Mina vänner är skit.

[che]

Vi ska ha ettårskalas för vårt fina, älskade o bästaste barn i helgen. Vi har bjudit typ alla trots platsbrist då vi tyckt att det varit viktigt att alla ska vara välkomna att ta del i vårt barns liv.Så, alla som brytt sig ngt om vårt barn o som jag räknar som viktiga i mitt liv/vårt liv är välkomna.

Intresset över att komma är minst sagt lågt. Några har helt legitima skäl att ej komma, andra har inget eller vaga. Jag kan inte undgå att känna att det är en nonchalans mot det finaste jag har. Intresset för mitt barn har ej varit särskilt stort hos de flesta redan innan, mina vänner har ju inga barn, några vill inga ha o de flesta är totalt ointresserade av barn just nu. När de träffat mitt barn har det oftast varit på initiativ av mig, jag tar mig till min hemstad för att ses o har då med mig barnet. Mina vänner verkar tycka det är bökigt att ta sig några mil dit jag bor. jag har tom en vän som aldrig varit i min lgh. PÅ SEX ÅR! Men det är ju klart, det är väl närmare för mig att åka till de istället.


Flera händelser/kommentarer/saker har lett fram till att jag blir jävligt förbannad. Blir arg på mig själv för att jag valt att ta del i det som är viktigt för de, åkt kors o tvärs för att medverka på stora ögonblick i deras liv o engagerat mig i deras intressen trots att jag dör av tristess. Jag har ställt upp på ditten o datten i deras jävla liv o känner mig blåst.


Jag blir uppriktigt lessen fast det riktar sig mest som ilska just nu. Tycker bara att det är en jävla dålig stil. Gör ju alltid ont att upptäcka att saker o ting inte är vad det verkar vara. Denna insikt gör mig just nu fucking furious.

[tinali]

Usch vad tråkigt, kan oxå känna total brist på intresse från mina vänner ibland, orkar inte ta åt mig, många har inte kommit dit i livet, jag tröstar mig med det och tycker genast lite synd om dom som inte har det jag har, världens finaste underbaraste barn. Hoppas det känns bättre snart.

[Fru S.]

Skitvänner.

Verkligen, dom suger.

När vi skulle gifta oss och jag bjöd ner mina "gamla" vänner (ca 12 st) så kunde INGEN komma. En del hade bra skäl men en hon fick inte för sin kille (35 år gammal) och en kunde inte komma för att det var så mucket kul på krogen den helgen.
Tack och adjö sa jag och klippte banden.
Det gjorde jätteont men jag mår så mycket bättre efter att ha gjort det.

Då kan man dessutom öppna upp sig för att få nya vänner. Sådana man hittar på nätet tex *blinkblink*

Bamsekram!

[che]

Tinali-"och tycker genast lite synd om dom som inte har det jag har, världens finaste underbaraste barn". Vad fint skrivet o sagt. Blev varm när jag läste o vill gärna tänka så. Men det gör jag inte, för jag är bitterfitta. Sur o jävlig. usch.


FruS- det var ord o inga visor, låter hårt o jobbigt att klippa banden. Egentligen är jag ju en sån person också, som reagerar omedelbart o trivs bäst med folk som pekar med hela armen o är tydliga. Ibland undrar man ju hur mkt man har gemensamt i dag liksom, med tanke på var jag befinner mig o var de befinner sig. inget är bättre el sämre än ngt annat men vi är verkligen på helt olika planhalvor. Men det gör ont.

Har väl tidigare sagt att några vänner till mig misstänkt förlossningsdepression på mig men aldrig sa ngt. Varken stöd till mig eller avlastning eller ringde till min man med sin oro. Jag själv hade gjort helt annorlunda om jag misstänkt detsamma.

Kan förstå att de inte är särskilt intresserade av min finaste skatt men då får de väl göra som jag gör när man hör om alla knullbravader, helgfylla o annat som rör deras jävla husdjur, skola o jobb. FEJKA.


