MEGAPROBLEM!!! (långt!)

[Poffie]

Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Känns som om jag har gjort allt och det blir aldrig bättre!
Vi har som vissa här inne vet kämpat med Alicias mammighet sedan hon föddes. Vissa perioder går det bra, vissa inte. Problemet är att min sambo nu inte klarar mer, han är på gränsen till djup depression och är nästan konstant ledsen.
Den minsta lilla sak kan utlösa att han blir hur nere som helst och dagen är förstörd.

Alicia har alltid varit väldigt mammig och får hon välja så väljer hon mig när sambon är hemma. När N är ensam med henne hemma är det inga som helst problem, hon är jättegullig med honom men så fort jag kommer hem så är det bara jag som gäller igen. Detta gör honom jätteledsen, han tror att hon inte alls tycker om sin pappa utan att alla andra kommer före honom.
När Alicia började med inskolningen i måndags så berättade jag för honom på tisdagen hur duktig hon var och att hon känner sig så hemma på dagis nu att hon t.o.m gav sin inskolningsfröken en kram när hon gick hem. Detta var droppen för honom, han blev jätteledsen för att hon kunde krama en helt okänd människa efter bara två dagar och sedan inte alltid vilja krama sin egna pappa. Det hjälper inte ett dugg att jag försöker att säga att hon inte alltid kramar mig heller och att han faktiskt fick en kram och en puss av henne på morgonen eller liknandde, han är jätteledsen.
När N kommer hem på eftermiddagen från jobbet så vill han att Alicia ska komma springades, ge honom en stor kram och visa hur mycket hon älskar honom. Han behöver konstant bekräftelse för att han betyder något för henne pga tidigare perioder då hon har gallskrikit så fort han har kommit nära.
Detta tror jag har gjort att Alicia ännu mindre vill krama sin pappa, hon känner en press på sig och jag hjälper inte direkt till. Jag blir nervös så fort han öppnar dörren, kommer han att vara på gott humör idag eller kommer han inte att få någon kram och därför vara nere och ledsen resten av kvällen.
Igår kom han hem och då ville Alicia vara med mig isället för att hälsa på pappa, hon gick helst enkelt ifrån honom och då var hela kvällen förstörd. Han ville inte äta med oss, han sa hela tiden saker som: "hon hatar mig och ska slippa mig." och det hjälpte inte att hon gav honom gos och en puss innan hon skulle lägga sig, han gled in i deppigheten och var fortfarande ledsen när han gick upp imorse.
Jag vet allvarligt talat inte vad jag ska göra längre?! Det känns som att jag förlorar min sambo... Jag vet inte om han är villig att prata med någon psykolog om detta, han är lite emot sånt, men jag tror att det skulle hjälpa...
Ta inte det jag skrivit på fel sätt, han är den mest underbara pappan som finns, han är bara väldigt ledsen och trött på att konstant kämpa för sin dotters uppmärksamhet och kärlek.
Gör jag något fel som gör att hon blir så här mammig? Jag försöker att hon ska vara så mycket som möjligt med honom när vi är båda hemma. Även om hon skriker så vill jag att hon ska fatta att nu är mamma upptagen och hon får gå till pappa istället. För det mesta så funkar det efter ett tag, även om det är jobbigt och känns som att jag inte får ta i min egna dotter för då blir N avundsjuk så gör jag det för att jag vill så gärna att vi ska bli den där mysiga familjen som man hade i tankarna när man var gravid, att deras förhållande ska bli bättre.
Hur gör man egentligen för att minska mammighet?!!
hjälp!!!

[Tigi]

men usch va jobbigt dte måste vara..både för dig o för N och för Alicia.. ...

jag har tyvärr inga bra råd eller så.....det e lite svårt å veta hur ni ska göra med "mammigheten" om det är det över huvudtaget eftersom att hon inte e "mammig" på dagis....hon kanske bara inte känner att hon har sån bra kontakt med N ..vilket är väldigt tråkigt å ledsamt såklart..... kan ni inte höra med tex bvc å se vad dom säger..dom kanske har några bra tips...


jag e säker på att fler pappor känner så å att han inte är ensam....men man måste nog göra något åt saken nu annars kanske de aldrig får kontakt....

massor kramar till dig

[ullis78]

Åhhh vad jobbigt för er alla! Ärligt talat så är det nog inte så mycket du kan göra för att minska hennes mammighet just nu! Dom har ju sådana perioder, endel kortare o endel längre! Jag tror att hon får växa ur det helt enkelt det går ju inte att stressa fram någon närmare relation med sin pappa! Jag är säker på att ni gör det ni kan göra men det klart att han blir sårad!

