Ska jag verkligen behöva finna mig i det här???

34 inlägg • Sida 1 av 3 • 1, 2, 3

Ska jag verkligen behöva finna mig i det här???

av MinisMamma » lör nov 21, 2009 22:59

Vet inte riktigt vart jag ska börja min lilla historia. Men jag och min sambo ska flytta isär. Detta efter att jag verkligen har kämpat i snart 7 år med vårt förhållande som har tagit slut av samma anledning om och om och om igen.

Innan vi flyttade ihop så gjorde vi slut 3-4 gånger av anledningen att S ville se om gräset är grönare på andra sidan och han tvivlade på ifall det var det här han ville med sitt liv. Oftast efter att han varit ute på krogen och någon tjej visat ett stort intresse för han. Varje gång har jag fått dra det ur honom och så har vi gjort slut för att jag har tyckt att jag inte behöver ta det och för det slutar ändå med otrohet ändå. Och så har det inte varit så spännande som han först trott och så har vi blivit tillsammans igen. Och så har vi hållit på och det har verkligen dragit musten ur mig.
Efter 4 år så bestämde vi oss för att vi flyttar ihop och gör det på riktigt. Lättlurad som jag är och tror det bästa om alla så gjorde vi det. Det blev jätte bra och vi började fundera på barn och det resulterade i att jag blev gravid.

I samma veva som jag berättade för S att jag var gravid så var det en tjej på hans gym som var väldigt intresserad av honom och bett honom gå på date med han, men som han tackat nej till och sagt att han var upptagen.

Men ändå blev han nyfiken och det slutade med att han träffade henne bakom min rygg, vilket jag rätt snabbt fick reda på ändå. Det slutade med att han var otrogen och jag var gravid, flera gånger med samma tjej! Försökte verkligen flytta men det gick inte tag på någonting just då. Gravid som jag var så var jag även rädd att ta steget och flytta och vara ensamstående.

Jag förlät honom aldrig och har fortfarande idag inte gjort det. Kommer nog aldrig att göra det. Förhållandet mellan oss blev ju alltid "kallt". Hittade aldrig tillbaka till det där man ska känna egentligen för jag kände att jag aldrig kunde lita på honom. Visst kunde vi ha det roligt och mysigt oxå men ändå kände/känner jag ett avstånd till honom.

För några veckor sedan (kanske en månad) så började han helt plötsligt umgås väldigt mycket med en klasskompis till honom. Hon är gift och har två barn.

Men eftersom jag känner honom så bra efter alla dessa år och märker förändringar så började jag undra väldigt fort om det inte var något annat på gång än bara vänskap som han påstod.

Det tog inte lång tid förrän jag hörde honom prata i telefonen en dag när jag kom hem från jobbet och han märkte inte att jag kom hem. Han pratade med en kompis om att han inte visste om det här var det han ville ha.

Självklart så tog jag tag i det på en gång efter att han lagt på. Och då visade det sig att han börjat tvivla på att det här är det han vill och så säger han att det känns som om han kastat bort nästan 7år av sitt liv på nått han aldrig velat ha.

Efter mycket tjat så fick jag ur han tillslut att han var intresserad av henne och då kände jag att jag hade fått nog.

Det är inte bara att dom går ut på promenader, men han har varit hemma hos henne, slutar han tidigt i skolan så åker han inte hem som innan utan kommer hem flera timmar senare och då visar det sig att han har varit med henne och gjort nåt som han inte vill berätta för mig, för det har inte jag med att göra enligt honom. Dom smsar och så skriver dom på chatten på facebook hela tiden. Och det enda jag får höra är att jag behöver inte bry mig om vad dom skriver eller gör.

Mitt största problem är nu att jag tycker inte att det är OK att han träffar den här tjejen när jag är på jobbet. För då har han Noel. Tycker att han ska respektera att jag inte vill att Noel ska umgås med nån som kanske försvinner ur hans liv snart. Skillnaden hade varit ifall det hade varit seriöst mellan dom och dom hade träffats ett tag och vetat att det är nåt dom vill satsa på. Men jag tror inte att det är ett sånt hållbart förhållande, inte när hon precis har blivit dumpad av sin man. Enligt S så är jag löjlig, barnslig, töntig osv när jag säger detta. Blev så förbannad idag så att jag skickade ett sms till henne om det oxå (det kanske var lite barnsligt). Men varken hon eller han respekterar min vilja i det här.

Helt ärligt så känner jag att det ska bli så skönt att flytta och äntligen ha lyckats bryta mig ifrån detta förhållande som egentligen bara har raserat mitt självförtroende. Jag känner mig stark, fast jag är väldigt ledsen i perioder. Men det beror nog på att jag känner mig så sårad och lurad. Hade jag vetat att han känt så här hela tiden så hade jag aldrig skaffat barn med honom, för det enda jag någonsin velat ha är en riktig familj och nånstans långt inne så inbillade jag mig att han oxå ville det då. Men nu säger han att han egentligen bara ville ha ett barn.

Jag ska skriva kontrakt på en lägenhet på tisdag. Det är i huset brevid, likadan lägenhet som denna fast spegelvänd. Jag tycker att det är viktigt att Noel fortfarande har nära till sin pappa och att S kan komma och hälsa på Noel varje dag om han vill. Och så kan Noel gå kvar på dagiset som han går på nu då han trivs där. Jag tror inte på varannan vecka boende när han är så här liten. Det är bättre att han bor hos mig och hittar sin trygghet där och sen när han blir lite större så kan han succesivt börja sova mer hos S.

Ekonomiskt kommer jag säkert att klara mig. Förmodligen så går allt på plus minus noll varje månad. Men jag är stolt över mig själv för att jag gör det här ändå..

Tror att både jag och Noel mår bäst av det i längden.

Tack för att DU orkat läsa så här långt och det är grymt skönt att få det här ur mig. Hoppas det inte var alltför rörigt att läsa.....

MinisMamma: Alltid online; Inlägg: 3240; Blev medlem: ons apr 02, 2008 22:01; Ort: Göteborg