Nu är jag lite trött!!

[Lillan08]

Ja det är jag! Trött på att vara BARA mamma!! Inte så att jag önskar att jag inte hade Nellie men jag är ju BARA mamma och börjar bli riktigt less på det! Allt, allt, allt jag gör, tänker och säger handlar ju bara om Nellie, barn, barnmat, barnkläder, barnsömn, barnaktiviteter osv osv.....

Jag ser såååååååå mycket fram emot torsdagkväll då vi i mammagruppen (så klart!! "I rest my case"!!! ) ska träffas utan barn och äta middag och dricka lite vin! Men som alltid kommer vi väl mest prata barn, barnmat, barnkläder, barnsömn, barnaktiviteter osv osv..... Dessutom måste jag väl ha ett litet "öga" hemåt eftersom gubben inte så ofta haft Nellie själv en hel kväll....

Jag måste få säga det.... Jag saknar faktiskt mitt/vårat gamla liv lite!!! Inte många av mina behov som tillfredställts det senaste året och jag börjar allvarligt känna mig slutkörd... Vet att det låter egotrippat men just nu känner jag så... Det ska verkligen bli skönt att få jobba i 6 veckor i sommar och få vilat upp mig rent mentalt!! Få tänka på något ANNAT... Vilken lyx!!!

Sen läser jag i "bli gravid-trådar" och undrar i mitt stilla sinne om det är fel på mig som känner så här och VERKLIGEN INTE kan tänka mig gå igenom detta en gång till.... Varför vill man det?? Eller är det bara jag som känner så här?? Är det bara jag som har det så här med en sällan nöjd, icke sovande, gnällande i 24timmar och skrikigt barn?? Om inte, HUR hittar man motivationen att vilja skaffa en till då?? Jag fattar det inte, för mig är ni supermänniskor!!!

Jag älskar min dotter och vet inte vad jag ville med detta inlägg och naturligtvis behöver ingen svara på mina "frågor" utan det är mer hur mina tankar går just nu och jag behövde skriva av mig..


Tack för att ni lyssnat!

[Trötta mamman]

Så kände jag mig ofta med första barnet. Hade i och för sig inte en direkt krävande bebis men det kändes som jag bara var mamma. Men på ngt sätt så glömde jag de känslorna och vi hittade rutiner som funkade och kunde leva ett liv utanför mammalivet oxå. Nu med andra barnet tycker jag att det funkar så mycket bättre - har ingen längtan efter att jobba på länge än. Ser till att få vuxentid med mina kompisar och en del av dem är barnlösa. Det är ok att känna så här och försök få mer tid för dig själv. För en del räcker det ju med ett barn och kommer längtan efter fler så behöver det ju inte ske just nu, din dotter är ju fortfarande väldigt liten. Jag har sex år mellan mina barn och det funkar hur bra som helst.

Släpp förresten ögat hemåt, Nellie och hennes pappa klarar sig säkert alldeles utmärkt själva och kanske uppskattar det oxå.

[thepal]

Jag förstår dina känslor helt och hållet. Med tanke på hur jobbigt ni haft det med sömnen (bland annat) så kan man inte annat vara än just slutkörd.
Jag har som vanligt inga tips att ge annat än att se till att ni får vila mellan varven.

Angående att bli sugen på fler barn så vet jag att jag själv just nyligen kunnat tänka mig att göra om det här. Det har inte med graviditet och förlossning att göra utan just att jag också kände mig som en zombie hela tiden.
Det tar nog helt enkelt lång tid för olika människor att smälta det hela och ladda om för att gå igenom det igen.
Sedan finns det väl inget som säger att man måste bli sugen på fler än ett barn. Jag har en kompis som alltid tyckt att de som skaffar fler än ett barn måste ha en skruv lös. Jag håller inte alls med, men som sagt alla är olika och inget är fel.

Jag skickar ett gäng varma kramar till dig och hoppas att de kommer fram. Önskar jag kunde göra något då jag känner väldigt just för dig och Nellie.

