så besviken på min sambo.... (långt!)

[Kali]

min A har alltid varit fantastisk med Jakob. varit med från planering till förlossning, tagit lika många vaknätter o bajsblöjor som mig, varit pappaledig, leker som en tokig efter jobbet, tar med honom o badar på sina lediga dagar osv osv.

men A har också två barn sen innan som bor långt borta. kontakten med dem har varit ganska sporadisk (av en lång rad olika skäl jag inte tänker berätta om här men där långt ifrån alla är min sambos fel) de har pratat i telefon regelbundet och A har åkt dit o hälsat på o vi har åkt tillsammans några gånger men de har nästan inte varit här alls.

denna veckan lyckades vi äntligen få hit den yngste pojken. jag var jätteglad! han är världens goaste härligaste snällaste unge. Så gullig o rolig att prata med, otroligt duktig o tålmodig med Jakob.... jag gillar honom jättemycket!

Men jag tycker A har uppfört sig så jävla dåligt hela veckan. Nu har de åkt o jag sitter här o är så arg o besviken! A kommer inte hem förrän sent ikväll o jag vill prata om det här nu. Han har varit snäsig och sur i tonen mot sonen. Han väckte honom inte när han själv gick upp idag utan duschade jättelänge. Så jag vaknade och väckte honom eftersom de skulle iväg tidigt. O så kommer A ut ur duschen och är arg på sin son för att han inte är färdig med frukosten. Jag sa till honom att det inte är okej att han tar ut sin stress o irritation på sonen, han hade ju faktiskt inte väckt honom. Då blir A arg på mig o tycker jag skall hålla tyst o inte blanda mig i (!!!!!) Alltså man säger inte så till mig! Och A brukar aldrig säga så till mig!

När vi varit på olika aktiviteter (som sonen har skött exemplariskt) så har A klagat o klagat o klagat på att han är högljudd (mindre än andra 10-åringar om man frågar mig) på att han sprungit omkring o klättrat (men vi var ju i en stor park! klart man får klättra omkring där!) på att han borde ätit mer tidigare för då hade han inte varit hungrig så fort, på allt allt allt allt. Hemma har A visat större intresse för TV:n än för att prata med sonen.

Det mesta är uttryck för A:s egen stress. jag vet det. han är otroligt dålig på att planera och blir lätt stressad. men att ta ut det på en 10-åring?!?!
jag är helt chockad! jag tycker inte A uppfört sig som en vuxen denna veckan, jag tycker han har varit enormt egocentrisk och satt sina egna behov först hela tiden och det är ju FEL FEL FEL

o jag ska bli psykolog men jag fattar inte, hur kan en man som är en fantastisk o tålmodig pappa till ett barn vara helt kass till ett annat? är det bara en åldersfråga? o i så fall betyder det att jag kommer vara tvungen att bli ensamstående när Jakob blir äldre för det beteendet A har haft denna veckan är inte ok. det kommer jag aldrig acceptera. blir så himla ledsen när jag tänker på det!

dom har haft fina stunder också, men inte i proportion till de dåliga...

förlåt, det blev långt o A skulle bli så arg om han visste att jag skrivit allt detta här men ingen av mina bästa vänner är vaken ännu o jag måste ju få ventilera med någon, o ni är ju mina ställföreträdande

har ni något klokt att säga så gör gärna det...

[sprallos]

Oj vad svårt...Jag skulle kunna tänka mig att hans barn sen tidigare tillför hans "förflutna" på nåt sätt och han blir säkert frustrerad över att påminnas om det. Inte för att det gör hans beteende mer OK för det, men det är kanske en förklaring.
Sonen kanske påminner mycket om hans tidigare liv + mamman osv osv.

Jag tycker absolut att du ska tala om detta med honom. Det är ju lite otäckt att samma människa kan vara så totalt annorlunda mot 2 barn.
Jag har inga som helst tvivel på att du kommer fixa detta och prata genom detta med A

[Strumpan]

Vad jobbigt! Underligt att han är såpass olika mot barnen. Jag får samma tankar som sprallos. Det verkar som om han tycker att det är svårt att kombinera sitt gamla liv med sitt nya, och då låter han det gå ut över dom andra barnen (och dig).
Jag förstår att du blir besviken.