Amanda går oftast till mig oxå, men dom gångerna som hon sträcker ut sina små knubbiga armar mot honom eller kryper bort till honom när han ska åka får att tanka lite extra närhet gör mig sååå glad! Visst han kan nog oxå bli lite lite sårad när hon inte vill vara hos honom men han skrattar mest åt det ändå!

Hon är ju liksom bara ett litet barn som är mest med mig o jag är ju hennes största trygghet, då väljer hon ju mig även fast hon vart med mig hela dagen. Dom tänker ju inte så att "oj, nu har jag bara vart med mamma hela dagen, bäst att gosa mycket med pappa nu när han kommer hem så han förstår hur mycket jag älskar honom"!

Hoppas du inte tar det på fel sätt nu men hans sätt att reagera vissa gånger som att inte sitta med vid middagen verkar ganska barnsligt! Visst jag förstår absolut att han blir sårad, men att ta avstånd så och säga att hon "hatar" honom?! Klart att hon älskar sin pappa med hur kan han tvivla så starkt på det bara för att mamma är nr 1.

Jag tror helt enkelt att det är han som får tänka om och ta tag i sin osäkerhet! Alicia kan ni liksom inte ändra på, hon sätter sin mamma högst upp men det är det ju många barn som gör, Amanda med!

Det är inget fel på att ta hjälp ifrån någon utomstående! Hoppas du kan få honom att gå med på det, hela eran lilla familj skulle säkert kunna få ut något av det!

[Fru S.]

Vi har också kämpat med mammigheten.
Länge.

Det lättade när jag började vara borta varje lördag i 6 timmar. Då var Gus tvungen att vara ensam med sin pappa.
Nu kan han gå till min man typ 3 gånger av 10.

Jag vet hur det är att ha en deppig man. Det är skitjobbigt och ibland blir jag så förbannad på honom och skäller och säger att han måste fan skärpa sig. Eller ta till hjälp.
Vi kämpar med detta just nu. Behöver du prata av dig så kan du PM:a.

Jag har inga direkta råd. Som du märker.
Jag hoppas att det släpper bara.

[Tigi]

jaa det där med att han inte sitter med vid matbordet bara för det och blir sur hela kvällen för att han inte har fått någon kram..kan jag tycka e väldigt barnsligt oxå.... som sagt Alicia e ju bara ett barn..och det e ju inte hennes fel att det blivit sådär iallafall.... du förstår hur jag menar hoppas jag... inget illa menat...men han borde ta hjälp utifrån.....men jag vet att det kan va svårt å få honom till å göra det....därför jag tänkte att ni kanske kunde prata me någon annan om det.....

M har ju varit hemma med barnen lika mkt som mej så här har vi inga såna problem, kanske kan va därför oxå, att han inte varit tillsammans så mkt me henne som dig innan....jag vet inte...jag hoppas bara att ni reder ut detta....så attd et inte går ut över Alicia.....(tänkte mest på att höra sin pappa säga att hon hatar honom....de förstår ju mer än va man tror nu)

[Chobb88]

Jag tror som Ullis att det är en period(tydligen en lång sådan). Ni ska se att det går över. Men jag förstår att det måste vara tungt för honom, speciellt om det varit så väldigt länge.

Du kanske kan testa göra som Fru S, så att du är är borta oftare och längre stunder? så hon får vara med pappa mycket mer?


Förut var Anton också jättemmamig, då var det ingen annan som dög.
Men nu är det tvärtom, och har varit det ett bra tag. Det känns som alla andra går före mig nu, oftast. Speciellt farmor och farbror.
Jag accepterar det o tänker att det bara är en period, o att det går över sen.

