Min förlossningsberättelse

[LinaLi]

Vet att alla ni andra skrivit era förlossningsberättelse på min bebis, men jag har inte lyckats skriva min förrän nu, och nu är det väl ingen som är kvar där, så här kommer min:

Junior var beräknad att komma den 20september, men stannade kvar lite längre än så. På kvällen den 23 gick jag å la mig strax före kl12. Då kände jag ingenting, men vaknade 12.20 av att jag behövde gå på toan som vanligt.Sprang verkligen heeeela tiden sista tiden! Men jag hann inte mer än kliva upp ur sängen innan det sög till i ryggen. Gjorde rejält ont! Efter en liten stund var det dags igen.... Efter 3e värken gick jag in på varktimer.se och klockade mina värkar som kom med 2-4minuters mellanrum, så från att inte ha känt det minsta till regelbundna värkar tog det inte mer än en kvart. Vankade runt lite här hemma och fortsatte att klocka värkarna som kom lika tätt hela tiden men vissa var ganska korta, bara ca en halv minut. Ringde förlossningen och pratade lite med dem om värkarna. Hon tyckte att jag skulle avvakta en stund till eftersom jag haft värkar bara knappt en timme, så tog jag 2 alvedon och ställde mig i duchen en stund, vilket kändes ganska skönt! Stod där ända tills det började ta slut på varmvatten... men så fort jag duschat klart kändes värkarna lika starka igen.
Bara en liten stund efter det började jag att må illa. Kräktes lite grann och ringde förlossningen igen.
Hon sa att det kunde vara så att man blev illamående, och så undrade hon hur pass ont jag hade. Tyckte det var lite svårt att säga, för jag hade ju ingen aning om hur pass ont det ”ska” göra, men svarade ialla fall ja på frågan om jag kunde andas mig igenom värkarna.

Vid halv 3 väckte jag Peter och sa att jag hade ont. Han kom på fötter ganska snabbt och jag började plocka ihop sista grejjerna som vi skulle ha med till sjukhuset medans Peter stökade med pannan för att få igång elpatronen så huset inte skulle bli alldeles kallt medan vi var borta och vid halv 4 satt vi i bilen. Eftersom det var kallt ute och is på rutan sa jag åt Peter att han fick köra lungt på vägen till BB (11mil). Han brukar vara lite av en fartdåre annars, men var så otroligt dimmigt den här nattenatt det inte gick annat än att köra sakta. Såg knappt nånting, så resan ner tog nästan 2 timmar, med några stopp. Var INTE nå vidare att sitta i bilen med värkar och illamåendet som kom med jämna mellanrum.

Kl 05.20 var vi framme på förlossningen. Där satte de en värkmätare och en hjärtljudsmätare på magen och lämnade oss för en stund. Barnmorskan kom tilbaka efter en stund och sa att värkarna ju vara täta men korta och att de skulle mäta en stund till. Efter en liten stund började det göra tokont!! Jag kunde inte längre andas genom värken utan låg bara och skakade på sängen. Jag sa åt Peter att han skulle trycka på larmknappen, för jag kände att jag började få panik, vilket varit en av mina största rädslor inför förlossningen eftersom jag haft panikångest tidigare. In i rummet kommer undersköterskan. Hon undrar vad jag vill och jag säger att det gör OOOONT!! Då tittar hon på remsan som visar värkarna och frågar vad det är som gör så ont, för jag har ju inga värkar! Då kändes det som om jag skulle bryta ihop. Hur ont kommer det att göra sen då om det här inte var värkar!!??
Strax efter kommer barnmorskan tillbaka. Hon säger att antagligen har mätaren åkt iväg och inte registrerar värkarna och så gjorde hon en undersökning. Det visade sig att jag var öppen 8cm, vilket fick mig mycket lugnare. Då hade jag alltså haft värkar, och de hade gjort nytta!
Så fick vi gå in i förlossningssalen. Där stod jag på knä i sängen, lutad mot gaveln och andades lustgas. Det tog bara en liten stund innan det var dags att krysta. Att stå på knä fungerade bra ett tag, men senare fick jag ändå sätta mig ner i halvliggande ställning. De monterade handtag på sängen som jag fick använda och dra i för att få mer styrka i mina krystvärkar, vilket gjorde stor skillnad. Älsklingen satt med vid huvudändan och bjöd mig på sockerdricka mellan värkarna, och gav mig lustgasmasken när det var dags. När klockan började närma sig 7 var det skiftbyte, så då kom den en ny barnmorska. Den första berättade hur allt gick å sen försvann hon iväg. Bara en liten stund efter säger nya barnmorskan att hon kommer att göra ett klipp vid nästa värk. Det är också något jag oroat mig för innan. Har tyckt det låter väldigt otäckt, men då kändes det faktiskt ganska skönt! Det spände så pass mycket av lillens huvud att det kändes som att det nog var det bästa. Sen tog det inte lång stund innan Junior var framme.Den 24/9 kl 07.10 är han född, så det tog inte ens 7 timmar från första värken tills att det var klart!

[Ki27]

Det verkade ju gått bra!
Lät då jobbigt att åka bil i 2 timmar men värkar, phuu!

[LinaLi]

Ja, allt gick jättebra! Skönt att det gick så fort, för jag hann ju inte med att fundera på allt som jag varit så rädd för innan.

[Ki27]

Ja, visst är det bra!
För mej gick oxå allt så fort så jag hann knappt med, fanns inget tid att oroa sig på, bara att hänga med liksom, och jag fixade det fast det blev akutsnitt som jag varit så rädd för! Skära i mej!!! Det är bäst att inte veta vad som ska hända.

[LinaLi]

Ja, nog är det bättre att inte veta! Tror nog det är nästan lika jobbigt att stå bredvid under en förlossning. Själv är man ju så inne i allt så man hinner inte känna efter å fundera på nåt annat...

[sprallos]

LinaLi: vad bra du skriver...man känner nästan hur man är i rummet med dig.
För mig gick det också snabbt när det väl började, men latensfasen blev väldigt utdragen. Men när det började göra ont-ont-ont tills han var ute så tog det kanske 5 timmar. Men då hade som sagt latensfasen hållit på i nästan 1 vecka + att jag övertolkade allt...jag hade varit på väg in flera gånger...*suck*

Heter han junior eller är det ett smeknamn? Jag tycker Junior är ett jättefint namn!

[LinaLi]

Sprallos: Tack! Njäe, han heter väl inte Junior, men jag å pappan är inte riktigt överens om vad han ska heta, så han kallas Junior. Men antagligen kommer han väl att kallas det även sen han fått ett "riktigt" namn med..