öhhh, pyspunka i hjärnan...

[tinali]

Jag lägger mitt inlägg här eftersom tankarna ger mig ångest, men det handlar om jämställdhet, och arbete också.

Såhär är det, jag har ett företag som är ganska nytt tillsammans med tre andra (män!) och är hemma med min lille gosse. Har väldigt jobbiga tankar om att dom tror att jag går hemma och har semester och att de tycker att jag inte tillför något till företaget. Känner mig såklart lite off över det som händer på jobbet, jag har ju blivit mamma.
Detta är inget som är uttalat från deras sida, har väl eg inte anat nåt heller, utan är mer dåligt samvete från min sida, kvinna som man är.
Dom har ju skaffat familj men deras fruar var ju hemma med deras barn, eller så var de hemma fruar. Jag är ju där i mitt liv där familjen skapas och jag måste ju få njuta av det och inte känna skuldkänslor. Pappa är på mig och säger att jag måste engagera mig i jobbet även när jag är hemma. jag visar engagemang, men jag kan ju inte göra så mycket ändå, vet ju inte exakt vad dom gör just nu + att jag har ju en bebis hemma, herregud, vissa dagar orkar jag ju inte ens gå utanför dörren. Betyder det verkligen att jag inte har rätt att vara hemma med mitt barn så länge jag vill och att jag måste skämmas eller be om ursäkt ifall jag skulle vilja jobba 75 % i början för att slippa ha mitt barn på dagis 8 timmar och komma hem när han redan sover. måste jag skuffa bildandet av min familj åt sidan och missunna barn jag satt till världen eller förstår dom att detta med stor säkerhet kommer att hända igen, att jag blir gravid med diverse krämpor och blir borta ett år till för att senare komma tillbaka och ta hand om mitt företag som jag är jätteglad över men ändå inte sätter före mitt barn och min familj. De måste väl tänkt på det, visa av erfarenhet, när de gjorde mig till delägare, ca 30 kvinna utan barn och fästman. de måste ju förstått vad som komma skall. Är detta bara spöken i mitt huvud eller är världen såhär? Jag kan ju inte sätta mitt liv på pause för att jag har ett företag med andra, inte skaffa ett andra barn för att det inte riktigt passar för att jag måste engagera mig i företaget. Känner att detta är jättejobbigt och vill gärna delge dom i mina planer för när jag kommer tillbaka osv, för att de ska känna sig delaktiga och inte undra med sura miner. hur ska jag bära mig åt? Förstår nån hur jag menar/känner? har fortf jättemycket hormoner som rusar i kroppen och skulle jag sätta mig ner för att berätta för dom skulle jag börja stortjuta, och dom skulle ju såklart inte fatta nånting och tro att jag var skvatt galen. är så känslig just nu. måste jag verkligen känna såhär, är vi kvar i stenåldern, får jag vara glad över mitt barn?! Detta suger musten ur mig och jag tror de blir värre när jag tänker såhär, vet ju inte ens om detta är något som de funderar på, jo, de kanske undrar när jag kommer tillbaka så dom får sin semester.

[zettan]

tycker du ska prata med delägarna om hur du känner det.

[KarinE]

Jag tror och hoppas att det bara är dina hjärnspöken som härjar och att dom faktiskt förstår, som du skrev så hade dom ju själva barn och även om det var deras fruar som var hemma måste dom ju veta hur det är att ha barn.
Det bästa tror jag ändå är om du tar mod och ork till dig och sätter dig ner med dom och förklarar läget, även om det är lite jobbigt så får du ju ro sen till att ta hand om ditt barn och kan njuta av tiden som är kvar. Om du känner att det känns som om du kommer att börja stortjuta kan du ju kanske se till att gråta ut innan så att det inte finns någon gråt kvar

[tinali]

hihi ja, kanske en bra ide att grina innan mötet. ska nog ta mig i kragen och prata med dom. vill ju eg börja jobba lite deltid efter ett år hemma, eftersom han inte kommer in på dagis förräns till hösten. då tänkte mannen och jag dela upp dagarna. hoppas de känner att det är ok, kommer ju självklart ställa upp under semestertiderna!! Tack för era svar.

[Kali]

jag måste ha missat detta inlägget!

ska jag vara ärlig, så tror jag inte de tänkte på det. 100% karriär o 100% familj är oförenligt o det har ju många män fått erfara att om de valde karriären så ångrar de sig på äldre dar när barnen flyttat ut o de missat allt....

Men givetvis har du rätt att vara ledig och prioritera familjen och inte känna en enda skuldkänsla över det för du är fortfarande TILLRÄCKLIGT BRA. Och det räcker. Du har rätt att vara föräldraledig o du har rätt att gå ner i tid. Det är ju inte du som har tvingat dom att skriva på kollektivavtal, eller hur?

Mitt bästa tips är att du sätter dig ner o är riktigt logiskt o rationell. Tvinga dig själv att förnuftsmässigt se att du gör helt rätt och att du har rätt att göra helt rätt. Skriv listor. När du börjar tvivla, gå tillbaka o titta på din lista där du har svart på vitt att du inte behöver känna nån skuld! Då kan du gå rakryggad till mötet o vara stolt över att du prioriterar din familj samtidigt som du tar ansvar för och engagerar dig i företaget.

[angee]

Jag tycker absolut inte att du ska ha dåligt samvete eller må dåligt. Men tyvärr är det så att många företagare (både män och kvinnor men mest män) "offrar" familjen för jobbet när de är egna. Det är på något sätt förväntningarna om man är egen företagare. MEN, jag tycker inte att det är rätt, och hur skall något kunna förändras om ingen gör som man har rätt att göra, dvs är hemma som du.

Jag vill inte få dig att må mer dåligt, men jag är själv omgiven av det här tänket (jag tjänar t.ex. mer än min man och är "karriäristen" i familjen med alla krav) och jag tror att vi måste skita i alla förväntningar på oss (då syftar jag
mest på oss själva). Kvinnor verkar i högre grad lida av dålig självkänsla än män.

Exempel: Om någon sa åt mig att "tjejer inte kan spela fotboll" i skolan hade jag gått hem och övat på straffsparkar i flera veckor efteråt bara för att bevisa. Självförtroende kanske? Men om jag hade haft bra självkänsla så hade jag skitit i vad den där personen sa till mig, jag behöver ju inte bevisa något.

Nu blev det mest svammel, men jag ville bara säga att lita på din förmåga och vad du kan tillföra företaget när du börjar jobba igen. Ta ett snack med dem och be dem säga vad de känner och tycker.

[tinali]

ja, tack era svar, jag ska prata med dom. ska bara komma in i en annan tankebana själv, så jag känner mig helt stark. ingen har ju sagt något men vill ändå inte att det ska pratas och undras....