Syskontråden: tankar och känslor och kloka råd

[Lejonella]

Nu är det inte längre gravid krämpor att uthärda, vardagen med två mindre barn har anfallit mig. Golvat kan man kanske säga.

Det fungerar strålande med lilla Jonathan, han är som nyfödda är mest: äta, äta, äta och närhet, närhet, närhet. Jag mår finfintefter förlossningen och omställningen med alla hormoner har även den gått bra.

Vårt stora bekymmer just nu är Lucas. Han skriker, bråkar om allt och slår speciellt sin pappa. Idag fick jag en halv timmepå fm och en timme på em utan bebisen med honom ensam. Han var som en ängel, och jag insåg hur mkt han saknar mig och att ha mig för mig själv. Hur gör man???

Ska man pumpa ur mjölk och ge sig av själv med Lucas och lämna Jonathan med pappan? Eller ska man hoppas att det går över av sig själv snart??? Och tänka att Lucas måste vänja sig vid det nya??

Hur har ni gjort?

Vill veta hur er vardag ser ut, hur hanterar ni avundsjuka mellan syskonen, mamma ångest över att inte räcka till?? Och så vidare...

[Strumpan]

Först och främst; Vad skönt att det har gått bra och att du mår bra!

Vi hade det sååå jobbigt i början här hemma! Isabelle blev väldigt svartis och tog ut det på lillasyster som fick många slag och nyp.
Det var verkligen otroligt jobbigt, min fina lilla gos Isabelle gjorde illa min lilla bebis Josefine som var så liten och försvarslös och det kändes som jag bara skällde och tjatade på Bellis. Blä. Många tårar var det där i början, seciellt första dagen jag var själv med båda, det var kaos här hemma!

Men det blir bättre. Mycket bättre . Visst kan Bella bli sotis fortfarande men det är på en mer normal syskonnivå nu, och Josefine blir också svartsjuk om jag gosar med Isabelle. Vissa dagar är jättebra och tjejerna leker med varandra och har jättekul medan andra dagar är en kamp rakt igenom då Isabelle trotsar och Josefine gnäller. Det är väl som det ska vara .

Vi har delat upp oss lite här hemma. Maken har "huvudansvaret" för Isabelle just nu och jag tar Josefine. Det börjar lösas upp mer och mer nu eftersom Josefine börjar äta mer mat nu och äntligen tar flaskan så att maken också kan natta när det behövs, men jag ammar mestadels fortfarande.

Vi har inte gjort något speciellt annars faktiskt.
Jag kommer snart att börja åka iväg med Isabelle själv mer då och då, för jag vill ha ordentlig kvalitetstid med henne också, det kommer bli jättemysigt.

[ullis78]

Grattis till eran lille gosse....tänk tre killar!!

Ja hur gör man!?

Ångesten över att inte räcka till kommer titt som tätt i olika situationer o så kommer det ju vara så länge dom är så här små.

Det är ju en jättestor omställning, inte bara för syskonet utan hela familjen, mycket att komma in i o hitta rutiner i!

Amanda var inte alls svartsjuk dom första veckorna utan det smög sig på efter ett tag då hon gärna försökte skrämma honom eller slå på han. Det gick över av sig själv o nu när han är lite större så har dom börjat få lite mera kontakt med varandra o hon verkar uppskatta honom lite mera o även vant sig vid att dela mamma.

Jag försöker att mysa med henne så mycket som möjligt när våran lille man sover. Sedan så brukar jag lägga honom i hans gym o så sitter jag o Mandis brevid o läser böcker, målar eller gör något annat hon vill!

Själv så tycker jag att det har gått i perioder det där med att inte räcka till. I början tyckte jag att de var riktigt lätt då han mest sov o åt o jag hade massa tid över. Sedan har det kommit klängperioder o när det har vart svårare att få han att somna. Då har jag känt att jag velat dela på mig.

Något jag märkt är att Amanda o hennes pappa fått en närmare relation villket jag tycker är så fint. Om hon har fått för lite uppmärksamhet under en dag så tar hon igen det med sin pappa villket hon tycker duger precis lika bra.

Vi är vi även hemma hos resten av familjen mycket (mormor, morfar, kusiner) o då är det lätt att få massa avlastning o få mer tid över.

