Överväldigad

[Fru S.]

Som en del av er vet så gick två vänner till mig bort med bara några veckors mellanrum i våras.
Båda två i cancer.

Den ena hade jag känt i kanske 15 år, hon var gravid när hon fick reda på att hon hade en tumör i hjärnan. Tyvärr fanns det inget att göra förutom att invänta döden.

Den andra kände jag bara genom nätet. Hennes cancer övervanns en gång men kom tillbaka med större kraft bara några månader senare. Hon efterlämnade en tvåårig son.

Jag var mitt uppe i skolan när det hände och jag grät och sörjde men inte fullt ut.

Igår kväll när jag kröp ner hos Gus, som ville sova hos mamma så kom det sköljande över mig.

Jag saknar mina vänner, jag saknar skratten, jag saknar orden, jag saknar diskussionerna, jag saknar dom.

Det är så fruktansvärt orättvist att en liten kille inte ska få växa upp med sin helt fantastiska mamma, som berörde, upprörde, diskuterade och var en av de smartaste människor jag känt.

Och att en man sitter i ett nyrenoverat hus. För ett år sen var dom fulla av liv, en bebis på väg, deras drömmar på väg att slå in. Nu är han ensam. I sitt hus. Utan sin stora kärlek, utan deras barn.

Jag kramade min fantastiske son en extra gång och insåg att jag har så otroligt mycket att vara tacksam över.
Och att jag ska tillvara på min tid, att jag ska säga till dom jag älskar att dom är viktiga och att livet inte alltid är rättvist och att jag ska strunta i småsaker och fokusera på det som är viktigt.

[Nelia]

Det måste vara otroligt svårt att gå igenom något sådant, inte bara bli drabbad själv utan även som anhörig och vän. Förstår att du saknar dina vänner.

Många trösterika och varma kramar!

[milla]

Usch,lider verkligen med dig och med deras familjer såklart Jag fick också en väckarklocka om att livet inte är för evigt eller ska tas för givet när min systers vän gick och lade sig på kvällen och hennes man hittade henne död i sängen nästa morgon,hon efterlämnade 3 barn Det värsta av allt är att hon inte var allvarligt sjuk,det var läkarna som slarvade och gav henne tabletter som inte gick ihop med hennes astma som hon hade informerat om att hon hade,hon blev 34år Usch jag får sån extrem ångest när jag tänker på sådant... Det är så fruktansvärt orättvist!!!!

[emeliehjaertajonas]

Usch vad hemskt!

Man får en helt annan syn på livet när något hemskt händer. Elias 3åriga kusin fick diagnosen leukemi när Elias var 2 veckor gammal. Han lever men kämpar mot cancern. Ska förmodligen snart börja med strålbehandling då cancern inte försvinner med cellgifterna utan snarare blir värre Nu uppskattar man mer tiden med honom och är livrädd att Elias kommer att växa upp utan att lära känna sin härliga kusin

Beklagar sorgen

[Redhotwera]

Det där j...la cancern alltså. Har också förlorat en kär vän till den.
Jag tänker ofta på hur lyckligt lottade vi är som är friska och har 2 härliga och friska barn.

[Snigel]

Vad hemskt Fru S, jag ryser när jag läser. Har inte så mycket jag kan säga men vill skicka en stor internetkram i varje fall...

[Lejonella]

Kära söstra mi: TACK för att du påminner mig. Jag glömmer ofta bort att tacka för allt som jag har att vara tacksam för. Det är så himla lätt att bli girig och bara vilja ha mer och mer, helst av pengar och saker/kläder.

Men med påminnelser som denna från dig stannar jag upp ett litet tag och känner efter.

Än en gång tack och KRAM

[Lotta72]

Fru S:
Den sorg jag känner bara genom att läsa det du skriver kan bara ge en fingervisning om hur ont detta måste göra dig och övriga som stod dina vänner nära. Det blir så mycket värre när det är små barn inblandade. Hoppas att vi alla kan ta tillvara tiden med våra barn på bästa sätt! Kram!

[ullis78]

Jag tycker du alltid du skriver så bra! Det är nästan så man kan ta på sorgen o saknaden!

Blir så illa berörd av att höra talas om så tragiska o orättvisa öden!

Beklagar sorgen!

Massa kramar!

[A&L]

27 september så är det 1 år sedan min pappa gick bort i cancer. Ibland blir jag så fruktansvärt ledsen när jag tittar på Gabriel och tänker på att han ska växa upp utan sin morfar. Pappa fick aldrig veta att han skulle bli morfar!

Sorgen och saknaden är så enorm ibland. Men att tänka på de resor, fördelsedagar och vardagar man fått tillsammans hjälper.

Jag har lovat mig själv att alltid berätta för Gabriel om hans farfar, vad han tyckte om eller inte tyckte om, och han ska ha ett eget foto av farfar på sitt rum, när det blir klart.

Förra nyår så förlorade bekanta till mig sitt barnbarn i cancer - han skulle fylla 2 - livet är så orättvist ibland. Han fick aldrig leva det liv han skulle.

En kram till fru S.

[mymlemamma]

Jag är ledsen för din skull och det finns inga ord för sådant här, men jag ville bara säga att du skrev jättevackert! Kram!