Nu är det för mycket..... (långt)

[LinaA]

Allt började för lite drygt 3år sen. En kompis fick barn och suget efter barn tog rejäl fart. Sambon ville verkligen inte ha barn och jag kände mig så ensam! Jag KUNDE bara inte släppa det här med barn! Efter ett par månader blev sambons syster gravid...hon ville inte ens ha barn! Och jag tyckte att det var SÅ orättvist! Alla familje sammankomster blev en enda stor pina som jag undvek. Alla tyckte att jag "överdrev" vilket gjorde att jag mådde ännu sämre. Sambon fick en systerson i mars förra året och det var SÅ plågsamt! Hon som inget barn ville ha! Hon var inte ens GLAD över att vara gravid!

Ett par månader senare fick jag avliva en av mina hundar. Det var ju klart jobbigt, men man överlever ju... Han var hjärtsjuk så det var ju inget "svårt" beslut.
På jobbet var det en enda röra. Chefen körde med mig och jag jobbade över 65tim/vecka. Ibland uppåt 70. Han ljög och skällde på mig för jämnan och jag trivdes inte alls med körningarna han satte mig på.

Sambons axel hoppade ur led och han blev sjukskriven. Satt hemma och mådde allmänt dåligt vilket gjorde att förhållandet bara blev sämre och sämre.
I slutet av året visade det sig att jag blivit gravid och då lämnade sambon mig... Chefen blev tokig och skrek och gapade på mig och jag kände mig ensammast i världen. Uppe på allt detta var jag yr, mådde illa och hade foglossning. Här satt jag ensam med två hundar som jag knappt kunde ta ut på kisse promenad. Och ingen hjälp fick jag heller. Vissa dagar kröp jag in på toaletten för att jag var så yr. När jag bad om hjälp med hundarna fick jag hjälp...men med en suck...

Sambon kom tillbaka efter ett tag och det var lugnt ett tag... tills hans axel hoppade ur led igen och han blev sjukskriven i väntan på operation. Min foglossning blev bara värre och värre så jag behövde hjälp med nästan allt. Jag kunde knappt ta mig ur sängen utan hjälp. Samtidigt som han hade ont i sin axel och inte kunde hjälpa mig så mycket... Ingen erbjöd oss hjälp...

Ella föddes och allt gick JÄTTE bra. Lite för bra efter som vissa menade på att jag "knappt fött barn" efter som det gick så snabbt. (Eh, betyder det att det skulle gjort MINDRE ont?? Snarare mer ont när det går så snabbt. Känndes som om någon slet upp mig...) Alla sa att "ni vet ju inte hur det är att ha barn" efter som hon är så snäll och lugn. (Kan ju vara för att vi läser henne bra och tillfredsställer hennes behov också.) Givetvis är vi glada för att hon inte är ett kolik barn! Men det är tufft ändå... att aldrig få sova en hel natt eller att alltid ha en bebis hängandes vid bröstet tex. Sambons axel hoppade ur led IGEN och efter 3veckor opererades han. Så jag har fått ta Ella 100% i över 2månader. Plus en sjuk hund och en sambo som haft JÄTTE ont! Fortfarande ingen hjälp från släkt eller vänner... Droppen var när jag den 7nov fick avliva min mest älskade hund av alla! Efter 6½års KÄMPANDE med div olika saker som ex stress. Han hade ont i ryggen, epilepsi, sköldkörtelfel som vi inte fick iordning på, ont i ett framben. En knöl på sidan osv osv... Till råga på allt har jag blivit påhoppad av folk som inte känner varken mig eller hunden och blivit anklagad för att ha tagit bort en "frisk" hund... Och att mina hundar haft otur som hamnat hos mig bara för att jag fick avliva en av mina andra förra året. (Han hade svårt hjärtfel, vättska i lungorna, sköldkörtelfel och blev inkontinent till slut. Sista tiden låg han bara under sängen...) Sorgen är så tung att bära och ingen verkar förstå VARFÖR jag inte orkar vara glad längre...

Jag orkar inte mer nu..... vad sjutton ska jag göra???

[Jasminasmamma]

jag blir så ledsen när jag läser detta och jag vet bara inte vad jag ska skriva. Skulle bara vilja ge dig en värmande kram och att KLART du ska kämpa vidare för både dig själv och din dotter, däremot tycker jag att du ska ta kontakt med någon och få prata men någon proffesionell. Ta upp dina känslor för allt med bvc de kan hjälpa dig!
angående det med dina hundar, lyssna inte på vad folk säger du vet bäst! de va ju dina hundar och du som såg dom lida så du gjorde helt klart rätt, Ingen ska behöva lida!

ta hand om dig jag önskar dig och din familj all lycka i världen och hoppas att du snart mår bättre.
Den första tiden med den lilla kan vara jätte jobbig och plus att du har fått ta hand om henne själv det ska du ha en STOR medalj för.

[LinaA]

Tack! Jag ältar allt fram och tillbaka flera gånger om dagen. Tänker jag på hunden jag fick avliva blir allt bara svart. Men jag vet ju att jag gjort rätt, trotts det så går jag och tror att andra tittar snett på mig!