Det är skit tufft i början o i perioder, men TÄNK vad brorsorna kommer ha glädje av varandra längre fram! Som sagt, jag ser redan hur mina barn börjar få kontakt med varandra även fast det dröjer ett tag till innan dom kan leka ihop.

Idag satt dom på golvet ihop o tittade i en bok. Amanda tog Miltons hand o drog den över en tygstrumpa i boken o sa "TITTA LILLEBOO"! Man blir rörd till tårar......

Lycka till med dina fina gossar!

[grynet_å_jag]

Vilken superbra tråd, jag har nämligen exakt samma frågor som dig Lejonella! Ska läsa igenom alla svar ni skrivit tjejer och ta till mig era tips för jag vill verkligen undvika konflikter med Nils så gott det går. Jag kan väl säga att de första två dagarna sen vi kom hem från BB har gått så där... T ex. i natt då Nils "råkade" sparka ut ett glas jos i vår säng (jag höll fram det för att erbjuda honom dricka, men trotstrollet tog över), det mesta kom tyvärr på Theo som vaknade av en kalldusch. Härlig unge! P blev galen (har inget vidare natthumör i normalfallet) och jag höll mig hyfsat lugn. Det var ju liksom inte meningen... Men vad gör man? Torkar och tröstar båda barnen!
Som ni säger, det går ju bättre när man är två vuxna hemma men sen då? En riktig utmaning som kan bli en följetång.

[magda]

Visst är det svårt! I början fick jag en och annan napp slängd på mig och även nallar. Thea ville gärna sitta med när jag ammade ibörjan så det fick hon gärna göra. Hon gör det fortfarande, fast inte lika ofta. Hon kryper upp i knät lite under Vera, eller så sitter eller ligger hon mellan mina ben. Jag sitter oftast i soffan med divan.
jag har från början varit noga med att ta nattningarna och på så vis få en liten stund. Sen får man passa på när den lilla sover. Thea håller fortfarande på att testar, och blir avis emellanåt. Oftast rör det sig om tjuvnyp och att Vera får en nalle slängd över fejjan. Jag försöker att inte göra nån stor graj av det när hon testar gränserna med Vera. Men självklart beror det ju på vad hon hittar på. Men som sagt, försöka att ta tillvara dom små stunderna under dagen när den lilla sover. För tillfället jobbar min man väldigt mkt vilket resulterar till att det oftast är jag som nattar Thea. Och då är ju även Vera med, men det går jättebra. Jag har förklarat för Thea och hon accepterar, hon har aldrig klagat utan vet att så här är det. Jag tror att även om dom är små så vinner man på att förklara, dom förstår så mkt mer än vi tror.

[Kali]

först, grattis!!!

jag vill säga "både och" på typ alla frågor men jag skall börja med att skriva hur det var för oss.

Jakob var supersnäll från början, gullig och omtänksam och lagom intresserad. Tur var det för Alma har aldrig varit bebisen som mest bara sovit, hon har varit väldigt krävande från början, dels tror jag för att hon har ett intensivt temperament men också för att hon hade mycket ont i magen och det var mycket bära som gällde. Ändå kände jag mig vansinnigt otillräcklig och det gör jag fortfarande även om det inte är lika mycket hela tiden som det var under de första månaderna. Jakob är fortfarande oftast snäll men det har blivit mycket mer konflikter efter det att Alma lärde sig krypa för 3 månader sedan, nu tar hon ju saker på ett annat sätt, tar för sig och tar plats och är jobbig tycker storebror. Nu märker vi att så fort som vi är tråkiga, om han är trött eller understimulerad, då gör han något han inte få mot henne för då blir det ju genast reaktioner från oss. Så nog har hon fått ta emot en del slag och annat den lilla.... men håller vi Jakob sysselsatt så händer det inte och de kan ofta leka fint ihop också, han gillar att skoja med henne så hon skrattar tex.