[moia]

Jag förstår dig faktiskt! Det är så grymt slitigt att ha ett litet barn hemma (trots att man får mycket kärlek tillbaka), och nästan allting kretsar kring den här lilla varelsen som det verkligen inte är så roligt att umgås med alla gånger. Förstår att du kan undra hur folk orkar skaffa fler barn, för ärligt talat så är just orken något jag ignorerar. Det får bara lov att lösa sig. För jag vill ha fler.

Bara för att ta mig som exempel (så kanske du förstår varför jag orkar iaf). En stor bidragande orsak till att jag känner mig redo fler barn nu är att min sambo tagit minst lika stort ansvar som mig. Han har nog gjort mer dessutom hela tiden, han diskar, tvättar, lagar mat oftast hemma hos oss! Jag började dessutom jobba två dagar i veckan när Vincent var 6 månader, medan P var hemma de dagarna. När Vincent var ca 10 månader blev P helt föräldraledig och jag jobbar 75%. Vi har också både mina och P:s föräldrar i stan som kan vara barnvakter lite då och då, och vi får avlastning i vardagen när t ex min pappa tar med Vincent till badhuset, eller P:s mamma tar med Vince en runda på stan. Och jag MÅSTE få minst en sovmorgon i veckan, annars blir jag helt död.

Jag vill inte argumentera med dig, bara visa hur jag har det! =)

[Lillan08]

Tack för era svar!
Just nu är det inte sömntröttheten som spökar (även om vi fortfarande måste upp 5-10ggr/natt) utan jag är slukörd mentalt. Nellie hade en jobbig 8månaders fas och denna fasen hon är i nu är än värre! Det gnälls jämt! Inget är bra... Jag trodde att det skulle bli bättre med gnällandet när hon lärde sig krypa men då blev det 7 resor värre!! Idag har hon inte varit glad många minuter.. Just nu sitter hon nedan för mig och skriker! Jag har plockat upp henne flera gånger men då bara skriker hon mer och kränger sig bort! När jag sen sätter ner henne igen blir hon heligt förbannad! Jag vet inte vad jag ska göra....

Usch vilken gnällkärring jag är då!!

Men det blir nog bättre snart!

[Skumpan]

Jag tycker du har rätt att vara en "gnällkärring"!! Det kan inte vara kul hela tiden när man har ett mer krävande barn..så enkelt är det. Och man måste få kunna erkänna det. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer.....men det är väl bara att kämpa vidare, en vacker dag kommer du säkert "glömt" hur det var och vilja ha en till....jag förstog inte heller hur i hela fridens namn folk VILLE ha en till..även fast Liam var problemfri när han var liten, sen blev det ju som det blev och nu när Liam är snart 2 år ser jag verkligen fram emot en till bebis...En tvååring är så himla häftig och rolig, man skrattar hela tiden åt allt han försöker säga och allt han gör...det är först nu jag känner den där villkorslösa kärleken till mitt barn, och vetskapen om att vi snart ska få en till sån här underbaring gör att jag bara vill explodera av kärlek hundra ggr om. Men bara för att Liam varit och är så lätt att ha at göra med så kommer det väl komma ut en skrikande varulv den här gången..Det skulle inte förvåna mej! Jag vet inte vad jag ville med det här inlägget, men jag tycker du är stark som kämpar! det kan inte vara roligt att bli väckt så många ggr varje natt...KRAM!

[zettan]

Lillan du är absolut inte ensam om att känna så. Här är en till som bara är mamma och allt handlar om barn, barn , barn och återigen barn. Det är den enda identiteten som jag har nu förtiden :att vara mamma. Ibland så blir jag bara så depp på att bara gå här hemma och bara vara mamma. Jag har inga vänner längre (tack vare en massa svek från dem) och jag har inte vågat skaffa mig nya vänner. Jag kommer bara ut när jag går ut med hunden (och då njuter jag värkligen av egentiden) och när vi åker till babysimmet. Mina intressen blir undanskuffade dels för att ekonomin är kass och dels så är jag för trött på kvällarna när lilleman har lagt sig. Jag skulle gärna hänga på er skånemammor men jag har inte råd.
Som tur var så kommer jag att börja plugga till hösten och det ser jag värkligen framemot.
Det jag vill ha sagt med detta e att du e inte ensam.