För att göra en lång historia liiite kortare så kan jag berätta att jag samma dag jag fick avliva den hund, tog hem en valp. Jag känner uppfödaren jätte väl och hon är min stora stötte pelare! Hon fick tillbaka en valp på 10v för ett par veckor sen och han fick helt enkelt flytta hem till mig. Som någon form av tröst... Han kan aldrig ersätta den andra hunden, det kan ingen. Men jag har något litet som kryper upp hos mig som jag kan fokusera på i alla fall. Men då får jag för mig att folk tror att jag "tröttnade" på den andra hunden och bytte ut honom mot en liten smidig... Och jag som har en bebis att ta hand om.."vad tänkte jag på när jag skaffade en valp" osv...

Jag vet att jag reder ut situationen utan problem...men det hjälper inte... hjärnan vet...men inte resten av kroppen... Det har helt enkelt varit för mycket den sista tiden.

[sprallos]

"En olycka kommer sällan ensam" heter det ju och det är ju helt klart så i ditt fall! Usch vad jobbigt!! KRAM!!!

Men välj att se det från ett annat håll...Se det så att allt detta drabbat just dig för att du kommer klara det. Du är stark! En svagare människa hade inte klarat sig...
Sen ska du vara jättestolt och nöjd över att ni lyckats lappa ihop ert förhållande så bra. Att hundarna blev sjuka kan du inte rå över...du har gjort allt du kan med ibland räcker det inte och att folk tror att ni tagit bort en frisk hund är ju bara ett tecken på att dom trots sina svåra sjukdommar måste mått bra eftersom ingen fattat det.

Klart det är svårt att se nåt positivt i allt elände, men det finns alltid minst 2 sätt att se på saken. Av nån anledning går hjärnan på autopilot och bestämmer den negativa sidan, men där kan man bestämma sig för att åtminstone se NÅT positivt i allt.
Jag tycker du ska sträcka på dig som klarat allt så himla bra fast du haft en vedervärdig period!

[thepal]

Jag har inte mycket att säga som är vettigt eller kan hjälpa på något sätt men jag vill ändå skicka stärkande kramar till dig.
Som nybliven mamma vet jag hur jobbigt det är att inte få sova en hel natt. Med det följer att allt annat blir så mycket jobbigare att ta itu med så en eloge till dig.
Jag tycker dock att du ska ta kontakt med någon för att få prata av dig och som kan hjälpa dig att se framåt. Det kan vara svårt att själv se ljuset när man är mitt i det jobbiga.

[Lyckans Lo]

Näe!!
Fy bubblan va du har fått tas med mycket seaste årern!
Jag känner med dig någon enormt.

"Knappt fött barn?" Vad är det för skitsnack?!? Du har ju gjort en dunder resa och detta helt utan stöd och hjälp från omvärlden. Är det nån som fött barn så är det du!!
Jag hade också en svår foglossning och behövde hjälp med nästan allt, och det fick jag. Att du klarade dig utan det beundrar jag mycket starkt!
Du är ju en superkvinna!

Eskiteski... alla kan ju inte ha kolikbarn för att känna hur det är att ha barn... vad är det för typer som kläcker ur sig sånna här saker?!
Idioter!! Blir så förbannad!!

Du är TOPPEN!!!

KRAM

[ulrica42]

ojojoj... om folk kunde knipa igen ibland när de inte vet vad de pratar om. att kläcka ur sig såna kommentarer, vet du vad jag är helt övertygad om? när de säger saker som "du vet ju itne hur det är att ha barn, hon som aldrig skriker", dom är sååå avundsjuka! dom skulle helst vilja se att hon skrek dygnet om bara för att dom ska kunna gotta sig i att det finns de som har det värre än dom. usch för såna människor. jantelagen...
vill bara säga att jag tycker du verkar vara jättestark, trots motgångar står du fortfarande upp och lyckas ta hand om din lilla dotter! jag hade inte fixat det. det kan jag säga.

[MinisMamma]

Du är jätte stark!

Finns inte så mycket mer att säga än dom ovanstående redan har skrivit.

Du är en jätte bra mamma, sambo och matte som orkar med allt trots motgångarna. Jag tycker verkligen att du ska prata med Bvc så att du får någon att prata med där. Känns som om du behöver vädra och få ork till att fortsätta och det kan ju dom hjälpa till med.

Som min Bvc "tant" sa till mig en gång: Mammor har ofta väldigt mycket att göra och ett "kan själv" tänkande och tillslut så kan man gå in i väggen om man inte ser upp. Så vid minsta tecken så skulle man kontakta kuratorn på Bvc för att få prata lite med dom.

Stora KRAMEN till dig!

[LinaA]

Tack allihop!
Jag känner mig inte stark... mest gnällig faktiskt. Jag har pratat med en barn/familje psykolog på bvc. Hon kommer hit på måndag. Ska bli skönt att få "vädra" allt lite...