Hur som helst; det viktiga jobbet vi har att göra är ju att hjälpa barnen att hantera alla de där överväldigande känslorna. Sätta ord på dem om och om igen, hjälpa dem att ta hand om dem, älska dem fastän vi avskyr det som de gör. Om det är avundsjuka eller ilska eller vad det nu är, se på barnet, bekräfta känslan, tala om att det är okej att känna som barnet gör men att det inte är ok att göra som man gör (förutsatt nu att barnet gjorde något). Det är ju inte farliga känslor i sig. Alla har vi varit avundsjuka och missunnsamma och arga och ledsna och det är ju bra, vi behöver lära oss om de känslorna också.

Jag hade nog hellre än att gå iväg hemifrån med storebror försökt att göra så mycket som möjligt där han får vara huvudperson fastän lillebror är med. Hjälpa till att hämta och göra saker, synliggöra det som han får som inte lillebror får (o vi får äta jättegod kaka o det får inte lillebror, vi får vara uppe sent, vi får bygga med lego, vad det nu är) Man kan gå ut o förhoppningsvis sover lillebror i vagnen så storebror får fullt fokus någon eller några timmar på lekplatsen. Men lillebror kommer ju ändå finnas där nu i de närmaste 18 åren eller så jag tror ändå mer på att jobba i den faktiska situationen än att gå iväg från den. Inte så att man inte skall gå iväg med det äldre syskonet ibland också, det tror jag är superbra både för barn och förälder, men kanske att man gör det av lite andra skäl om du är med på hur jag tänker? sen kan man ju dela på sig hemma, det gör man ju naturligt ändå, att man har fokus på ett barn var.

sen får man också ge dem tid, det är ju en enorm omställning! och ha i bakhuvudet lite inlärningsteori och minsta lilla bra sak han gör gentemot lillebror, även om det bara är att titta på honom och se neutral ut, så beröm!

oj, jag svamlar, hoppas det fanns nåt att hämta iaf!

[Fluffis]

Hittills här hemma har det gått riktigt bra, jag tror kanske att det tillstor del beror på att Hugo inte varit speciellt krävande och inte tagit så mycket tid och plats på så vis har det inte blivit så stor omställning för Tim.

När Hugo var runt en månad då hade vi ett par kämpigare veckor då Tim mest var arg, sur, vrång och det yttrade sig speciellt på kvällarna då sambon kom hem. Varför vet jag inte. Kanske för att han såg att en av oss ägnade oss åt lillebror medan han mest får hänga med under dagen...

Men trots detta är det klart att jag känner att jag inte räcker till, mest gentemot lillebror faktiskt som inte får lika mycket uppmärksamhet i jämförelse med Tim. Men även som idag då vi kom in efter vår utelek, Tim var vrålhungrig och ville ha lunch och Hugo fick världens skrikpanik attack, då vill jag helst bara kunna dela mig mitt itu.

På dagarna är vi ofta ute då sover lillebror i vagnen och vi kan leka "ostört". Sen gillar Tim när jag sitter vid Hugo och pratar bebissnack med honom om vad Tim gör. Typ "Titta storebror vad tokig han är, han är bra tokig och duktig din storebror.." osv. Han ber mig ofta gör det. "mamma prata Hugo" och det känns bra då uppmärksammas ju båda barnen.

Sen vill jag att Hugo ska ta flaskan, så de har vi provat några gånger. Han har hittills ätit flaska vid fyra tillfällen dels för att jag själv vill komma iväg och dels för att jag fortfarande ska kunna göra utflykter med Tim själv. Det har varit viktigt för mig.

[Lejonella]

Intressant att få dela era tankar och er vardag!!! Tack för tips och råd.

Igår var min första egen läggning med båda småbarnen. Den kan sammanfattas i ett ord: Kaos. Och det skapade ångest i mig då jag tyckte att jag tappat kontroller över situationen...Jag höjde rösten, Lucas började gråta och pratade sen med sin snuttefilt: "mamma blev arg....hela tiden....mamma arg hela tiden". Kul.

MEN jag måste även tillåta mig själv att faktiskt inte ha kontroll jämt. Man fååååååår bli arg. Jag kan visserligen känna att jag kunde ha varit liiiite mer pedagogisk och förklarat för Lucas att man inte får hoppa i sängen när man ska sova, kliva upp och leka eller titta på TV osv....men nu orkade jag inte det. Inte men en tuttsugande 12 dagars bebis i famnen. Och det är ok. Även om det inte känns så.

