Min förlossningshistoria.

18 inlägg • Sida 1 av 2 • 1, 2

Min förlossningshistoria.

av Lyckans Lo » ons sep 09, 2009 23:42

Så många gånger har jag tänkt att jag ska sätta mig ner och försöka få ihop en någorlunda sammahängande förlossningshistoria, men det har aldrig blivit av.
Ibland för att jag bara inte orkar.
Ibland för att jag blir ledsen att jag faktiskt inte minns så mycket, för att allt är ett enda stort virrvarr av händelser.
Men idag tog jag mig äntligen tid och ungefär såhär gick det till när Loppan kom till jorden...

Det var en onsdag.
Klockan vad nio på kvällen, fönstret öppet.
Jag varm.
Han varm.
Omslingrade, älskande, nära.
Det var en onsdag och tillsammans hade vi gett dig en startsignal.
Det är dags att komma ut nu.
Ett långt, dovt tryck.
I ryggen.
Över magen.
Ner genom låren.
Jag var omsluten av ett kramptäcke.
Nu hade början på slutet börjat.
Nu var hon äntligen på väg.

Natten till torsdag sov jag.
Men bara lite.
Jag var alldeles för spänd.
Hade alldeles för ont.
Var alldeles för glad.
Torsdagen var ett enda mymmel av värkar och fniss.
Jag ringde mamma titt som tätt.
"Nu tycker jag att ni ska åka in", sa hon.
Men det tyckte inte jag.
Jag ville kämpa hemma i min trygghet.
Jag älskade att ha så ont.
Jag tog hand om varje värk.
Daniel var vid min sida.
Genom varje andetag.
Genom varje ilsken värk.
Genom mina tårar.
Ihop med mina skratt.
Det var ju den här dagen vi hade jobbat inför.
Alla timmar vi tränat profylax, sittandes i vårat vita rum.
Jag älskar vårat vita rum.
Dagens goda ljus lyser magiskt genom våra tunna vita gardiner.
Den alltid lite öppna balkongdörren låter friska vindar dansa över min kropp där jag ligger i hans famn och andas.
Korta andetag.
Mellanandning.
Intensivt.
In-ut-in-ut-in-ut-in-ut-in-ut.
Han är med mig.
Då.
Nu.
Det blir torsdagkväll.
Jag står inte ut med smärtan längre.
Nu åker vi.
Vägen till sjukhuset var oändlig.
Varje liten grussten under mig var som stora knöliga rötter.
Varje kurva, gräslig.
Allt gjorde ont.
Daniel hade memorerat hela vägen till förlossningen.
Nu kommer en sväng snart.
Snart kommer ett litet bump i vägen.
Här kommer snart ett rödljus, jag kan behöva bromsa in.
Och han klappade mig.
Och jag grät.
Det gör så ont och min man kör som en gud.
"Va fint du kör", viskade jag och klämde hans hand.
Jag älskar dig.
Just denna bilfärd visade sig ha varit förgäves.
Jag som trott att jag gjort halva jobbet hemma blev snabbt besviken.
Ingenting hade hänt.
Ingenting.
Fan.
Fanfan.
Och hemresan gjorde ondare.

Det blir fredag och Daniel köper glass.
Vi klockar värkar och pratar in på bandspelare.
Vi sjunger.
Vi spelar gitarr.
Nejnej... Han spelar gitarr.
Jag kan inte.
Min mage står ut som fören på en u-båt.
Där fanns ingen plats för någon gitarr inte.
Jag sjöng.
Han spelade gitarr.
Vi skrattade.
Andades ännu mera.
Pratade ännu mer med mamma.
Och åt glass.
Massor.
Fredagkväll: Jag har haft värkar i två dygn plus två dagars förvärkar dessförinnan.
Jag är trött på det här. Nu vill jag föda barn!

