Trött och känslolös? Nu ännu värre..

[Bowzee]

Känner mig hemsk.
Gifte mig med min sambo den 7 oktober. Fast vi haft det lite dåligt den senaste tiden. Trodde att mitt humör skulle gå över.
Jag är egentligen inte trött, jag bara använder det som en ursäkt för att jag är kort och snäsig mot honom.
Jag mår skitdåligt. Jag ser på Johanna och önskar att jag mådde bättre. För hennes och min egen skull. För hennes pappas med .
Skulle till BVC på onsdag, men BVC-tanten har blivit sjuk och har inte fått någon ny tid. Kändes skittungt när dom ringde och avbokade.
Jag hade haft många att gå och prata med. Men min man är alltid med mig och han förstår inte att jag behöver fler än honom i mitt liv att prata med- Det känns som att han sitter och kollar över min axel hela tiden.
Jag får ångest och panik känns det som. Och jag orkar inte med det.

Vet egentligen inte vad jag ville ha sagt, men.



Usch, och fy!
Jag mår så jäkla dåligt nu så jag vet inte var jag ska ta vägen.
Känner ångest och får panikattacker nästan hela tiden.
Kan inte sova om nätterna.
Jag vill ut! Jag vill inte vara fast i detta "äktenskap".
Känner mig som en stor skit..
Jag älskar nog inte min sambo längre. Och när han försöker kramas eller pussas så får jag ännu värre panik och ångest.
Väntar på att kuratorn ska höra av sig. Men varje minut känns som en evighet.
Vad ska jag ta mig till?
Saknar delar av mitt gamla liv. Johanna har gjort mitt liv så mycket bättre, men min sambo har raderat alla mina vänner och bekanta.
Jag har aldrig nånsin ångrat Johanna och vill absolut inte förlora henne.
Ööh, jag vet inte..

[sprallos]

Hoppas du får komma och prata med någon snart då...det kanske känns bättre efter det. Stor kram!

[LillaMalin]

Du kanske skulle sätta dig ner och prata med din man och berätta hur du känner. Kanske blir bättre då? För han måste väl förstå att du vill ha andra att umgås med OCKSÅ. Säg att du älskar att umgås med han men att du känner att du vill kunna umgås med dina vänner med. Hoppas det löser sig! Styrkekram!

[acko]

Alltså allvaligt försök med något så enkelt som kosttillskott, efter graviditeten kanske du är dränderad på t.ex omega-3, det är en bidragande orsak till olika deppressionstillstånd. Något multivitamin-mineral preparat plus omega-3 kan nog få dej att känna dej lite bättre , kanske.
Fast det hjälper ju iofs mot att om det är din man " det är fel på"... är han alltid med för att han vill ha kontroll på vad du gör och säger? är det där paniken kommer? eller är han en shysst människa?

[Mickis]

Det kan vara skönt att prata med någon utomstående. Någon som är helt opartisk och som man kan dela med sig lite av sina bördor till.

[MinLyckaLeiha]

Jag har känt precis som du i över 8 månader (som du säkert läst), jag har haft ett stort behov av att ventilera mig och kunna prata av mig mina känslor, och jag har inte klarat att ta det med A, jag har två kompisar som jag kan prata om det mesta med och dom har varit oerhört viktiga för mig. Men jag har inte kunnat prata av mig om allt till dom tyvärr. Jag har ju kontaktat en psykolog nu, för jag mår inte bra, och det har tagit tid för mig att inse. Det är viktigt att DU får komma bort lite, UTAN barn och UTAN man, för din skull. Jag har valt att hellre ta ett tjafs med A för att han blir tjurig över att han och Leiha inte får följa med, bara jag får MINA EGNA timmar i veckan.
Om det skulle va något är det bara att skicka iväg ett PM.
Kram på dig

[Frixie]

Du måste prata med din man... Förklara för honom att om erat äktenskap skall fungera måste du få tid för dig själv också...
Det är ju inte det att du vill vara utan honom utan att du faktiskt vill vara med dig själv...

För att kunna leva ihop måste man också lita på varandra, och respektera varandra så mycket att man kan vara isär....

Sen är det nog viktigt att du får prata av dig om sånt som du inte kan dela med din man också... Funkar det inte med en vän så kontakta BVC så kan dom säkert hjälpa dig att hitta en samtalsterapeut...

Ta tag i situationen innan för lång tid har gått...

Lycka till...

[Bowzee]

Nej, han är egentligen en jättetrevlig människa.
Men jag har under det senaste året tyckt att han varit för mycket.
Han är alltid bäst på allt, bättre än alla andra och klankar alltid ner på mig. Fast på skoj, menar han. Även om det inte alltid låter så.
Jag har väl egentligen alltid varit en ensamvarg och känner mig lätt instängd.
Och precis så känner jag mig nu. Jag vill vara mig själv igen. Med Johanna.
Hon är ju den enda jag orkar med nu. Och han kväver mig.
Efter en hel dag med Johanna vill han kramas och pussas och blir skitarg på mig när jag inte vill.
Han säger att jag har förändrats. Och så ska han hela tiden ha bekräftelse.
Jag vill nog inte leva med honom längre. Men det känns osm att jag har lurat honom och utnyttjat honom och som att jag måste vara kvar för att han älskar mig och Johanna.
Usch, jag vet inte .
Tack för att ni orkar läsa