Konstigt, men när jag läser det ni skrivit så fattar jag ju att jag på nåt sätt måste vara stark som inte bryter ihop osv. Att jag fortfarande "orkar" driva runt allt, ta Ella hela dagarna med allt vad det innebär, hundar...valpen, och dessutom städning, allt fix inför flytten med bankkontakter, mäklar kontakter osv... kolla upp försäkringar osv. Packning osv. Jag har lääänge bett sambon fylla på spolarvättska i "min" bil... i dag bad jag honom igen... på vägen in till stan i dag tog den slut och jag såg verkligen ingenting. Då blev jag liite irriterad och han har mage att säga... det är ju faktiskt inte bara upp till mig!!! Om jag säger att jag tar "allt" annat blir det SÅNT LIV... Så jag håller snällt tyst och fortsätter som alltid. I morgon ska sambon åka iväg till en kompis... han har inte ens packat än... jag vet ju att han kommer vara stressad och jätte tjurig i morgon för att han inte hinner packa ordentligt... Mm, så blir det om inte JAG driver det... Denna gången har jag inte sagt ett ljud och jag tänker inte göra det heller... Får väl se om han åker utan varken tandborste eller kallingar.. Nu låter det som om han inte gör något och att förhållandet är jätte dåligt. Men så är det självklart inte. Han hjälper till med matlagning och lite annat också! Men han liksom alla andra förstår inte hur dåligt jag mår... Ska bli skönt att få vara ensam med Ella hela helgen Henne tar jag mer än gärna hand om... utan problem! Det är när sambon är hemma och ALDRIG erbjuder sig att ta henne som "hon" blir jobbig. Jag får aldrig någon egen tid. Om man nu inte räknar med dom 2min jag sitter på toaletten eller 3min jag står i duschen!

Jag försöker tänka på framtiden. Och på positiva saker. Men det känns i kroppen att det har varit mycket nu... Har börjat få huvudvärk oftare än vanligt. Ont i axlar och rygg för att jag ständigt bär runt på Ella osv. Sen sover jag ju aldrig mer än max 2tim i sträck på natten så jag börjar känna mig sliten. Och då tappar jag intresset för allt. Sånt som jag tyckte var roligt innan känns inte alls lockande längre. Och så har jag börjat drömma riktigt otäcka mardrömmar... som i sin tur gör det svårt att sova...

Men nu ska jag "vila upp mig" utan sambon i helgen och så tar vi nya tag på måndag!!! Tack för all pepping! Jag vet ju att jag reder ut det här.. kanske inte helt ensam, men det är jag å andra sidan inte heller!

[Jasminasmamma]

De låter som en utmärkt idé att vila upp dig i helgen och ta nya tag på måndag! lycka nu till och ha en såååå mysig och trevlig helg du bara kan de e du värd

vet inte riktigt vad man ska säga om allt du skrivit bara att det låter så himla tråkigt att höra att du ska behöva ha det så här. Men jag hoppas tiden läker alla sår och att du en dag kommer vara världens lyckligaste och bara skratta åt alltihopa som du nu har fått gå igenom den senaste tiden.

vädra nu ut ALLT du har inom dig på måndag till psykologen dom är till för att lyssna!

ta hand om er och lycka till återigen!

[MinisMamma]

Skönt att höra att du du får besök på måndag och får vädra lite. Och tänk vad mysigt du och din dotter får i helgen. Bara en massa kvalitets tid utan att behöva tänka på nån annan än er två...

Får väl se om han åker utan varken tandborste eller kallingar..

Man lär sig av sina misstag så låt han packa helt själv...

[Lejonella]

Vad bra att du nu tagit kontakt med BVC-psykologen. Bara där viar du ju vilken jättebra mamma du är som tar ansvar!!! Superstarkt gjort!! Kramar från mig.

[LinaA]

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, mer än Tack!
Jag har dom senaste dagarna verkligen försökt att fokusera på allt som faktiskt är bra. Och inte hänga upp sig saker som hände för länge sen. För börjar jag älta gammal skit så kommer det upp ännu mer och ganska mycket jobbigare saker som hände för 8år sen... Så det måste jag släppa och gå vidare!

Det som mest oroar mig nu är framtiden, dvs jobb. Bara tanken på att föräldraledigheten ska ta slut gör att jag mår dåligt! Jag vill VERKLIGEN inte gå tillbaka till den tjänsten jag har. Jag tror till och med att jag ska sluta helt att köra lastbil. Just för att jag inte vill ha den stressen och sen finns det ingen möjlighet att gå ner i tid. Men då kommer nästa problem. Om jag inte ska köra lastbil... vad ska jag då jobba med? Jag har ju bara häst utbildning och det vill jag inte heller jobba med. Suck... men jag får försöka klura lite på detta och börja söka andra jobb i vår, så kanske jag hinner få något innan jag ska börja jobba igen och slippa gå tillbaka och jobba för mig otroligt elaka chef!

Nu ska jag försöka njuta av helgen, vet bara inte VAD jag ska göra. Men det ger sig! Ska i alla fall mysa med Ella och hundarna!