Ps: jag älskar min son väldigt mycket och vill inte vara utan honom DS!

[vildasol]

Självklart älskar vi alla våra barn, men det är inget som motsäger att man vill vara själv och inte mamma. Skönt att du ska träffa folk utan barn för det behöver du. Jag var ute och drack öl igår med icke-mammor och det var underbart. Vi pratade bara om axel lite kort, men sen var det bra med det och vi pratade om annat som jag tyckte om att prata om förr.

Jag vill börja jobba igen och saknar att inte ha något att göra. Jag ska gå hemma till september och det känns som en evighet. Tur att det är sommar och jag har en lägenhet att renovera.

När det gäller barn nummer två är jag också lite kluven, men har bestämt mig för ett barn till och det snart. För jag vill inte komma om ett par år och skaffa barn och gå igenom allt en gång till.

Det är jobbigt att gå hemma och bara vara mamma och ännu värre när bebisen bara gnäller. Det är säkert en fas, tänder eller magknip eller något annat som spökar för Nellie. Men jag förstår dig fullständigt, för när det är sådant gnällande håller jag på att bli tokig och skriker lika mycket jag.

Känn dig inte som en gnällkärring. Detta forum är till för att få lov att gnälla av sig på och i morgon får du gnälla av dig på mig

kram

[fru Wahlström]

Det är viktigt att få känna att man har en "identitet" och inte "bara" är mamma, så det är inte alls tokigt att känna så som du gör Lillan08 (och ni andra som gör det). Försöka komma iväg ibland och göra något eget är otroligt viktigt! Ta upp intressen man hade innan man fick barn eller liknande är ju bra. Själv får jag egentid genom att gå och träna, det är skönt att kunna ha tankarna på något annat bara för en liten stund och kunna fokusera lite på sig själv. Och man blir så glad och har nya krafter när man kommer hem igen...

[grodan]

Oj vad jag kan känna igen mig i er!
Vitan var extremt krävande, bara mammas, bara tutten, ingen kunde avlasta mig..... Det hjälpte inte att ha en super gubbe som ville mer än allt annat ha henne själv eller städa, laga mat och fixade allt.
När hon var 3 månader fick jag höra på bvc att barn med en sådan väl utvecklad vilja ser de max ett per år....
Det tröstade inte mig just då men jag insåg att det var ok att jag var trött och lite sliten, hon krävde onormalt mycket av mig och det var ingens fel. Det bara var så här!
Men det vände, jag slutade amma när hon var ca 8 månader och visst 8 månadersfasen var inte rolig men jag flyttade ut ur sovrummet och gubben fick ta över.....
Nu är hon 19 månader, stora tjejen! 1,5 åringar har också ett extremt humör men man skrattar mest åt den lilla som är så arg att hon inte vet vad hon heter och kryper runt medan hon ber på bönemattan mot högre makter.....

Så hur fan kan jag vilja ha en till redan....
Jag har ju dessutom bonusdottern och det är väl det som driver mig någonstans också jag vill bli klar, jag vill kunna komma vidare i livet, inte alltid planera semestern efter bra sandlådor och lekplatser.
Jag började ju ganska tidigt så när jag e 40 har jag tre här hemma, på 19, 17 och 15....
Gud så härligt vad jag ska unna mig en massa tid och saker då!
Men framförallt kan jag inte tänka mig att bara ha en sån liten att älska! Jag hade kunnat ha tio om jag slapp vara gravid.... och ekonomiskt såklart.
Sen kan jag inte tänka mig att vara utan mina syskon! Och jag önskar verkligen att vitan kommer ha samma relation till sina.

