Ska man skratta eller gråta?!

[Nettan74]

Hej!

Har en flicka som fyllde tre år i oktober och en kille som föddes i november. Precis som några har skrivit i tidigare forum så har vi alltid fått höra att hon är så snäll. Hela tiden har vi varit medvetna om att det kommer att bli en stor omställning för oss alla att det skulle komma ett barn till. Vår flicka började att trotsa någon månad innan lillebror kom men det var hanterlig. Hon skulle inte ha de skorna på sig, skulle absolut ha sommarklänning när det var kallt ute, inte äta frukost, ville inte borsta tänderna osv... Vid något tillfälle lämnade jag henne på dagis i strumpor (hade självklart skorna med mig), det blev även några mornar utan frukost (vilket absolut inte kändes bra). Visst kändes det hopplöst många gånger,speciellt när man var själv hemma och hade en jättemage som tog emot. När lillebror kom lugnade det ner sig ett tag. Hon pussar och kramar honom, ger nappen när han skriker och är jättesnäll mot honom. Men det började snart igen med att hon fick utbrott, slog och sparkade mot mig och på mig och hade enormt stark vilja. Hon kunde hänga upp sig på småsaker. En gång gjorde vi pärlplattor som jag strök när de var klara, då fick hon ett utbrott om att hon inte vill ha dem "kladdiga". Vi har pratat med henne hela tiden om att så får man inte göra och överröst henne med kärlek, pussar och kramar på henne och säger dagligen att vi älskar henne. För en vecka sedan började ett beteende som skrämmer oss. Det har kommit på kvällen när hon sover, då hon "vaknar" till och kallar på mamma. Jag går in till henne och frågar vad det är.Ibland säger hon att hon är kissig, när jag är påväg att ta upp henne och säger att då får vi gå in och kissa, börjar hon skrika att hon inte är kissig, hon vänder och vrider sig i sängen, gallskriker och gråter. Vid ett tillfälle höll detta utbrott på i en och en halv timme, mitt i natten. Jag stod med telefonen i handen och var på väg att ringa BUP. Vad som hindrade mig var min man. Men man blir desperat! Vid ett annat tillfälle hade vi varit hemma hos några vänner och vår dotter sov när vi skulle köra hem. Hon vaknade till när vi satte på kläderna och i bilen satte jag en filt om henne. Sen satte jag mig vid ratten och min man där bak (han kunde inte köra ) Då reagerar vår dotter på att jag kör. Jag svarar att pappa inte får köra bil just nu. Vi kör iväg men efter ca 100 m gallskriker hon att filten kasar, min man rättar till den men då blir det värre. Så jag fick stanna vid en busshållplats och rätta till den. Detta händer tre gånger till sist sa jag till henne att jag inte kunde stanna fler gånger. Hon gallskrek. Jag blev helt desperat igen och körde in till barnsjukhuset och tog ut vår dotter. Hon förstod var vi var och slutade att skrika men skakade i stället. Jag sa till henne att hennes beteende är inte accepterat, hon ska sluta upp med att skrika och srotsa. Hon lovade detta. När vi kom tillbaka till bilen satt min man och grät. Vår dotter blev helt tyst och tittade på sin pappa. Jag sa till henne att ser du att pappa är ledsen, du måste sluta med ditt skrikande. Vi körde hem under tystnad. Väl hemma gick jag in och la henne i våra sängar. Hon började argumentera om att hon ville titta på tv. Jag tittade på henne och sa att nu ska du sova. Hon la sig ner och somnade. Vi satt uppe länge och pratade. På morgonen skulle vi åka iväg och åka skridsko, men hon fick ett utbrott om att hon inte ville klä på sig. Hon straffar ju sig själv. Igår satte jag mig ner och lekte med henne hela dagen, vår lilla kille fick sitta själv hela dagen, förutom när han skulle ha mat. Men då matade jag honom i vår dotters rum. Jag kan erkänna att vi har prövat allt från att prata lugnt och stilla med henne, ibland har man blivit förbannad och burit in henne på hennes rum, men då springer hon efter. Vi har kramat och pussat henne under utbrotten, men ingenting hjälper. Vi har säkert gjort hur många fel som helst som har förvärrat det, hotat med det ena och det andra. Nu "tassar vi på tå" för att inte få henne att bli arg. Vilket inte alls känns bra. Hjälp! Tips, idéer, egna erfarenheter. Är hon konstig eller är det ett normalt beteende. I så fall hur orkar man! // A

[Medea]

Du kommer säkert få bra svar men jag tänkte bara skicka en kram och en uppmuntran.
Min dotter är ju bara över året så vi är inte där ännu och jag står utan den erfarenheten.

Hur som helst så låter det vara en otroligt tuff period, för er alla, inklusive er viljestarka dotter.
Det kan inte vara lätt för mammasamvetet att försöka stimulera dottern samtidigt som du säkert känner att du behöver finnas där för bebisen.

Har du henne på förskolan?
Och i sådana fall, hur fungerar hon där?

Tusen kramar!

[Nettan74]

Tack!

Ja det är en tuff period...och säkert helt normal, men jag har till och med suttit och läst om olika diagnoser...

Ja hon går på dagis var annan dag. Mån, ons, fre ena veckan och tis och tors den andra. Det går jättebra på dagis och älskar att leka med sina kompisar, men ändå ska det protesteras med kläder mm när vi ska iväg dit.

Det kommer säkert att bli bättre men är tacksam för lite tips och idéer.
Kram Anette

[Medea]

Jag har själv diagnoser ( ADHD och Aspergers syndrom )och just i grupp med andra barn blir det ganska tydligt om det är något lurt på gång.
Man kan liksom inte stänga av en ADHD eller AS, oavsett var man är.
Visst finns det andra diagnoser också men jag tror i alla fall att det hade framkommit på dagis också, och inte mestadels hemma.

Jag tror, utan belägg och erfarenhet, att hon trotsar och protesterar emot er som föräldrar.
Det är en big deal att dela sina föräldrar med ett småsyskon, och det finns säkert tips och knep att ta till.