Känner mig lite dubbel också, som att jag inte kan kräva att de bryr sig fast jag tycker ändå att det borde vara vanligt hyfs? Blä. Min man har länge tyckt att jag gett för mkt av mig o min energi till vissa av mina vänner.

[emmyli]

Känns det som du kan prata med dina vänner om att du är besviken/ledsen på dem eller känns det som om de inte skulle förstå då. Annat fall tror jag att du har andra runt dig som kanske passar in i ditt liv just nu som finns där. Du behöver ju inte klippa banden med dina gamla kompisar men kanske lyssna på din man att du kanske ger för mkt av dig själv. Tror att de när de väl förstår att du är på väg bort inser att du är väldigt viktig i deras liv och kommer för att få råd, tips och en vän som finns där. Jag tror att man ska vara så ärlig man vågar fast tyvärr så är de många som inte kan ta de men man mår bättre själv istället för att grubbla.

Tänk vad härligt att se ditt barns försök att öppna presenterna och vad roligt pappret och snöret är, vad gott de är med grädde alla de intrycken kommer finnas kvar i ditt hjärta för evigt. Ha de bra på kalaset!

[Tossy]

Jag förstår att du tycker det är skit, det är inte särskilt många gånger som ett barn blir 1 år... bara en enda gång faktiskt!! Och då kan man väl offra sig lite för det kan jag tycka, även om de inte "bryr sig" annars. Håller med din man lite, börja tänk mer på dig själv och gör saker för din egen skull, inte för andras. Självklart ska man tälla upp ibland, men om du inte får något tillbaka så kanske de inte är värda sin tid?

Och jag säger som Fru S. Man kan ju alltid skaffa nya vänner

[Fru S.]

Det var skitjobbigt, speciellt eftersom en familj är min guddotters mamma och pappa.

Men jag kan inte ha folk omkring mig som bara tar, jag måste få tillbaka lite också.
Jag har blivit bra på att bara ha "godingar" omkring mig. Jag mår ju så mycket bättre själv av det.

Jag kanske har blivit lite hårdare, men jag mår bättre än vad jag gjorde när jag ville få alla att må bra och kämpade och tjatade för att folk skulle komma och hälsa på.
Det är dom som missar, det är dom som inte vill uppleva saker.

Så tänker jag nuförtiden.
Men jag är rätt trevlig ändå!

[hellokitty]

ja urs endel vänner e verkligen skit. och dom skall man göra sig av med egentligen. jag har vänner som inte ens har orkat ta sig mödan o träffa charlie än och han e ändå åtta månader. när man pratar med dom säger dom åh ja måste komma o hälsa på er snart så jag får träffa bebisen. VARJE gång.. snart tänker ja bara svara jag har ingen bebis. han e ju knappt bebis längre.. men visst e de tråkigt och bli besviken!! urs...

[DezZ]

Jag känner igen det där... Jag har till och med en vän som säger sig så gärna vilja träffa Tindra och att hon har en present till henne som hon snart kommer växa ur.. Det har hon sagt de senaste två månaderna!!! Men hon kan inte tänka sig att komma till mig och de gånger vi bokat in att träffas nära henne, så har hon en halvtimme innan avtalad tid ställt in!
Hon har inte ens ringt, utan skrivit sms... så sjukt dålig stil!

Hon vill träffas igen på lördag och dum som jag är så har jag sagt att vi kan träffas... Men om hon inte kommer denna gången så stryks hon från min vännerlista.. då orkar jag inte med henne längre.

USCH för dåliga så kallade vänner!

[hellokitty]

Dezz det är bättre med nya vänner

[DezZ]

Haha, ja definitivt

[MinisMamma]

Känner mig så väl i det du skriver. Det var ingen av mina "gamla" vänner som brydde sig om att komma Noels ettårs kalas. Bara mina nya vänner jag fått som mamma kom på den. Så dåligt.

