Nattsvart

[thepal]

Ja just nu känns allt nattsvart. Jag borde egentligen vara gladast i världen, men allt jag gör är att oroa mig, tänka negativa tankar och gråter.
Vi har flyttat till ett nytt ställe ganska nyligen, men det här började långt innan det. Jag har fått ett nytt bra jobb som jag snart ska börja på och det är dags för inskolning på dagis om 1 vecka.

Jag känner mig som världens uslaste mamma och partner som aldrig kan se det positiva i saker utan bara är sur och tvär hela tiden. Jag har absolut ingen ork till någonting! Att ta tag i disken kan ta flera timmar, om det ens blir gjort. Så är det med allt.

Det har varit så här upp och ner nu i snart två år, men nu känner jag att det bara är en nedåtgående spiral som jag inte vet hur jag ska lyckas bryta. Jag har pratat med min sambo flera gånger och han märker ju tydligt att jag inte mår bra. Men vad mer? Jag vet inte varför jag mår så här och det gör det omöjligt att komma på något som skulle göra det bättre.
Det är oftast någon vecka som känns jobbig för att sedan komma någon vecka som känns helt ok. Då intalar jag mig själv att det bara var en liten svacka. Fast när svackorna kommer så ofta under så lång tid så vete fan.

Jag vet inte alls vad jag vill med detta, men jag bara måste få ur mig lite. Förlåt för svamlet.

[Lejonella]

Har du kontakt med någon kurator el liknande? Jag känner igen mig i allt du skriver, och jag fick kontakt med en föräldra o barn psykolog. Fast då hade jag ju mest ångest runt amningen.

Mitt råd till dig är att kontakta sjukhuset/vårdcentralen och be att få kontakt med någon att tala med. Kanske ta kontakt med en läkare som kan skriva ut medicin eller en remiss till en samtalskontakt. Det är inte fel att känna som du gör, och många är det som behöver hjälp. Du har tagit första steget till hjälp, och be din sambo att trycka på dig lite så ayy du tar tag i att ringa til vården.

Kram och lycka till!!!!

[Nelia]

Du är inte ensam thepal. Jag känner så igen mig i det du skriver. Borde också ta tag i att ringa VC för att få remiss och prata med någon då jag märker att jag inte klarar det här på egen hand längre. Har alltid varit en "periodare" och nu är det stor kontrast mellan de bra veckorna och de dåliga veckorna. Tror även att det är mycket PMS-relaterat för min del då jag märker av det mest kring ÄL och mens.

Tycker vi båda gör som så att vi ringer en läkare i veckan och får det utrett!

Finns gärna på PM om du vill prata mer, som sagt, jag känner mig precis likadan som du.

Många kramar!!

[Trötta mamman]

Tjejer - ni måste söka hjälp - jag vet att det är svårt men det finns hjälp att få så att ni kan må bättre.

[shoegal]

Jag tycker det låter som du drabbats av en depression. Det är jättevanligt, ungefär 40 % (!) av alla kvinnor drabbas av det någon gång i livet, men som med de flesta psykiska sjukdomar är människor väldig generade över att prata om det. En del depressioner självläker, men långt i från alla. Du kanske är i behov av antidepressiv medicin under en period och/eller samtal? Jag skulle råda dig att ta kontakt med din husläkare/distriktsläkare och be om en tid! Han/hon kan skriva remiss till samtalskontakt och ev sätta in medicinering om det behövs.

[Sinus]

jag håller med föregående talare, jag är själv i samma sits men jag har gått på samtal hos psykolog och äter nu antidepressiv medicin och går på samtal hos familjerådgivaren på bvc. Det hjälper! Det kommer att ta tid att ta sig ur detta och hamna på rätt köl igen men det kan kännas lättare, jag lovar. Ring vårdcentralen eller prata med någon på bvc så kan de lotsa dig i rätt riktning. Ju längre man fortsätter ju längre ner hamnar man... Och vi finns här så det är bara att släppa ut det du känner att du vill bli av med *styrkekramar*

[thepal]

Tack för era ord tjejer!

Nelia; ja, jag såg också ett tydligt samband med ÄL och mens. Därför bad jag att de skulle ta ut min spiral så jag kunde börja med p-piller. Det kan ju hjälpa om det är PMS tydligen. Nu verkar det dock bara ha blivit värre så, ja det kanske inte var så ändå. Ja, jag håller med dig. Nu tar vi tag i det här. Kändes lite peppande att du skrev så faktiskt.

Jag ska ringa BVC imorgon. Jag har ändå ärende angående Minnas öron som verkar besvära henne igen. Då ska jag ta mod till mig att höra mig för med sköterskan där om de har någon kurator eller liknande som de är kopplade till. Om inte kanske hon vet var jag ska vända mig.

Det som tar emot lite när det gäller medicinering är att jag känner till allt negativt med dessa. Alla biverkningar, eventuell försämring osv (och nu gör jag det jag är bäst på; oroar mig för något som jag inte kan påverka och som inte ens är aktuellt än)För innerst inne vet jag väl att det kanske krävs just en medicinering när det aldrig verkar vilja vända.

