Pappighet

[emmyli]

Hej!
Det är jättekul att min dotter är pappig men känner mig mer och mer obehövd. När han går är de skrik och när han kommer står hon och sträcker armarna uppåt och ska upp och har han en gång tagit upp henne så får han bära på henne om han inte hittar något som intresserar henne. Är båda två hemma så gäller baa han om de ska tröstas. Har han henne i famnen och ska krama mig så puttar hon bort mig. De är jag som är hemma med henne. Tycker det är mysigt att hon tycker så mycket om honom men känner mig lite överflödig när han är hemma.

[Taweret]

Var glad över att hon saknar pappa och vill vara med honom när han är hemma, samt att han tar sig tid med henne. Anledningen till att hon är så är att du är hemma med henne jämt så hon vet att du är där. Sen kan det ha med din graviditet att göra att hon känner att du omedvetet tänker och fokuserar på barnet i magen, det finns forskning som säger att det är så nämligen.

Vår son är precis likadan som din dotter och har varit sen han föddes men vi stör oss inte så mycket någon av oss av det.

[emmyli]

Jo det är klart att jag är glad trodde jag skrev det. Intressant det där med forskningen. Ville bara få skriva av mig eftersom mina kompisar har de precis tvärtemot dvs deras barn är mammiga så jag är jätte glad att min sambo verkligen får komma hem och får ett så bra mottagande när han kommer hem.

Tror att när han är hemma är all fokus på henne medans när jag är hemma dolar jag med tvätt och städ mm. Märkte att när min bror var och hälsade på att min dotters mottagande när sambon kom hem vart som när jag brukar komma hem dvs no big deal och de beror antagligen på att hon fick uppmärksamhet hela dagen. Men du vet hur de är (eller kanske inte) ibland känner man sig bara så värdelös.

[Medea]

En av mammorna på Öf´s son var väldigt pappig. Hon har cirka ett år mellan de två grabbarna så hon var i och för sig väldigt trött, vilket säkert påverkade humöret en hel del. Men hon kände sig värdelös, sonen skrek och var jätteledsen och ville inte att mamman skulle trösta.
För henne var säkert situationen annorlunda men där blev det jobbigt och en känsla av skuld och otillräcklighet.
Min dotter är mammig. När hon är trött, ramlar och slår sig eller om hon skulle vakna så är det jag som gäller. Med andra ord, hon skriker nästan tills hon blir hysterisk om min man tar henne under natten. Detta sker snabbt, under en minut. När jag tar henne så lugnar hon ner sig direkt.
Jag tror att det handlar om "the force of habit". Jag tog alltid nätterna när hon var liten bebis och nu är det just det hon är van vid.
Det handlar inte om att någon är bättre förälder, men det är nog lätt hänt att det kan kännas så om man känner sig just otillräcklig.
Min man kände det nämligen så, men som sagt, det går över mer och mer.

[Linds]

Vi (jag) hade samma problem när Deano var pappig under en period förut. Klart att man kan känna sig värdelös samtidigt som man är glad att pappan och barnet har en bra relation. Då intalade jag mig att det går i perioder, fast hade svårt att känna mig tröstad av det. Men nu har det vänt, och jag är favoriten igen och ofta den enda som duger när det ska nattas/tröstas/lekas. Så även fast det säkert inte känns bättre av att höra det just nu är det sånt som går i perioder