Bilen är packad med förnödenheter.
Myskläder. Bebiskläder.
Bästa blandskivorna. CD-spelare.
Dextrosol. Nessesär. Yatzy. Kamera. Ritblock. Vi glömde gitarren.
Fan. Det gjorde inget.
Daniel trollade och bilen flög fram till sjukhuset.
Otroligt.
Väl där förklarade man att det fortfarande inte hänt något.
Jag grät.
Dom klappade på mig och vi fick stanna iallafall.
Jag fick på mig deras bästa dress med tillhörande sjukhusstrumpor. Sådana som ramlar av hela tiden.
Dom åkte av snabbt.
Rum 9.
Schabloner av höstlöv prydde taket.
Jag tyckte det var symboliskt.
Nu är det höst.
Det var den femte september. Dagen hon var beräknad att komma.
Men hon kom aldrig.
Hon kom inte den sjätte heller.
Och hon hoppade över den sjunde septemberdagen också.
Jag var vansinnig.
Jag var arg.
Jag var trött.
Kunde inte sova.
Ville sova.
Ville inte sova.
Måste få sova!!!
Jag fick morfin.
Två sprutor.
Och så sov jag en timma och en kvart.
Det här var på lördagen den sjätte september.
Jag som velat ha en naturlig förlossning utan något som helt bedövningspreparat föll för frestelsen och bosatte mig snart i den lilla lustgashyddan.
Den luktade sött och var snuskigt fuktig av min andedräkt.
Men det sket jag i.
Fullständigt!
Jag hade hittat mitt lyckliga ställe.
Tack.

Det blev söndag.
Jag hade haft regelbundna värkar i fyra dygn.
Jag hade haft "fulla" värkar i 48 timmar.
Inget morfin i världen kunde hjälpa mig nu.
Daniels varma ord blev till prat i mina öron.
Tyst med dig.
Man hade tagit hål på fosterhinnan och nu gjorde det förbannat ont.
Man skruvade även på det värkstimulernade droppet till dubbla dosen av det jag hade haft tidigare.
AJAJAJAJAJAJAJAJ!!!!!
Barnmorskor och läkare spräng in och ut. Nya ansikten hela tiden. Ingen trygg punkt.
Jo.
Daniel. Dextrosolen. CD-spelaren.
Lustgasen!! (Min älskade.)
Man beslöt sig för att ge mig epiduralbedövning.
Jaha?, sa jag och så stack dom in en harpun i ryggen på mig.
Jag ville skrika rakt ut av smärta men jag struntade i det och bestämde mig för att det mest var kallt.
Ja, så fick det bli. Fan va kallt det var!
Himmelrike!
Daniel?
Hej!
Kul.
Nu var jag med igen.
Nu kunde jag se.
Nu kunde jag prata.
Kissa?
Ja, tack.