Kram till er! Det här Är nog just världens bästa forum.

[thepal]

Jag var i kontakt med BVC och fick en akuttid i onsdags till en VC-läkare.
De ville inte dra ut på det eftersom jag är föräldraledig och hemma med Minna hela dagarna.
Någon terapeut eller liknande verkar det inte gå få tag på i den här kommunen. Jag ska därför ha kontakt med den här läkaren nu, ganska tätt i början. Det blev också en medicin insatt. Jag har tagit den i tre dagar och jag mår verkligen pyton av den. Jag hoppas att illamåendet och yrseln släpper snart, för det är inge kul alls. Tur att det är helg nu snart. Då är i alla fall min sambo hemma och då känns det lite lättare med det mesta.

[Lejonella]

HEJJA THEPAL!!!!!! Modigt gjort tjejen!!!!!!

[Strumpan]

Oj hur har jag missat den här tråden?

Fy vad trist att du inte mår bra Thepal ! Nu har du ju tagit tag i problemet redan, så himla dukitgt och modigt av dig!

Jag har inga bra råd men jag vill bara skicka en stor fet baddarkram till dig. Hoppas du känner dig bättre snart!

[Trötta mamman]

Vad skönt att du fick träffa en läkare så snabbt. Det brukar ju vara så med mediciner att det blir mycket biverkningar i början, men håller det i sig så finns det ju andra mediciner att testa. Hoppas att du mår bättre snart.

[MinisMamma]

Jag skrev ju en tråd för ett tag sen om hur dåligt jag mådde. Det kändes verkligen som om jag var så långt ner i botten som bara gick. JAG som alltid har varit den gladaste och positivaste människan folk runt omkring mig haft!

Det gick så långt att jag inte kunde ha Noel på kvällar och nätter för jag bara grät, dag som natt.

Tillslut så tog jag mig i kragen (efter peppning av våra kära vänner här på forumet) och ringde min VC. Fick en tid dagen efter till en läkare som tog mig på jätte stort allvar. Hon skrev ut medicin åt mig så att jag skulle dämpa min hemska ångest (jag slutade sova pga den, sov nästan inget på 2 månader). Hon sa att det skulle ta tid för den att verka och att det t o m kunde bli värre under dom första veckorna.

Nu har jag ätit dom i 2 ½ vecka och inatt så sov Noel hos mig för första gången på nästan 3 veckor! Och jag mådde inte dåligt! Visst slog hjärtat lite extra varje gång han vaknade men jag kände ändå ingen ångest eller panik!

Så nu kan jag säga att medicinen har börjat verka på riktigt. Jag kan fortfarande känna mig yr nån timma efter att jag tagit den (tar den på kvällen) och måste upp på toaletten eller dyl men det är inte så farligt längre. Och jag känner mig gladare än på länge.

Igår så fick jag ett brev från min VC där jag har fått en tid till psykologen på tisdag (den 13e).

Så jag tror att du kommer att må bättre om du ger medicinen en chans! Du har ju tagit första steget till att må bättre genom att gå till din läkare!

KRAM!

[shoegal]

Hur mår du nu? Många mediciner har en jobbig inställningsfas, men det blir bättre, så jag hoppas du orkar stå ut. Bra att du får en tät läkarkontakt! Jättesynd att de inte har någon terapeut eller kurator, trodde faktiskt att alla vårdcentraler hade åtmionstone en kurator! Hoppas du börjar må lite bättre snart. kram!

[thepal]

Tack för era tankar tjejer. Det värmer att veta att någon undrar hur det går.
Just nu har vi fullt upp med inskolning på förskolan så det har varit ganska mycket att tänka på. Jag känner dock att det börjar ljusna lite. Jag har haft en del struligheter som dykt upp, men jag har inte fått panik och oroat mig sönder och samman för det. Det är ju där medicinen gör mest nytta, just för oro och ångest.
Illamåendet och yrseln har också gett sig så det känns bra. Har pratat med läkaren också en gång till och han tycker att eftersom jag är periodvis nedstämd så ska jag fortsätta med detta kontinuerligt. Jag är inte så sugen på det, men vi tar ett halvår först och pratar mer om det sen.

shoegal: Jo det ska ju finnas, men de har blivit utan och inte fått tag i någon ny psykolog på denna vårdcentral. Läkaren lovade dock att kolla upp möjligheterna mer och självklart hålla koll på om det löser sig med rekryteringen på vårdcentralen.

Nu mår jag som sagt redan lite bättre, så jag är optimistisk. Det kommer att bli bra igen även om det kan ta tid.

Kram på er alla!

[grynet_å_jag]

Skönt att höra att du fick hjälp och medicin snabbt! Förstår att du känner dig tveksam till att "bestämma" redan nu att du ska medicineras under en längre period, men håll ut och ta som sagt en period i taget. Jag hoppas också att du får möjlighet att träffa en psykolog eller möjligtvis en kurator. Tror att det i kombination med medicinering ger bäst effekt. Kanske kan ni hitta någon orsak (något att jobba med) till varför du känner oro och ångest.
Tycker du skriver så härligt på slutet i sista inlägget här, du är positiv och ser ljust på framtiden.