[Taweret]

Spännande tråd att läsa igenom.

Vi slapp mycket av avundsjukan i början då Oskar var så pass liten då Alma föddes så han inte var mogen för den känslan än säger dom som vet. Sen så försökte vi så gott det gick att låta honom vara med Alma så mycket som möjligt hon var inte något förbjudet eller ajaj. Visst resulterade det i en del tjuvnyp men dom klarar det dom små bebisarna med, nu har vi en super tuff liten tjej istället som tar vara på allt i livet.

Sen detta med att inte räcka till det kommer man nog få leva med ganska länge som mamma även om behoven kommer att skifta fokus. Nu hade ju jag fördelen med att maken var hemma de första 5 veckorna men vi försökte ganska fort få in att Alma sov när det var tid för nattning av Oskar. Det gjorde det mycket enklare hemma hos oss för då fick jag/vi egen tid med Oskar kring nattningen vilket var jätte skönt. När bebisen blir lite äldre så inser man också att det går an att låta den vara lite missnöjd och ägna sig åt det större syskonet en stund. Blir det för illa så tröttnar oftast det syskonet på att bebis skriker och vill att man tar hand om det istället.

[ullis78]

Lejonella: Nattningarna ja, kunde vart jag själv som skrev det! Det är den biten som jag känt vart mest jobbig att fixa själv! Ibland har det gått hur bra som helst o ibland kaos! Jag har oxå blivit arg på Amanda för att hon hållt på sådär o sen får man så så dåligt samvete!

Lilleman har vaknat mycket på nätterna o skrikit nu när han vart sjuk, lägligt nog har jag vart ensam då oxå! Jag har vart tvungen att gå upp med honom o sätta honom i bärselen (enda sättet o så han att somna om) Amanda har oxå vaknat och blivit orolig för att hon vart ensam i sängen. Så har jag haft två skrikande barn mitt i natten sen....jätte kul.

Det senaste har jag inte bråkat med henne om att hon ska ligga kvar i sängen utan låtit henne hållas. Jag har stått o sövt Milton framför teven medans Amanda suttit på golvet o ritat...kl halv fyra på natten/morgonen

Ja livet blir sig inte likt med två småttingar hemma

[mymlemamma]

Härligt att läsa hur ni andra upplevt det med två små barn!

Casper var JÄTTE svartsjuk i början, och så där hjärtskärande ledsen och sårad så mitt mammahjärta höll på att brista. Jag gjorde mitt bästa för att hitta så mycket tid som möjligt med honom då E inte behövde mig. Till all lycka omvandlades hans svartsjuka inom två veckor till en lättare hanterbar sort, där han började hitta på fanskap i stället. Det kändes åtminstone lättare för mig att hantera

De första 3 månaderna satte jag mycket fokus på Casper och att vara mycket med honom men nu har jag börjat säga om jag tycker att han kräver för mycket eller är svartis lite i onödan att jag nu är mamma till dem båda och att Emil också behöver mig. Dels har han blivit större och fattar saker bättre och dels har han nog insett att Emil är en del av familjen och visar också att han bryr sig om honom och frågar efter honom o s v.

Jag är ju också vart fjärde dygn ensam med barnen och nattningarna tycker jag också är besvärligast. Ser fram emot tiden då båda kan nattas tillsammans! Ibland lägger jag Emil medan Casper ännu ser på tv, men ibland får Emil vara med o natta Casper. Nu när man har två förstår man ju inte hur det kunde vara svårt med en...

[sprallos]

Jag tycker att det gått bra....Victor har varit svartis också, men mest go än så länge. Men de gånger det kaosat till sig så får man försöka tackla det efter bästa förmåga....phu.

Jag tycker att man ska acceptera alla känslor....Glad, ledsen, arg, sur, osv osv. När Victor bli svartsjuk och vill vara med mig så försöker jag ordna detta, men går det inte så måste han också lära sig att det är så livet är ibland. Man får inte som man vill alla gånger. Det är också en viktig sak att lära sig....ett utbrott är inte hela världen. Det går över även om det är hemskt jobbigt när det händer.