[Donnys_matte]

Nu är Max fortfarande liten, men mammig har han varit sen den dagen han föddes och som tur är så tar maken det som att hans tid kommer, sen. Tyvärr är vi nog på väg in i en väldigt mammig period just nu, men vi försöker ändå se till att maken och plutten får ensamtid. Går ju lättare nu när jag knappt ammar längre.
Men barn är barn och man kan inte få de att sluta vara mammiga, utan mer jobba för att den andra föräldern duger lika bra, nästan lika bra i alla fall. Och den vuxna måste ju kunna vara vuxen.
Vår BVC har familjecentral där de har en socialsekreterare som hjälper till med bla relationsproblem. Det är total sekretess som gäller och de för inga journaler. Ni kanske har något liknande hos er där ni kan få hjälp?
Hoppas det löser sig för er!

[Poffie]

Tack för alla svar.
Kan ju börja med att säga att BVC skiter fullständigt i att hjälpa oss och säger bara att N får lära sig att leva med det här. Trodde att dom skulle finnas till för att stödja och hjälpa, men icke!
Och jag tror inte att detta är en fas, i så fall så har den pågått i ett och ett halvt år tyvärr. Vi har hört sen hon föddes att det går över med tiden, och visst, det kasnke det gör men jag vet inte hur länge till min sambo orkar vänta och står ut. Jag är rädd att han ska bli riktigt deprimerad och tappa orken att vilja jobba på det helt.

Anledningen till att han inte ville äta med oss igår var att han helt enkelt behövde vara lite själv och tänka, han ville helt enkelt inte sätta sig i ytterligare en sitution där han skulle bli ännu ledsnare. Då är det enklare att få vara lite själv och försöka få tankarna på något annat innan han försöker igen.

Alicia är rätt mycket ensam med sin pappa. Jag är iväg och rider ca 4h/gång 3 dagar i veckan. Jag jobbar 2-3 dagar i veckan och han tar hennes läggning 8 av 10 gånger i veckan, så det är svårt att få till det så dom är mer ensamna tyvärr.
Nu kommer jag att jobba många kvällar när jag börjar heltid så dom kommer att vara mer med varandra, får väl hoppas att det blir bättre iom det ändå.
Är bara så trött på att hoppas men att det aldrig blir som man vill ändå...

[tinali]

framför allt måste han ju förstå att er dotter inte medvetet har gjort detta "val" för tillfället för att "straffa" honom,, tänkte på när du skrev att han inte vill äte med er, och att hon ska få slippa honom. jag kan oxå bli ledsen för dantee är mormrig, mormor är bäst, men det kan jag ju inte lasta dante med eller bli arg och ledsen på honom för att han vill vara med min mamma ist för mig ibland...Det är ju bara och svälja och låtsas som ingenting, beter jag mig annorlunde märker ju dante det på en gång. det är bara att slappna av och hitta på nåt eget att pyssla med så brukar han komma sen...

[sprallos]

Jag lider med din sambo...det måste kännas hemskt och när man börjar grubbla i dom banorna så är det inte lätt att ta sig ur dom. Jag hoppas verkligen att han innerst inne vet att han är en underbar pappa och att Alicia älskar honom hur mycket som helst...Men barn är barn och beter sig inte som vuxna gör.
Om hon väljer att gå till dig istället för att ge honom en kram så betyder inte det nåt alls egentligen...men man tänker ju ändå direkt att det är ett "vuxet" val som beror på något. Hade en 10 åring gjort samma hade det varit ett annat läge.

Hon känner garanterat av hans oro och press...om han skulle ta ett steg tillbaka och vänta ut henne. Bara säga "Hej Alicia" när han kommer hem och inte tjata efter kramar osv. Se vad som händer. Victor vägrar att kramas osv så länge det inte sker på hans vilkor.

[Nelia]

Jag vet att jag har läst någonstans på Growingpeople om mammighet/pappighet, men kan inte hitta just den artikeln hur mycket jag än letar och söker där. Det stod iaf att det är en fas, olika lång för olika barn, och det kommer att gå över så småningom. Många barn skiftar, ena stunden mammig för att sen bli pappig osv...