Allt var ett virrvarr av händelser och jag är inte säker på vilka av mina minnen som är mina och vilka jag har fått berättade för mig. Jag har heller ingen riktig aning om vad det var som hände på vilken dag.
Förlossningen tog för lång tid så jag har inget egentligt begrepp om vad som var vad och vad som hände när men en sak vet jag.
En sak minns jag tydligt.
Det en ca tjugo minuter kvar tills hon ska ligga på mitt bröst.
Det vet jag inte än men så är det.
Det är ca tjugo minuter innan hon ska ligga på mitt bröst och plötsligt händer det grejer.
Huvudändan på sängen står uppfälld och jag lutad mot den.
Det är ingenting jag kan styra över men plötsligt börjar jag skjuta rygg.
Som en katt.
Som en lejonhona?
Som en lejonhona med mål i sikte.
Ja.
Jag slår bakut och från mig kommer det märkligaste av läten.
Som en ko.
Eller... kanske mer som en...val?
Eller?
Kanske en blandning därimellan.
Jag fattar ingenting.
Tittar vädjande på Daniel.
Han sitter vid min sida och ser mig. Hela tiden.
Efter en stund kommer det en barnmorska med tillhörande uska till vårat rum.
Med sig har dom ett typiskt silvrigt läkarbord med diverse tänger på.
"Nu ska du krysta Robine!", säger hon.
Krysta?
Krysta!?
"M-men.. vadå? NU!?? Hur vet du det? Hur vet jag det? Hur ska jag - HWRAAHHHWHAHHUUU!!!"
"Det där är en krystvärk Robine, hur vill du föda?"
"Va?! Ahmn... såhär!", säger jag och lägger mig i typisk gynposition. En ställning jag aldrig sett mig själv föda i.
Men jag hade visst bestämt mig.
Barnmorska Anna och Uska Namnlös fällde upp två klykor jag kunde lägga fötterna i och visade mig två handtag som jag kunde gripa tag om.
Väl på plats kände jag mig först rädd.
Barnmorska Anna förklarade hur jag skulle göra men jag lyssnade inte.
Jag gjorde som jag ville.
Så kom en krystvärk.
En ordentlig en.
Jag provade mig fram.
HUR FAN GÖR MAN!!??! JAG KAN INTE JAG KAN INTE JAG KAN INTE!!!! skrek jag mellan värkarna.
Jodå! Du kan Robine. Du kan!! KOM IGEN NU!!!
Och jag tryckte.
Och jag pressade.
Och jag visste äntligen hur jag skulle göra.
Det tog tre krystvärkar men sen visste jag.
Värk nummer fyra höll jag i femton sekunder och när jag äntligen lät mig andas ut skrek jag.
Inte för att det gjorde ont.
Jag skrek för att få kraft.
För att jag var tvungen.
För det var skönt!!
Jag kände henne där hon var påväg ner och ut.
Jag kände hennes huvud skruva runt sakta, sakta och jag höll emot för allt jag var värd så hon inte skulle åka tillbaka in igen.
Allt gjorde ont.
Det stacks.
Det brände.
Det var som att någon fört in en brinnande påk i min underliv.
Och jag skrek.
Nu var en till krystvärk på väg och jag bestämde mig,
Nu ska hon ut!
Värken kom och jag tryckte.
Tryckte. Tryckte! Tryckteeee!!!
Och med ett flabbeliflobbeliflopp var all smärta borta och man hade lagt ett varmt blött liv på mitt bröst.

Jag förstod inte att det var klart.
Det hade gått så snabbt på slutet.
Tretton minuter för att vara exakt.
Det var klart och hon var äntligen här.
Måndag 01.23.

Där låg hon.
Blöt.
Varm.
Det var stort. Men större just då var att smärtan var borta.
Jag fick genast dåligt samvete.
Daniel grät av lycka och jag ville sova.
Jag kände mig skamsen över mina tankar.
Varför grät inte jag också?
Var jag inte lycklig?
Jag höll armarna om den hala lilla bebisen för jag var rädd att hon skulle ramla av mig.
Hon gnydde.
Hon skrek lite också, men mest gnydde hon.
Man konstaterade att jag inte hade spruckit någonting under förlossningen.
Yes. Yes. Yes.
Och så lämnade dom oss.
Ensamma var vi kvar.
Jag, Daniel och hon. Lo.
En ny familj.

Såhär i efterhand förstår jag att jag var lite rädd med blött barn på bröstet.
Inte bara för att hon skulle kunna ramla ner.
Det var också storheten i det hela som gjorde att den omedelbara kärleken inte fick rum.
Men inte är det så konstigt.
Det är ju en människa som jag inte känner ännu, som jag måste lära känna.
Dagarna gick.
Veckorna gick och där kom den.
Som ett expresståg kom den farande och tog över hela mitt väsen.
Den här kärleken.
Den här... kärleken.
Jag finner inga ord stora nog för att beskriva den.
Den är något jag aldrig tidigare känt och haft.

Idag älskar jag henne mer än någonsin.
Hon ger mig något nytt varje dag och hon har gjort det i över ett år nu.
I ett år och en dag för att vara mer exakt.
Att vara mamma är en gåva, en gåva större än något annat.
För mig.
För mig.

: web DSCN1422.jpg (105.75 KB) Visad 835 gånger

: web DSCN1453.jpg (101.49 KB) Visad 836 gånger

: web DSCN1460.jpg (99.18 KB) Visad 833 gånger

Lyckans Lo

Alltid online

Inlägg: 343

Blev medlem: fre sep 19, 2008 13:40

Ort: Strängnäs