MEGAPROBLEM!!! (långt!)

[dess]

jag har inte haft de så illa som du verkar ha de men jag tänkte i alla fall skriva vad som funkade för oss..
casper va super mammig fram till att vi bröt ansvaret helt hemma! min man fick vara hemma heltid med casper och sköta all planering för hela dagen... bestämma tider... mat.. handla... sova... ansvara över att de fanns kläder osv. de va svårt för mig att släppa så mycke av ansvaret men de va de värt. för de tog inte lång tid innan pappa helt plötsligt va den enda som dög... sen nu har de blivit mer jämnt. har han varit pappaledig nått? ska vara kanske? inbillar mig att barnen känner (vem som sköter om dom)...
jaja de funkade för oss, och jag hoppas verkligen ni hittar en lösning på de här för de låter verkligen jätte jobbigt!!
kan tillägga att casper också kunde ha lättare för (främmande människor) än sin pappa ibland, super trist!!

[shoegal]

Oj vad jobbigt

Jag tror inte att mammigheten är någonting man kan göra någonting åt, jag tycker redan ni gör en massa bra saker för att hon ska vara utan dig (och det klarar hon ju också). Jag tror att det är din sambos upplevelse av situationen som är det man måste jobba med; att han måste lära sig att hantera att det ÄR så här Alicia är just nu, och det kanske kommer vara så ett tag framöver. Det går ju inte att få Alicia att ändra på sig, det är hon för liten för, utan han måste försöka komma över sina egna känslor av besvikelse. Hon gör det inte för att hon inte tycker om honom, men just nu vill hon vara närmre dig, precis som på samma sätt som att hon gillar en viss sorts mat bättre just nu! De små är så styrda av sina egna känslor och behovstillfredsställelse så de har ju inte några baktankar med det de gör, utan de bara agerar utifrån vad som känns bra just nu.

Sen tror jag kanske att Alicia känner av att det är lite spänt just nu, och då tyr hon sig till dig, och det blir en ond cirkel. Det är jobbigt när man fastnat i ett tankesätt, och det blir lätt en självuppfyllande profetia, så din sambo skulle nog må bra att få hjälp med att bryta sitt negativa tankemönster.

Jag tycker definitivt ni ska gå och prata med någon, kanske till familjerådgivningen i er kommun?

[Poffie]

Tack så jättemycket för alla era snälla ord och tips!! Ni är verkligen för underbara och det var därför jag vågade skriva om våran problem här, jag vet att ni inte kommer att ifrågasätta det jag skrivit utan stötta och försöka hjälpa.
TACK så jättemycket!!

Jag ringde igår till psykologen jag gick hos för att bearbeta våran förlossning för att kolla om hon visste någon man kunde vända sig till. hon är också en familjepsykolog och sa till mig när jag gick hos henne att jag kunde vända mig till henne vad det än handlade om så skulle hon försöka hjälpa mig, även när det gällde min sambo.
Tyvärr var hon på semester en vecka till så jag kunde inte få tag på henne, men jag ska verkligen ringa till kommunen och prata med dom lite också.
Ska såklart först sätta mig ner med min sambo och prata med honom om detta och försöka få honom att inse att han kanske skulle må bättre av att prata med någon om detta.
Jag tror absolut att allt påverkas av att han inte mår bra. Det har blivit för mycket för honom och byggts på under denna långa mammighetsperiod.
Det är också så svårt att inse att det är en period då det har pågått under hela Alicias liv utan avbrott. Men man får fösöka att tänka så även om det är svårt.

Det var skönt att höra att vuxna och barn har olika tankesätt, att han tänker vuxet på en situation där Alicia tänker som ett barn. Tror inte att han har sett så på det någon gång. Men det stämmer ju när man tänker på det!

Tack än en gång underbara vänner!

