Sova borta första gången....

[che]

Jag får en svettattack av bara tanken på att åka ifrån mitt barn som är dryga året. Många skulle nog resonera som att jag inte är redo, andra att jag bara behöver vänja mig vid tanken. Själv vet jag inte hur jag ska tolka dessa känslor.


Om några månader är det övernattning på bortaplan. Alltså en bra bit från mitt hem, kan inte åka hem i en handvändning alltså. Förmodligen kommer jag inte ens kunna köra faktiskt. Men, hur som så känns det väldigt olustigt.

Mitt barn har ju en pappa som sover med oss varje natt så det är ju inte så att h*n blir helt utan en trygg person men h*n ammar massor nattetid. O snuttar, vägrar napp osv. Min man får heller inte lägga barnet utan det måste alltid vara jag, med jämna mellanrum försöker vi men efter timmar av gråt o panikskrik ger jag upp o går in i rummet. Men det kan ju vara ett annat läge om jag inte alls är där såklart. Fast när vi provat det så har barnet inte somnat utan varit lesset i sängen o vägrat sova fast jag kommit hem efter elva.

Jag menar allvar när jag säger att det sätter i gång såna reaktioner på mig att jag undrar om jag någonsin kan sova utan barnet. För jag antar att barnet klarar sig. Det är nog mest jag.

Vad har niu för erfarenheter vid första övernattningen? Särskilt ni som nattammat även större barn. Mitt barn kommer vara typ 14-15 månader vid detta tillfälle.


Veteranmorser med massa erfarenhet eller utan ge mig era tankar o åsikter kring detta.

[Trötta mamman]

Jag har inte alls den erfarenheten. Båda mina barn har sovit borta utan oss båda redan vid fyra respektive sex månader. Då hade både mor och farföräldrar tidigare sovit här med dem. Det har aldrig varit några problem.

Men jag tänker ändå att det kan vara bra att vänja bebben successivt och du kanske kan komma hem sent fler gången eller helt enkelt gå ut en sväng när det blir jobbigt för sambon att lägga. Det är ju inte lätt när det blir så mycket ledset och mycket skrik omkring. Det är nog något som ni måste jobba er fram med sakta med säkert. Men det finns säkert fler som har erfarenhet av hur man gör. Bara lite tankar från mig.

[Kali]

kan din man lägga honom på dagen? o hur hanterar han situationen med ett gråtande lesset barn? får han någonsin typ välling i flaska? vill bara ha lite mer info medan jag funderar

[Sofia85]

Jag har inte så mycket mer erfarenhet än du, men jag svarar ändå.
Jag ammar fortfarande Lily både när hon lägger sig och flera gånger på natten. Hon är drygt 18 månader nu och jag har fortfarande inte sovit ifrån henne.
Den senaste månaden har hon dock börjat att släppa bröstet när jag ammar henne på kvällen och sen rulla bort från mig och somna, så hon somnar inte alltid av själva amningen längre. Därför känner jag mig nu ganska säker på att jag skulle kunna lämna henne själv med sin pappa om jag skulle behöva sova borta. Det har jag dock inte behövt än, så vi har inte provat.

Jag tror att det blir lättare för pappan att lägga barnet om du inte är hemma och har tagit ett tydligt avsked innan du åkte. Om barnet tror/vet att du finns nånstans utanför så kommer h*n garanterat att protestera tills du kommer in. Vet h*n att du inte är hemma så blir det nog lättare att acceptera att pappan sköter nattningen. Vid 14-15 månader är det ju inget problem för ett barn att förstå att mamma inte är hemma.

Sen måste det kännas bra också såklart. För ett par månader sedan hade jag inte velat lämna Lily över natten, hon hade blivit hysterisk och det hade inte varit värt att lämna henne om det inte hade varit nåt väldigt viktigt. Nu känns det dock som att det skulle kunna funka ganska bra. Jag tycker att du ska göra det som känns rätt. Det kan ju dessutom kännas helt okej om ett par månader, även om det inte gör det just nu.

[Fru S.]

Vi lämnade bort gullegus första gången över natten när han var 15 månader. Det var PLÅGSAMT!

Jag är också den enda som kan lägga, söva osv. Men med mig helt ur bilden gick det galant.

Men så fort vi kom hem så gick det bara med mig igen.....
Det är vår erfarenhet.