Vi har alltid mysstund på kvällen i soffan. Den är helig! Sen myser vi även på dagarna då Ebba sover, men är hon vaken är det 99% Ebba som tar min uppmärksamhet. Det blir ju bättre ju större hon blir såklart. Men visst känner man sig otillräcklig.

[Lejonella]

Här hemma går det inte bra!!! Jag vet inte vad vi gör för fel, men det är inte ok.

Lucas stormar in i rummet där bebis sover och börjar väcka honom och skrika, jag måste lyfta ut honom och förklara att man får titta på en bebis som sover OM man är TYST och SMYGER, vilket han inte gör. Då får han inte gå in där för oss. Men han smiter ofta in där och säger man till Lucas då så slår han lillebror eller sliter i han s huvud.

Idag då jag satt och ammade så lade Lucas sig över lillebror och jag fick naturkigtvis säga till, då tryckte han bort lillebrors huvud från bröstet...skönt.

Och då han vill hålla i Jonathan i knät (i soffan/sängen och med hjälp) så gör han det en lite stund sedan trycker han och sparkar bort Jonathan som såklart börjar gråta för det gör ont.

Om jag ammar i sängen eller soffan så hoppar Lucas precis bredvid mig.

Han skriker nästan jämt och gråter ofta, trotsar om allt. Vägrar klä på sig om det inte är hans "Tomas tåget" pyamas.
Vi behöver hjälp med detta. Bebisen vill nästan bara vara hos mig, och suger ofta så jag är låst.
Har frågat Lucas om han vill tvätta bebisens mage/ rumpa men han vill inte. Idag så hjälpte han mig att tvätta bort lite bajs med det är den enda gången.

Snälla, vem har tips???? Hur faaaan tacklar man detta?????

[ToToRo]

Vi hade det inte så tungt till en början. Liam var tydlig o ville inte att pappa skulle vara med utan det var bara jag. Och vi löste det med att jag ammade och sen hade gubben henne de första veckorna medan jag lekte med Liam. När gubben började arbeta och då Leiha var (är) en ganska jobbig bebis och skrek väldigt mycket så jag bar henne i sjal konstant hela dagarna. Fördelen med det var att jag lättare kunde umgås med Liam och göra det han tyckte var kul.

Men visst har vi haft våra duster och det har inte vart helt lätt då leiha tärt på oss en hel del vilket drabbar liam med våra dåliga humör. Men jag kan känna att det nästan vart lättare på ett sätt att ha Leiha, trots hennes humör. Dels för att jag är mer van men sen har liam fyllt på så mycket positivt vilket har gjort att jag orkat mer.

Lite sorg som jag känner är att jag sällan hittade dessa lugna underbara amningstunder med Leiha som jag hade med Liam. Mamma min tippsade om att läsa böcker för liam medans jag ammade men det funkade inte för oss.

Men men, nu va det ett tag sedan jag var hemma så jag får väl återkomma nästa vecka och berätta hur det funkar nu när jag ska vara mer hemma igen

[ToToRo]

Vi hade det inte så tungt till en början. Liam var tydlig o ville inte att pappa skulle vara med utan det var bara jag. Och vi löste det med att jag ammade och sen hade gubben henne de första veckorna medan jag lekte med Liam. När gubben började arbeta och då Leiha var (är) en ganska jobbig bebis och skrek väldigt mycket så jag bar henne i sjal konstant hela dagarna. Fördelen med det var att jag lättare kunde umgås med Liam och göra det han tyckte var kul.

Men visst har vi haft våra duster och det har inte vart helt lätt då leiha tärt på oss en hel del vilket drabbar liam med våra dåliga humör. Men jag kan känna att det nästan vart lättare på ett sätt att ha Leiha, trots hennes humör. Dels för att jag är mer van men sen har liam fyllt på så mycket positivt vilket har gjort att jag orkat mer.

Lite sorg som jag känner är att jag sällan hittade dessa lugna underbara amningstunder med Leiha som jag hade med Liam. Mamma min tippsade om att läsa böcker för liam medans jag ammade men det funkade inte för oss.

Men men, nu va det ett tag sedan jag var hemma så jag får väl återkomma nästa vecka och berätta hur det funkar nu när jag ska vara mer hemma igen