Syskontråden: tankar och känslor och kloka råd

[ToToRo]

lejonella: tror det är för att hon är sjukligt mammig.. Jag är hennes, ingen annan.

[Kali]

ToToRo: Fick vi samma barn eller?!? Alma är också otroligt svartsjuk! Värst är om vi försöker hålla andra bebisar, hon blir skitarg!

[mymlemamma]

Lejonella: jag kunde ha skrivit delar av ditt inlägg själv. Tappar också humöret ibland (inte heller så jag skulle göra C illa, men skriker åt honom) och känner mig jättemisslyckad efteråt. Har också funderat hur jag ska få koll på mitt temperament och vill ju inte visa sådant exempel åt mitt barn, heller! Hoppas du orkar och att situationen snart lättar för dig! Jag kan inte komma med tips men ibland kan det ju faktiskt kännas lite bättre bara för att någon annan är lika omöjlig som man själv...

Kram!

[ToToRo]

ToToRo: Fick vi samma barn eller?!? Alma är också otroligt svartsjuk! Värst är om vi försöker hålla andra bebisar, hon blir skitarg!

jag börjar ana det ibland...
men en stor skillnad.. Leiha är feg och lat och det verkar ju knappast Alma vara!

[Sinus]

Nu har ju inte L något syskon men jag känner så väl igen era känslor ändå.. Och jag skyller mkt på min depression - att jag inte kan hantera mina känslor och blir fruktansvärt arg för att i nästa sekund vara redo att springa ut genom dörren och inte komma tillbaka. Jag har mått så fruktansvärt dåligt och det är sååå svårt att förklara för någon som inte varit där. Men jag har på alla sätt försökt få hjälp och nu går jag hos kuratorn på vårdcentralen och det är så skönt att få prata med någon som inte har någon personlig anknytning till oss.
Jag märker också att jag mår så sjukt mkt sämre 1½ vecka innan mens och nästan hela mensen igenom och det är inte hållbart. Jag som inte haft några direkta pms-besvär tidigare.
Men jag har iaf fått kontakt med kvinnokliniken och de skulle se vad de kunde göra - för man kan ju inte blanda vad som helst (om det är något i medicinväg) med den medicinen jag äter.

Så jag skulle bara vilja ge er alla en STOR kram och jag hoppas för allas vår skull att det snart blir bättre.

[Strumpan]

Håll ut Lejonella, jag tror absolut att det kommer bli bättre!
Isabelle blev sotis på Josefine i början och det var fruktansvärt jobbigt! Det är himla svårt att hantera det, speciellt när man är så hormonig som man är (och du som har depression dessutom).
Vi var stenhårda och är det fortfarande, dom får inte slåss eller göra illa varandra. Såklart. Jag är inte särskilt pedagogisk av mig, jag skäller och gormar oftast när sånt händer OM det är väldigt hårdhänt. Visst, jag försöker alltid förklara varför jag skäller osv och det blir nästan alltid kramkalas när vi lugnat oss men jag har tyvärr ett ganska dåligt tålamod.
Nuförtiden är det svartsjukt från båda hållen och Josefine är absolut värst. Jag får inte hålla i Isabelle alls för då kommer Josse som ett skott och skriker, sliter i oss och försöker med alla krafter att komma emellan oss. Tar maken henne så blir hon skogstokig och kastar sig, skriker och gråter.
Isabelle är mycket lugnare men när hon puttar Josefine eller slåss så är risken stor att Josse gör jätteilla sig eftersom hon kan ramla så lätt och för att Bellis är så mycket starkare. Josefine kör med andra grejer som gör ont, hon drar i hår, rivs och värst av allt, hon bits jättehårt! För närvarande har Isabelle två bitmärken på sig. Ett på överarmen och ett på handen.

Ja herregud. Det är verkligen inte lätt alltså, jag har ständigt dåligt samvete.
Det vi måste komma ihåg är att det inte bara är barnen som "får" bli arga, det måste vi också få! Visst, vi är vuxna, men jag tror att det är bra om vi visar att vi blir arga för våra barn. Att vi är oss själva. Annars tror jag att det blir ännu jobbigare, för alla.
Kommunikation, att prata med varandra, det är jag för. Att man försöker att aldrig gå och lägga sig arg eller osams med någon. Det är råd som man ofta hör när det gäller förhållanden men jag tycker att man kan använda dom gentemot alla.

Härligt svammelinlägg jag kommer fläskandes med såhär mitt i natten va ?
Nu sängen.

[Lejonella]

Nu har mer än 4 månader gått sedan lilla Jonathan kom. Lucas är fortfarande svartsjuk, speciellt när pappa håller Jonathan. Det är som om han har fattat att jag har maten och att lillebror är beroende av mig. Han har t o m skrikit till mig en gång då han blev arg: "gå och amma...." Då brister man ju ut i skratt...

MEN det har blivit sååååå mkt bättre. Och jag känner mig duktig som har stått ut...tålamod......och räkna till en miljon ist för till 10 typ...

Vardagen rullar på även hos oss, Jonathan är ett charmtroll. Och extremt mammig. Då pappa håller honom en liiiiten stund kan han få separationsångest och vilja komma till mig och tvångsamma...som för att försäkra sig att jag finns kvar....

Lucas är ett charmtroll han med, mellan trotsvarven. Och väldigt pigg. Och snabb. Just nu vill han titta på Bamsefilm....med DANSKT tal...och så asgarvar han. Mammas tok kille...