[che]

Kali-
Barnet vägrar välling, även i pipmugg. Men jag är inte så orolig att h*n ska vara hungrig utan mer hur det påverkar vårt band o hur godingen kan tänkas uppleva det hela. Worst case scenario är ju såklart att h*n känner sig övergiven.

Min man kan lägga på dagen, då vaggas h*n till sömns o det går bra. Finns jag i lgh så går det oftast inte bra. Min man är en person som alltid är lugn på utsidan o utkämpar sina slag på insidan. Får inga spel eller så. Ger inte upp. (När bebisen precis kom till oss o ett par månader framöver så var det nästan bara min man som kunde trösta, söva etc om inte amningen gjorde det)Så många nätter han stått o dansat/vaggat/vyssat/burit i köket i timmar, barnet ger sig inte innan h*n får amma sig tills sömns. (detta har vi provat massor av gånger då jag haft ett behov av nån slags sammanhållen sömn). På nätterna vaknar godingen minst varannan timme, vägrar napp som h*n tar på dagen o ska bara amma/snutta.

Jag undrar lite om detta är en "riktig" känsla hos mig, att vi inte är redo för det än eller om jag bara har svårt att släppa kontrollen.

Jag litar naturligtvis på att min klarar biffen o fattar att barnet överlever, men för mig är det viktigt att mitt barns behov är centralt. Kan inte tänka kring hur påverkat mitt barn blir av detta, egentligen är jag inte helt väck på barn. Hittar bara inte om det är logiska jag eller mammajag eller partyjag som ska få avgöra detta.

Ohh rörigt, ja vet. För mig med.

[che]

Sofia- jag önskar så att det bara kunde falla på plats o kännas mer...naturligt.

Känner bara att mitt barn är så litet...fast det är h*n kanske inte längre. Mkt kan ju hända på ett par månader kruxet var att jag behövde ordna hotell nu.

[che]

frus- precis, plågsamt.skönt att höra att det gick utmärkt när du inte var där. Sånt behöver man höra!!

[ToToRo]

jag kan i o för sig förstå känslan men själv har jag tyckt det va så skönt att få sakna mitt barn ibland. Att få andas ut och njuta av att sitta på toa för mig själv vi lämnade bort liam rätt tidigt och han sov borta första gången när ha var drygt 7 månader. Då åt han ju gröt till frukost och kvällsmiddag så det gick ju bra för farmor att ge. nattamningen gav jag upp så snabbt som han valde själv att sluta. han kan inte ens ha fyllt 6 månader när jag slutade amma på natten, men jag minns inte helt riktigt.
liam vägrade välling men tyckte som sagt om sin gröt
jag tror det kommer gå klockrent och även om det blir lite gråt så går det över och är snabbt glömt.

[Fru S.]

Kära che!

Jag förstår dig så väl, ångesten ligger där och petar på en, man undrar om man gör rätt som lämnar sitt barn, speciellt som att du ff ammar.

Men, jag tror att det kommer att gå bra, pappan får gosa järnet och skickar mms med bilder och så får du och barnet tanka mycket innan och efter.

Vi har lämnat bort Gus två nätter som mest. Då hade vi bråttom hem kan jag lova. Och vi sa att nu ska det dröja lääääänge, läääänge innan vi gör det igen.
Det som var skönt då var att vi fick mycket herr och fru-tid. Det behövde vi då.

Man får ta det onda med det goda!

[magda]

Vi lämnade Thea hos min syster över natten första gången hon var 14 månader. Jag ammade henne inte och hon tog välling, så det såg ju lite annorlunda ut för oss. Men man vet ju aldrig hur det går ändå innan man gjort det.
För oss gick det jättebra, Thea vinkade glatt hejdå när vi åkte, tårarna rann på mig (men det såg inte hon).
Hon hade somnat i min systers famn, sovit HELA natten. Vilket aldrig hänt varken före eller efter. Varit hur go och glad som helst, och var inte översvallande glad när hon träffade oss på fm dagen efter. Det var som att jaha är ni här nu, hej hej på er!

Så jag tror säkert att det kommer att gå jättebra för er. Det är säkert jättenyttigt för er alla tre. Och är barnets far lugnet själv så är ju det nåt du verkligen kan känna dig trygg i. Han fixar det, dom fixar det ska du se!