Mammig 1 åring

[Sweet Honey Pie]

Våran son är 14mån, och han har blivit jätte mammig på senaste.

Bara jag går på toa står han och bankar och hojtar/skriker/grinar utanför.
Går jag själv upp på övervåningen blir han super ledsen även om pappa är hemma, han blir jätte ledsen när jag gå hemifrån, och han vill bara sitta hos mig i soffan.
Allt blir självklart ännu värre om han är trött, hungrig , sjuk eller ledsen, då är det bara jag som gäller... och blir nästan hysterisk om han inte får vara hos mig just då.

Det här är inget han har vart förut, utan tvärt om.. han har vart självständig och trygg.. kunnat leka själv och han har inga problem att sova/somna själv..
Visserligen har han alltid vart väldigt gosig, vill gärna sitta i knät och gosa, vilket han alltid har fått göra så mycket han vill.

Jag googlade lite runt, och kom bla in på Anna Wahlgrens forum, där hon beskrev mammiga barn som osäkra och stressade barn.
Och att mammighet är inget ett barn föds med utan det är vi föräldrar som skapar detta problem.

Det fick mig att tänka att gud.. va har jag gjort.. har jag gjort mitt barn osäker eller att han känner sig oälskad?
Har jag vart omedvetet avståndstagande? vad kan jag har gjort?

Jag kan inte komma på något, Oliver är en mjukis kille just som sin pappa, snäll och go, inte känslig men liksom mjuk kille..

Pappa är bra, han älskar att leka med pappa, han spexar för honom, busar och dom skrattar och leker tillsammans.
Allt pappa skrattar åt, spex eller tokigheter gör han om och om igen.
Har dom lekt en lek.. vill han gärna leka den igen.. och igen.. och det händer ofta att han leker samma lek själv igen på dagen hemma med mig.. fast utan mig..
Så det känns som att han är pappas lilla härmapa.. och mammas gosegris.. typ..

Oliver går inte på dagis ännu, utan han ska börja i Aug, vilket känns jätte skönt nu när han är så mammig, får ont i magen av att tänka på att man skulle skola in honom på dagis samtidigt som han har den här separationsångesten.

Det enda jag kan tänka mig att han är så mammig är att det jag som är hemma med honom hela dagarna.
Tommy (olivers pappa) jobbar ganska mycket.. och ibland kommer han hem vid 18:00 och Oliver går och lägger sig 20:00.. då är det bara två timmar dom träffas på en hel dag.
Men kan verkligen det få honom att bli mammig? alltså extra mammig.. för jag har tex inte uppfattat ensamstående föräldrar som att dom ska ha extra mammiga/pappiga barn.

Jag har min mamma-mag-känsla och en tro på att inga barn kan få för mycket kärlek, närhet och ömhet..
Om barnet vill sitta mycket i knät, gosa, eller ha mycket närhet, tror jag att det är viktigt att barnet få sitt behov tillfredsställt.
Jag tror inte på den här hårda uppfostran... där barnen får sitta och skrika.. eller att dom ska tuffa till sig för att klara sig i världen... ala Nanny Akuten..

Men kan jag haft fel?.. kan han ha fått för mycket närhet?

Jag känner inte att jag har ömkat bort honom.. verkligen inte..

Nästa vecka ska jag börja jobba och Olivers pappa vara hemma med Oliver, kan det hjälpa emot hans mammighet..
Eller kan det bli hel fel?
Att mamma försvinner när han behöver mig som mest?

Om två månader får Oliver en Lillebror.. och jag kan inte låta bli att oroas hur han ska ta det.. om han kommer känna sig åt sidosatt av mig, när jag har en lite bebis att ta hand om oxå?

Jag tror inte han är i någon speciell utvecklingsfas heller och att det är därför han är mammig.. men jag kan ha fel..

Nu har Olivers pappa och Oliver planerat att åka till Finland själva i en vecka för att hälsa på farfar mf innan Lillebror kommer.
Tror ni att det kan förstöra ännu mer? och få honom otrygg?
Eller kanske att det är bra? att bara dom får tid tillsammans?

Ursäkta mitt super låååånga inlägg..

[magda]

För det första så tycker jag du ska lita på dig själv och din magkänsla. Jag tycker du resonerar sunt! Anna Wahlgren, ja vad ska man säga som lämpar sig i text. Jag har verkligen inget till övers för henne och hennes sk teorier. Så jag tror jag lämnar det därhän.
Jag tror inte att man kan ge för mkt närhet och kärlek utan ös på. Det är väl det som ger trygghet. Jag tror att det kommer gå bra för er pojk, klart han kommer sakna dig men han har ju sin pappa. Alla barn har perioder i sina liv då dom är mammiga och pappiga. Det är inget konstigt med det. det går över och det växlar och rätt som det är så duger båda. Sen är det ju en stor omställning att bli storebror, men är man som förälder lyhörd och låter honom vara med så kommer han säkert tycka att det är superkul. Hoppas du fick ut nåt av mitt svammel, det ordnar sig ska du se!

[Lillfisen]

Strunta i Anna Wahlgren och gå på din magkänsla istället (vad jag tycker om den kvinnan låter jag förbli osagt)

Men jag har i alla fall fått höra hos Bvc att barn kommer in i en separationsångestfas kring 15 månaders ålder och det är säkert det som din solstråle har kommit in i nu

Min äldsta var också väldigt framåt och "självgående" fram till den här åldern, sen vart hon plötsligt väldigt mammig och blev svår lämnad på dagis. Men det släppte efter ett par veckor och sen blev det som vanligt igen.

Är han ledsen även om du inte är hemma, eller "duger" det med pappa då?

[Ki27]

Men är det inte så att i den åldern börjar de förstå att man kan bli lämnad, ensam, att mamma kan åka iväg.. alltså de förstår hur det går till och kan få seperations"ångest" även bara barnet inte ser dej?

Det har ju inget med uppfostran att göra, det är en del i utvecklingen