[Linds]

Nu har alla redan skrivit så bra så jag har egentligen ingenting att tillföra, men ville bara skriva att jag verkligen känner med din sambo och förstår att det är svårt för dig. Deano blev pappig när min sambo var pappaledig, och det ÄR jättesvårt även om man tänker vuxet och VET att det inte är barnets eller någons "fel", och efter så lång tid som din sambo har fått vara med om det förstår jag om han kan känna och säga som han gör, även om det inte hjälper eller är bra för Alicias skull.
Utöver förslagen du redan har fått, kanske ni kunde försöka med pappaaktiviteter, där Alicia och pappa inta bara är hemma ensamma utan går ut och gör saker tillsammans, jag vet att det hjälpte för oss när Deano var pappig.

[Öga]

Din sambo behöver allvarligt ngn form av professionell hjälp.
Att barnet är mammigt är inget ovanligt (är typ samma i mitt hem, och det är inte bättre för att vi delat hälftenhälften på barnledigheten-jag har jobbat sen Pluttan var 9 månader). Detta brukar växa bort (jag slutade med mammigheten som 4-åring så ibland kan väntan vara lång...).
Jag tror din sambo har ngt som gnager honom kanske från barndomen; blev han övergiven av sin mamma, pappa? Med övergiven menar jag inte bara den självklara meningen med övergiven/lämnad utan kanske att mamman hade problem med sig själv tex psykiska problem och därför övergett/övergav honom emotionellt.
Din sambo behöver få hjälp med att komma över vad det nu är som gnager honom för att kunna/orka älska sig själv och därmed älska er. Man kan vara sjuk på flera olika sätt , inte bara rent kroppsligt- det heter ju "ont i själen" och det är vad jag tror din sambo har.
Det finns ingen typ mansjour, pappagrupp eller nått du kan föreslå honom att vända sig till?

[Medea]

Jag hoppas att din sambo får hjälp. Det verkar som om han har fastnat i en väldigt jobbig tanke där han använder er dotter som verktyg för att skada sig själv ytterligare. Visst, jag förstår att det känns jättejobbigt att hon är så mammig, det är min dotter också, men som jag säger till min man. Det har egentligen inte med honom att göra, det har med avsaknad av mamma att göra. Hänger du med i mitt hobby tugg?

Skickar en kram.

[ToToRo]

många har sagt kloka saker, liksom du själv. Har inte mycket råd. Liam var som värst mammig under sin utvecklingsfas för inte så kort tag sen. mattias tyckte oxå det va jobbigt, men han verkar inte påverkas så hårt av det. Hoppas ni får hjälp så ni kan vända spiralen. Det blir ju jätte tungt för er alla.

[tårtsmulan]

Jag förstår hur det känns för pappa... anledningen är att jag själv råkat ut för att bli ratad av min dotter i några veckor nu, och det är verkligen jätte deprimerande.

Min dotter har som dom flesta andra ungar vart ganska mammig helatiden,och för å va helt ärlig nu så tyckte jag faktiskt att det var lite kul.. fick ju lixom mej till att känna mej speciell och älskad. fattade inte alls hur hemskt det är att sitta på andra sidan.
Men så för nån månad sen så började jag att jobba fulltid och skulle även försöka klämma in en å annan tränings timme i veckorna, så helt automatiskt så blev det ju pappa som skulle ta hand om henne hela dagarna, skola in på dagis och dethela, och plötsligt blev inte jag lika viktig längre känndes det som och när det plötsligt bara var pappa som dög istället så var det inte alls kul längre.

...hur som helst så har jag lyckats få lite koll på läget igen, och det jag gjorde var att låta pappa kliva lite åt sidan när jag var hemma, och låta mej ta mej tid att verkligen sätta mej ned och leka å busa,läsa,prata byta blöjor å mata och allt sånt och plötsligt nu efter en vecka ungefär,så börjar det ge resultat här hemma, mamma å pappa är lika prioriterade(nästan iaf) och jag har lärt mej att inte inbjuda till att hon skabli mammig längre.

detta är ju inte nåt recept på hur jusst ni ska lyckas ta er igenom detta, men iaf. bevis på att hålla hoppet uppe för det blir bättre förr eller senare.

ta hand om pappsen nu, och ge han en xtra kram själv lite då å då,
jag håller tummarna på att det snart vänder för er oxå