Men hur orkar man... Man tar en dag i taget.... en natt i taget och tillslut så är den jobbiga perioden slut.
Varje morgon inbillar jag mig att i natt får jag sova hela natten..

[grodan]

Borde jag ha skrivit någonstans att oftast har jag ju världens mysigaste barn?

[Lillan08]

Grodan: När jag är 40 så är Nellie 6! Ska jag ha fler måste det ske hyfsat snart men jag tror det är uteslutet för min del!

Missförstå mig inte jag älskar min dotter och vill inte ha henne ogjord för något i världen och jag skulle göra allt för henne MEN det är föräldrarskapet JUST NU som jag bara inte orkar med!! Det har säkert lite att göra med att jag bor en bra bit utanför stan och har ingen bil (gubben behöver den till och från jobb) så jag blir ganska isolerad här. Visst, det går bussar men det är ett dagsprojekt att ta sig iväg... Här finns INGET att göra, vi har en liten livsaffär här i byn, thats it! Och jag som bott i stan i massor av år ville verkligen flytta ut men visste inte att jag skulle bli så här isolerad. Lite "lappsjuka" kan man nästan säga!
Därför blir ju också det här med att allt bara handlar om barn så mycket mer påträngande!

Nellie är en ganska kul unge (inte alltid de senast månaderna kanske) men det känns ibland som jag bara är med henne och det blir "för mycket", för "inpå" hela tiden om ni förstår..!

Tack för att ni orkat med mig idag!! Jag känner mig lite bättre nu när jag fått ventilerat och har kommit fram till att jag måste komma ut på vuxenaktiviteter (enbart vuxna) oftare!!!

[Kali]

jag tycker också det är högst förståeligt!! man måste få vara mer än mamma, det har man ju varit hela livet innan!

själv har jag fortsatt mina studier på psykologprogrammet under hela tiden sen Jakob föddes. många tycker att jag är så duktig som orkar men jag har nog känt lite tvärtom, det är så himla skönt att få ha kvar den intellektuella delen av mig! den som läser tjocka kursböcker o sitter på seminarier o diskuterar teorier Det hade förstås inte gått utan en väldigt delaktig sambo och jag är inte heller säker på att det kommer gå lika bra när tvåan kommer i januari men jag skall tillbaka till mina studier fort, det vet jag!

jag älskar att vara med Jakob, han är helt underbar för det mesta. men om jag får en paus från honom ibland, börjar sakna honom, så är jag en tusen gånger roligare mamma när jag väl kommer hem också. så jag är definitivt ingen supermorsa!

[flickan]

Jag för står hur du känner dig och jag tror vi alla nån gång tycker att det är jobbigt och att vi bara är MAMMOR... men det kommer i perioder och det kommer gå över... Igentligen älskar man ju livet som mamma...

[Jema]

Min son är otroligt krävande stundtals och jag är helt slut när sambon kommer hem från jobbet, men det är ändå bara jag som det ska klättras och klängas på. Trots att de ropas pappa hela dagarna. Jag har heller ingen direkt att umgås med på dagarna, så ibland känns livet pest och pina, men man överlever.
Jag känner precis som många av er andra att jag vill lämna över mamma rollen på någon annan en stund och bara få tänka på mig själv och göra det jag vill. Jag har turen som har min mamma på samma område, så när det känns för jobbigt kan hon avlasta en stund.
Hur det kommer bli i augusti när 2an kommer det kan jag inte svara på nu. Det är en dag i taget som gäller just nu och det blir det nog då också. Vårt andra barn var verkligen inte planerat, men på något sätt känns graviditeten lättare den här gången. Nu vet man lite mer vad man har att vänta sig, trots (att vad jag tror är) förvärkar och sammandragningar gör fruktansvärt ont vissa stunder.
Jag älskar min son över allting annat, men man kan inte alltid vara på topp!
Jag tror att man blir en bättre mamma av att få säga rakt ut att det är tungt och jobbigt när det är det, oftast hjälper det att få ut känslorna!