Som sagt, det gäller väl att försöka prata igenom saken lugnt och sansat (när man inte är hungrig ).

Hoppas att det blir bättre!

[Tigi]

förstår att du blev chockad..! jag tror oxå att det kan vara så som sprallos skriver att han påminns om sitt "förflutna" och inte kan hantera det så bra...men lixom har han alltid hållt på så mot sonen eller va det bara denna vecka? han kanske hade en dålig vecka bara..vad vet jag... men det e ju absolut inte acceptabelt beteende såklart.... va ledsen sonen måste känt sig ... Mina föräldrar är skilda och nu har jag ingen kontakt med pappa längre för att han blev helt konstig helt plötsligt då han blev ihop med sin nya tjej (tant) (några år sen nu).. och verkade inte alls bry sig om mig o mina syskon längre (han har dock inga andra barn än oss men tydligen va hans nya tjej viktigare).... Jag hoppas verkligen inte att han sumpar sin relation med sitt barn för jag vet att min pappa saknar oss massor nu...men nu e det försent....

[Fru S.]

Jag läste detta imorse innan min kurs men hann inte svara då.
Nu har jag hunnit tänka.

Kan det vara så att A hade föreställningar om hur det skulle bli när sonen kom till er och att kanske inte alla infriades? Han var kanske frustrerad och besviken och kunde inte hantera detta.
Det är ingen ursäkt för hans beteende men en förklaring.

Hoppas att ni kan prata om detta ikväll.
Stor kram!

[MinisMamma]

Tycker att dom har sagt bra råd till dig så jag skickar dig bara en STOR KRAM!

[Kali]

tack för era svar tjejer, det värmer!

jag pratade länge med min mamma o hon sade en annan bra grej för att hjälpa mig förstå o det var att när hon växte upp på 50-talet så var det så att barn "bara fanns", vuxna höll inte på med barn som de gör idag, gjorde inte grejor tillsammans på det sättet, utan man mer bara levde ihop. Om man engagerade sig i barnen gjorde man det när man själv ville. I synnerhet gällde detta förstås män. mamma frågade om inte det är lite likadant i tunisien och när jag tänker på det så är det faktiskt så! det finns massor av barn och alla är alltid varma o kärleksfulla mot dem, det är mycket kramar o gos (och det är A bra på med alla sina barn, att säga att han älskar dem o krama dem o så) men man gör inte saker med dom, man sitter inte o konverserar med dem, utan de är mer med överallt o självklart men är aldrig mittpunkten. precis sån är A mot sonen. han vill gärna ha honom här men han engagerar sig egentligen inte i honom när han väl är här. För mig, som kommer från en familj där min mamma jämt pratade med oss o alltid säger att allt hon lärt sig har hon lärt sig från sina barn, ja det är klart att jag blir provocerad av hans sätt....

kanske är skillnaden att Jakob är så liten o med honom blir ju kontakten framför allt kram o gos o kel o sånt som A är bra på, det är ju inte samtal direkt...

vi ska prata igenom detta ordentligt så det kommer inte bli ikväll utan istället så skall syrran vara barnvakt en kväll i veckan så vi kan få några timmar ostört att reda i detta..

jag tror också att det är väldigt många jobbiga och motstridiga känslor inom honom men kanske också lite avundsjuka på mig för jag och den här pojken fick väldigt bra kontakt redan första gången vi träffades. han påminner mig jättemycket om mig själv som barn, är intresserad av allt jag var intresserad av tex o jag har väldigt lätt för att relatera till honom och tvärtom tror jag.

äh, jag vet inte! men jobbigt är det

[shoegal]

Läste precis detta. Det första jag tänkte var ungefär samma som det sprallos skrev; att han faller in i gamla mönster från sitt förra förhållande. Men när jag läser ditt sista inlägg om vad din mamma sa så tycker jag det låter som en bra förklaring till As beteende. Jag förstår verkligen din irritation och besvikelse över att A var som han var med sonen, och jag förstår varför tusen frågor snurrar i huvudet. Hoppas ni får tid att prata igenom allt ganska snart, för det finns säkert en förklaring till varför. KRAM!

[zettan]

mammor är väldigt bra att ha ,, att hon kom med ett svar som du kanske absolut inte har tänkt på , att det blev en sk kulturkrock där .