Jag har egentligen inga bra råd att komma med, vet hur jobbigt det kan kännas när ens barn väljer den andre föräldern då Joel varit extremt pappig över sommaren, jag har inte ens fått trösta vissa gånger, men nu har det ändrats igen och vi båda duger väl just för stunden. Men det känns förj*ligt, det vet jag, och man känner sig som världens sämsta förälder. För mig pågick det under några månader och det tog mig hårt ändå, så jag kan förstå om din sambo mår som han mår när det pågått så länge. Hoppas att ni kan ha en öppen konversation om det, så han inte går och grubblar ensam. Det är viktigt att våga prata om sådant här. Vad gäller Alicia så kommer det säkert komma en dag när hon väljer pappa framför dig. Just nu kanske ni bara kan försöka ta all fokus från hela problemet? Hon känner säkert av det. Svårt såklart, men gör ett försök. Och prata under tiden så din sambo inte mår sämre bara.

[flickan]

Usch det låter verkligen jätte jobbigt.. Kan förstå att N blir ledsen men som sagt barn har sina perioder vissa längre o vissa har kort.
Min Dotter va me så där jätte mammig ett tag o det va absolut ingen annan som dög för henne men det har börjat gå över nu så hon kan gå till pappa om mamma inte riktigt har tid..Så det kommer säkert snart då hon kommer börja ty sig mer till andra

[viktoria.ö]

Det låter verkligen jobbigt! Vi har aldrig varit i situationen så jag kan inte ge dig några konkreta råd men jag tänker lite så här; Kan det vara så att din sambo har en depression som inte alls har med Alicias mammighet att göra? Och att Alicia känner av det? Barn är ju så sjukt känsliga för vuxnas sinnestämningar. Och när hon känner att hennes pappa inte mår bra så blir hon orolig och tyr sig till dig som känns tryggare och stabilare för henne? Att han säger saker som att hon hatar honom och ska slippa honom gör mig övertygad om att han behöver nån att prata med för jag har väldigt svårt att tro att de orden kommer från en vuxen människa som "frisk". Jag tror inte att Alicia kommer närma sig sin pappa innan han mår bättre med sig själv tyvärr.

[Kali]

vilken jobbig situation!

många har redan skrivit bra saker men det jag tänker är att han behöver är faktiskt utbildning. han har fastnat i ett tankesätt kring sig själv som pappa och kring alicias handlingar som är ett vuxet sätt att tänka. han vet inte eller förmår kanske inte just nu att ta alicias perspektiv och se hennes handlingar utifrån det fortfarande väldigt lilla barn hon är. att hon inte har den kognitiva möligheten att göra den typen av val eller tänka sådana tankar som din sambo tänker att han gör.

strunta i ditt kassa BVC o ring till kommunen istället. fråga efter deras familjeverksamhet, det finns garanterat en. istället för att be din sambo gå till en psykolog, som kanske kan kännas olustigt och jobbigt och som att han "är" problemet, så ber du honom gå o träffa en "expert" på småbarn. någon som är duktig på att hjälpa familjer som har den här typen av problem. som kan se lite utifrån hur man kan göra istället. det kan vara en specialpedagog kanske eller en socionom. men att målet är att förstå Alicia lite bättre och hur ni i ert samspel påverkar den här onda cirkeln som ni verkar ha fastnat i.

jag tror som de andra att det inte går att göra något åt mammighet. du är ju, som du skriver, borta hemifrån och det går bra med pappa när du är borta. Jakob är kanske inte mammig på riktigt det sättet men han väljer ALLTID mig när han är lite ledsen eller arg eller trött. och min sambo kan nog också känna sig lite förfördelad ibland men samtidigt, jag har ju ändå varit hemma den största tiden med jakob, det är självklart att jag är hans stora trygghet i livet. och pappa är bra o pappa är bättre än de flesta andra men om jag finns där också - ja då väljer han mig. och även om det går över i takt med att vi växer o kan tänka kring det så nog är det även väldigt många vuxna vill ha mamma när de är i en svår situation...

sen tror jag också som du är inne på att Alicia känner av hans förväntan och besvikelse och att det driver bort henne. och det är väl den främsta anledningen till att jag tror att det skulle gynna honom att tala med någon och kanske lära sig tänka lita annorlunda.

hoppas det ordnar sig för er!!!

[anettejohansson]

Som sprallos skrev så tror jag oxå att man kanske ska ta ett steg tillbaka o " låta de va".