Sorg...

[Poffie]

igår kväll vid niotiden somnade min älskade farmor in....

http://www.vimedbarn.se/forum/viewtopic ... 233&t=2128

[Fru S.]

All min kärlek och en massa kramar till dig.

Så länge du minns henne så lever hon i ditt hjärta.

[Jenima]

nej vad tråkigt men kanske bäst för henne så hon slapp ha ont? Han ni åka dit så hon fick träffa Ida?

[virmana]

Så tråkigt att höra gumman!!
**Styrkekramar till dej!!!**

[shoegal]

Vad tråkig att höra
Skickar en massa kramar!

[Monstrens mamma]

kram

[angee]

Jag vet inte om det hjälper något, men det här skrev jag till min farfar när han hade gått bort. Prästen valde att läsa upp den i kyrkan:

Det är många jag känner som inte skiljer på orden längtan och saknad, man förstör dem genom att använda dem i samma sammanhang. På senaste tiden har jag tänkt på hur fel det är. För egentligen finns det inte två känslor som kan vara mer olika varandra.

En längtan är en sorts oro som besitter kroppen, det verkar som om vissa människor har mer av den än andra. Den lever som en storm som alltid kommer tillbaka. En längtan driver människor framåt, den lämnar ingen oberörd. En längtan förändras i samma takt som årstiderna växlar väder, den byter mål och är aldrig nöjd. En längtan kan vara små saker: en längtan efter den årliga kräftskivan, en förhoppning inför en stundande semester. En längtan kan vara en stor förändring, en längtan efter ett barn, efter att byta miljö. Och även om en längtan skapar lycka när den blir uppfylld, kan den skapa lika djup sorg när den tynar bort i hopplösheten. Jag tror jag besitter mycket längtan i min kropp.

Saknaden finns alltid inom en, den försvinner inte över en natt eller över ett år. Den finns alltid kvar någonstans inom en. Ibland bleknar den, precis som en filt kan blekna i solen, men den försvinner aldrig. En saknad kan vara sorgsen, som tankarna på en bortsprungen barndom, båten som blev såld, förra semestern, men den blir bara sorgsen när den från början varit riktigt lycklig. Minnet har inte plats för de halvlyckliga stunderna. Saknaden finns där som en grundsten när nuet blir för påtagligt, den ger stöd eftrsom den aldrig ändrar skepnad. Men vill man uppleva saknaden? Är det inte så att saknaden efter något eller någon alltid är som bäst i minnet? Skulle båten vi sålde när jag var liten väcka samma lyckokänsla den gjorde då, skulle min barndom verka lika solig om jag fick uppleva den igen? Skulle förra semstern vara lika rolig om vi gjorde exakt samma saker igen? Och det är kanske där de två orden skiljer sig mest av allt: en längtan efter något, när man med allt man har. Längtan är lyckan som vilar i horisonten. Men saknaden, den finns där, inom en. Som en vacker ask man kan plocka fram och titta på då och då. Ibland är den lycka, ibland är den sorgsen.

Så farfar, från början trodde jag att jag längtade efter dig, längtade efter att få fira ännu en kräftskiva med dig, en till midsommar, men det behövs inte.
Istället ska jag ge dig det bästa jag har att ge: min saknad efter det lilla jag upplevde tillsammans med dig. Jag lovar att jag ska sakna kräftfisket, med nubbarna och matsäcken, jag ska sakna midsomrarna där du köpte lotter för hur mycket pengar som helst, jag ska sakna nubbevisorna och dina töntiga fiskeshorts. Jag ska sakna lukten i huset ni bodde i och rimmet på toadörren. Jag ska sakna alla böcker i gästrummet och jag ska sakna biljardbordet. Jag ska sakna att få picka dig i sidorna och jag ska sakna träfigurerna i bokhyllan (speciellt prästen som visade snoppen). Jag ska sakna ditt skratt och din tafatthet i köket, jag ska sakna din min när det gick åt skogen i kortspel. Jag ska sakna korten på dig när du var med pappa och fiskade, fast jag aldrig var med själv. Jag ska sakna den där gräsligt fula klänningen ni köpte till mig ett år (jag kan erkänna det nu) . Jag ska sakna drickbacken i källaren där man fick ta vilken läsk man ville. Jag ska sakna din trånande blick när du såg mat du tyckte om. Jag ska sakna dig och mamma munhuggas.

Men framförallt ska jag sakna dig och pappa tillsammans, hur otvungen han var i ditt sällskap.

Allt det ska jag sakna och så ska jag glömma hur jobbigt det var att se dig vara sjuk. Jag tror inte du skulle ha dömt mig för att jag inte var där på slutet.

[cammi]

verkligen ledsen för din skull poffie!
nu slipper hon ha ont mera, och hon finns dä uppe o tittar ner på dig och alicia och ler. som sagt så länge du kommer ihåg henne så finns hon...
varje gång det är stjärnklart ute så tänke jag på farfar som var en stjärna i mina ögon han var helt underbar, honom saknar jag än idag även om de rä 9 år sedan han gick bort.

skickar styrkekramar...

bara skrivet angee

[Koko]

Beklagar verkligen.

[Nelia]

Usch vad sorgligt! Jag beklagar verkligen.
Många kramar!

[Poffie]

angee: tårarna bara rinner när jag läser det du skrivit, så himla fint och sant!
Ja det var skönt att hon hann träffa Alicia innan hon gick bort. Kan inte fatta att min starka farmor är borta. känner mig både otroligt ledsen men också lättad över att hon slipper lida mer, hon är på en bättre plats nu.
Gud har fått sin bästa ängel....

[Redhotwera]

Stackare, beklagar sorge. Skönt att hon hann träffa Alicia. Styrkekramar till dig i denna jobbiga stund.

[sprallos]

Jag beklagar verkligen sorgen...fy vad tråkigt...*stor kram*

Ge dig själv tid att sörja

[Xena66]

Beklagar sorgen! Styrkekramar i mängder.

[ToToRo]

beklagar sorgen. Hoppas du finner tid o rum att sörja o glädjas över de minnen du har.