". För inte gör man något som har med andra barn att göra utan att man frågat föräldrarna?
Sen att det skulle vara så svårt att få vänner utan barn att förstå att man har rutiner med sina barn och att är det lägg dags så är det. Så därför om man pratar i telefonen och det är dags att lägga plutten, så måste man göra sig kort och lägga på eller om man måste byta blöja. Vet inte hur många gånger jag har fått ett "måste du göra det nu?". Vet att de som inte har egna barn vet hur mycke jobb det är 24/7 med barn. Men ändå så borde de väll veta att man måste byta på dem?

Med andra ord så känns det som att sen man fick barn så har man gått ut i krig. Att vad man än gör så måste man ta skydd och försvara sig. Att det skulle vara så svårt att håla den gamla vännskapen kvar, hade jag inte en anning om. Känns så trist att man förlorat så många vänner från förr. Men jag är så himla glad över de nya jag funnit idag

Ledsen för mitt drabbel. Kanske det finns fler som känner igen sig i detta "krig" och hur har ni handskats med det?

[anettejohansson]

Verkigen jätte tråkigt att de blivit så för dig! Kan du inte prata med dom o förklara hur de faktiskt ligger till? Lite förståelse borde dom ju ändå ha tycker jag! Som tur e så har jag inte råkat ut för samma sak jag har "förlorat" en vän sen jag fick barn men de va nog mer att vi växte ifrån varandra.

[viktoria.ö]

Usch va trist! Jag kände att jag förlorade många vänner när jag var gravid men dom kom alla tillbaka när Albin väl kom! Under graviditeten så var jag skitsur för att ingen hörde av sig men nu i efterhand så kan jag förstå att jag kanske inte var roligast i hela världen för de kompisar som inte är i "skaffa barn" stadiet.
Tycker också att du ska prata med dina vänner och förklara hur du känner och hur det är att ha barn!

[Redhotwera]

Så tråkigt när det är så där. Det är ju lättare när man har kompisar i samma situation, som också har eller håller på att skaffa barn. När man har barn kan det vara lättare att gå hem till nån som också har barn. Har man inte barn är det svårt att förstå hur livet med barn är. Man kan föreställa sig till viss del men inte helt. Du får väl fortsätta att försöka förklara för dem eller vänta tills nån av dem får barn

[evelinah]

känner igen mej lite.. att flera har blivit dåligare på att höra av sig o.sv. så tråkigt! det trode man faktiskt inte..

men även det andra, att vissa inte förstår att jag e småbarnsmamma. som bara dyker upp & hälsar på sent (eller det e väl inte så sent, men det är sent för mej som har en liten som vaknar tidigt) och så går de aldrig, fattar inte pikar när jag gäspar stort utan att jag tillslut måste be dem gå! stor suck.

[emilie kinhult]

känner igen mig med i de med kompisar.
vissa har jag tappat helt och några fattar inte alls hur de är att ha barn. någon månad efter jag fick bella skulle jag träffa 2 kompisar och den ena sa, kan inte daniel ta henne lite medans vi träffas? de blir så mycke fokus på henne. lilla nippertippan ville ville vara i centrum som vanligt
jag börja skratta och fråga om hon tyckte jag skulle lämna tuttarna henne med då för de var ju där all mat var till bella. men hon tyckte att vi skulle ge flaska. pucko, varför ge flaska när jag hade mat som skulle kunna mätta trillingar.

nu bryr jag mig inte längre.

[trudy]

Kändes på någe sett lättare att höra att andra också har det på liknande vis:S

Har försökt att prata med några av vännerna och de säger att de förstår och att de ska tänka på att jag har lilla Niklas att ta hand om 24/7. Men sen går det 4-5 dagar och så blir de sura föra att man måste lägga på efter 10 min. Har kommit fram till att jag behöver inte ta det utav dem och jag klara mig fint utan dem. Jag kanske kan få en bättre relation med någon av dem när de också har skaffat barn.

Sen fick jag höra att det var jobbigt och tråkigt att höra om någons barn när man pratade på telefon. Jag ringde en vän och efter att jag sagt att Niklas va nog den som hade roligast i Sälen (vi va på semester där föra veckan) så sa hon så. Sen pratade hon om hur mycket hon såg upp till sin vän med 2 barn som pratade om sina intressen istället för sina barn. Viste inte hur jag skulle ta det, så jag sa bara va kul för henne. Förstod inte om det va en pick om att jag pratade om Niklas istället för mina intressen......intressen ja hmmm jag hinner inte med några just nu.
Är det fel att prata eller berätta om något om sina barn? Börjar att tro att barn ses som en sjukdom istället för vad de är (underbara mirakel).

Ursäkta om jag gnäller men jag måste bara skriva av mig om en grej till.
Många pratar hela tiden om att de vill se och leka med Niklas och att de tycker så mycke om honom. Men vi ska ha 1 årskalas i helgen och vi har bjudit in en hel del och många har tackat ja. Sen kom vi till det sora menet. Flera av de som tackat ja har när vi setts eller hörts av, har helt plötsligt börjat att prata om annat de ska göra den dagen eller frågar om jag ska följa med dem någonstanns den dagen. Hmmm wtf?
Har påmint dem om Niklas kalas då de sagt så och alla hade verkligen glömt bort det.

Om man bryr sig om någon, glömer man då bort dens födelsedag???

Kanske är rätt barnsligt utav mig att bli upprörd över det, men jag kommer ihåg alla jag känners födelsedagar och inte bokar jag upp annat när jag bestämt något.

[Jag]

Fy vad jobbigt med sådana kompisar..
Jag måste säga att jag nog haft tur.
I mitt fall är det snarare så att jag är den som är en usel kompis sedan min lilla kom.
Jag är värdelös på att höra av mig och allt.
Nu har jag iofs en del kompisar med barn som har full förståelse, men de som inte har barn hör av sig till mig.
Jag har bett om ursäkt för att jag är så dålig på att höra av mig men de bara skrattar och säger att det är lugnt och att de förstår.
Känns otroligt skönt!
Kanske just för att jag själv har sådana kompisar som gör att jag tycker synd om dig som inte har det.
Tycker dina kompisar är dåliga ärligt talat.
De kommer ångra detta beteendet när de får barn själva senare.
Klart man pratar om sitt barn, det är ju det bästa och mest intressanta man har.
Sedan om man har turen att hina med ett intresse till så är det just tur och ja, då kan man prata om sina två intressen då
Hoppas du hittar nya kompisar, såna med barn som hajar att man inte har tid till andra när barnet behöver en ny blöja eller är hungrigt!