Har en vän som har varit hemma hos mig 1 enda gång och henne har jag ändå känt i 9år! Och sen jag fick Noel så har jag träffat henne 2 ggr. Noel är nu nästan 19månader och hon har inte ens träffat honom än.

Så det jag har gjort är att jag har sagt till dom alla att jag är inte intresserad av att komma hem till dom så länge dom inte ens bryr sig om att komma hem till mig. Så först när dom visar intresse i att träffa mig och min son hemma hos mig så kommer jag inte sätta en fot hemma hos dom.

Träffar mina "nya" vänner titt som tätt så det är skönt att ha skaffat sig ett nytt socialt nätverk istället!

[MollyAlex]

Ja det e verkligen skit! Man blir så enormt ledsen av sånt. Jag känner oxå igen mig, har varit först i vänskapskretsen att få barn. Nu umgås jag mest med mina nya vänner, goda vänner jag fått efter att Niki kom. Har faktiskt skapat bättre vänner nu än innan,som jag ser det nu. Har sk vänner som inte ens hört av sig på det året jag haft Nikolina, men som jag ser det nu va dominga riktiga vänner, för så gör inte riktiga vänner. Jag har hellre färre nya nära vänner ,än många gamla dåliga vänner.
Håll i dom du gillar o som finns där för er

[che]

Jag läser vad ni skrivit o vi verkar vara många som blir besvikna på våra vänner när vi skaffar familj.

Just nu känner jag att de kan dra åt helvete faktiskt. Har skickat lite sms till de jag tyckte svek mest men de har inte ens bemödat sig svara. Förmodligen har de inget att säga. Konflikträdda är de också. Hur som ligger ribban på följande stadie; Är det intressant att ses så ses vi hos mig. Jag åker inte en jävla meter för å engagera mig i de.

Det är nog dags att rensa lite i kompisgaderoben o bli av med sådant som stjäl onödig energi. Vi är ett stort gäng som umgås o detta gäller inte alla men många. Känns jobbigt att några av de som jag vuxit upp med o gjort skit med i över tjugo år ska försvinna från mig. Men de är nog redan långt borta i vilket fall.


Så, tiden kanske är inne för att göra slut med några? Eller bara ta vänskapen för vad det är o veta vad de går för kanske. Det värsta är att det är de som jag betraktar som absolut de närmaste som sårat mig mest. Jag kan inte föreställa mig livet utan de o särskilt inte den ena som...ja, är extra speciell för mig. Som jag trodde skulle vara min best friend forever, som egentligen skulle varit fadder åt mitt barn, som skulle bli anförtrodd mitt barn om ngt hände med nån av oss vuxna o som jag trivs väldigt bra med....som jag känner utan o innan o som känner mig.

Känns som ett stort hål om hon skulle försvinna. Så hur berättar man ngt sånt här? Utan att få spelet? För jag är som sagt jävligt pissed.


kanske vaknar jag med en genialisk plan i morgon...hoppas på det...

[Snigel]

Vad surt... kompisar som sviker är verkligen skit.

Dina närmsta "vänner" kanske bara behöver en väckarklocka dock? Kanske de snyggar till sej om du pratar med dom så att de får veta hur hårt du tar det?
Visst tycker man att de borde förstå utan förklaring, men ibland går hissen inte ända upp och om dom dessutom inte har barn så kan det vara svårt för dom att förstå hur viktigt det är för dej.

Om du verkligen vill ge vänskapen en chans till så skulle jag i varje fall vänta ett par dagar tills den värsta ilskan lagt sej, och försökt hålla mej till det som verkligen berör: hur ledsen du blivit och hur viktigt ditt barn är för dej.
Att bli tillsagd att man är dum i huvudet tar liksom inte lika mycket som ifall man får höra att någon blivit ledsen av något man gjort. Och det är dessutom lätt att det bara urartar när personen går i försvar för att man rakt av säger åt den att den är en superidiot.

Hoppas det löser sej och att ni får ett bra kalas!