Lite tankar ang. en kommande graviditet..! (lååångt)

[LillaLola]

Hallå...
Känner bara att jag behöver skriva av mig lite.
En annan skribent har skrivit på minbebis, där jag även skrivit, något liknande om detta, men jag känner att jag vill utveckla mig lite mer..

Det handlar alltså om att bli gravid igen.
Jag känner en stor lust till att skaffa en till, men får typ panik bara att tänka på en till förlossning. Alla tankar om smärtan är väl mer eller mindre borta och jag har väl som tur är glömt bort hur det kändes... typ klart man minns hur j.vla ont det gjorde, men men...

Grejen är att vi pratar om att om vi ska ett till barn så ska det typ vara 2 år mellan dem dvs att bäbisverkstaden kommer påbörjas i ca augusti nästa år... det är mindre än ett år kvar och jag får som sagt var panik.

Paniken ligger i hur min kropp kommer klara av en ny graviditet, men främst en ny förlossning... som det är nu är mina höfter helt keff, jag har stora problem med ryggen och handleder och armar är sönder typ... okej nu överdriver jag liiite, men det är så det känns. samt att jag vill inte att när jag väl ligger på BB att jag kommer bli själv igen, (min sambo är den mest rastlösa person jag känner samt att en ny del i ett spel släpptes samma dag som vattnet gick och han var aldrig på bb-typ och när han inte spelade, kvällstid enbart så fikade han med kompisar och handlade, vilket iofs behövdes). och att det kommer hända liten något som det gjorde med sebbe och jag kommer få ta allting själv igen.

Så som min sambo är nu så orkar jag inte med att ha ett barn till för han finns aldrig där.. Han jobbar sjukt mycket och när han väl är hemma så spelar han tv-spel eller umgås med sina polare.. Så som jag visste att det skulle bli och han sa det också, men sen hände något och han visade att han kan vara en underbar pappa när han väl vill och lägger manken till och när han var pappaledig nu i höstas....

gaaah orkar bara inte med honom eller mig själv och hur ska jag då orka med ett till barn när jag verkligen lägger all min energi på att se till att sebastian har det bra och får all uppmärksamhet och lite till för att hans pappa inte sköter sig.. alltså klart han bryr sig och busar och så där med honom, men kom igen det finns en vardag också där man måste ta sitt ansvar och tvätta kläder, städa, byta bajsblöjor, torka spyor, inte få panik om han kräks lite på sin rena tröja och lyfter bort honom i ren förskräckelse... det är som om han inte ens har ett barn.
Han är jätteduktig på att laga mat och handla, men resten gör jag. mjo klart jag också lagar mat och handlar när han jobbar... men prutt vad trött jag är på honom.

Jag har pratat med honom, men han anser att så länge sebastian har NÅGON så behöver inte han anstränga sig. dvs så länge jag bryr mig så behöver inte han göra det, men om jag inte finns där så kommer han finnas där s åklart.... han har gått tillbaka till samma tänk som han hade när sebbe föddes och jag fick inte honom att ändra uppfattning då heller hur mycket vi än pratade... det var när han själv fick vara hemma med honom som han fattade och jag tänkte att oh my god han har fattat det ooo vad bra nu kommer allt bli bra.. det fungerade så länge han var hemma med honom dvs 2 månader plus lite till.. han försökte verkligen, men nu är det åter samma veva...
pratade med honom igår, men jag vet inte om det gick fram. det var en lugn diskussion och jag tror han tog åt sig lite, men han var på väg till en glöggkväll och bara det säger väl allt...
det är alltid något.. glöggkväll, lankväll, fester, fikor osv osv... men grejjen är att han låter mig också göra vad jag vill och han ställer så gärna upp och är hemma med liten, men jag tycker inte att man ska hålla på och festa så mycket och leva runt så att sebbe bara ständigt har en förälder att vara med.... jag har partajat ett par gånger och jag är så oerhört tacksam att jag har hans mamma som ställer upp i vått och torrt... hon är som sebbes andra mamma istället för farmor. det är till henne jag går när jag behöver avlastning. nu tror ni säkert att det är därför han drar sig undan, men jag ber alltid honom innan jag går till henne. och jag ser hur glad sebastian blir av att vara hos sin farmor och vi båda vill vad som är bäst för honom och det är någon som ger honom trygghet.

gud vad jag svamlar men behöver bara skriva av mig.

och jag blir bara så ledsen när jag hör om alla fina pappor som är så glada och engagerade i sina barns liv att de stolt visade upp sitt barn för släkt och vänner. det har han aldrig gjort och han har tom sagt att han inte ville ha barn, men han var rädd att förlora mig och för att jag tjatade så mycket....?! okej... jag tjatade knappast och hade jag vetat att han inte ville ha barn hade jag ALDRIG blivit gravid. Vi hade fått prata igenom det och löst det efter hand. men det fick jag veta när sebbe var runt 4 månader :/

Nu är ju självklart Sebastian den största glädjen i mitt liv, mitt allt.. och jag antar att det är där lite skon klämmer... att han känner sig utanför.
han ville redan efter en vecka efter förlossningen att vi skulle mysa.. alltså inte så utan bara se hur långt det gick och jag var helt knäckt... sen 3 veckor efter förlossning tyckte han på allvar att vi skulle ha sex och jag försökte förklara för honom att jag inte var redo. det gjorde jätteont och nu i efterhand så har väl han oxå insett att det var lite tidigt men han menade på att det finns folk som har det så snabbt efter och jag menade på att det finns folk som inte har sex förrän ett år efter förlossningen och han sa bara att ja men vi är inte alla andra. klart jag har sexlust nu till och från, men han vill ha det hela tiden och förväntar sig att jag ska ta initiativet, men om jag nu är så trött på honom, är sex det sista jag tänker på om jag ska vara ärlig.... och så blir ju inga barn gjorda heller...

plus att om jag ska vara ärlig så ligger mycket av min panik även på förlossningen.... den var väldigt traumatisk på sitt sätt även om det gick så himla bra som det bara kan bli. men i mitt inre så kände jag mig så himla värdelös som inte lyckades få ut mitt barn på typ 3 krystvärkar hallå okej.. jag vet att det är töntigt, men det var så jag kände just under hela krystningsfasen.. jag höll på att ge upp... och tyckte jag var så fruktansvärt dålig som inte fick ut mitt barn.. mina krystvärkar var så svaga kändes det som trots att de inte var det, men jag låg och krystade i 1 o 1/2 timme innan han kom ut och för mig var det en evighet. samt att sebbe fick en stooor bula på huvudet efter att suttit fast i kanalen så att säga. och det var också sjukt jobbigt och jag kände att även det var mitt fel och att jag var så dålig som gjort så mot honom...
och då fanns inte min sambo där när jag ville prata efteråt.. han var ju så klart me under förlossningen, men....
plööö mycket tankar och skit som måste redas ut innan en ev. kommande graviditet och jag vet inte hur jag ska få honom att förstå.

[che]

oj oj, du sitter o trycker på en hel del...hade blivit galen om jag suttit med den frustrationen o alla känslor du sitter med.


Om du frågar mig vad jag tycker så; din kille behöver bli man vilket innebär att du o barnet är prio ett. Han behöver omhänderta sin kvinna, avlasta o se till att du har det bra. Det var länge sen min man fattade att om han håller mig lycklig så får han det bra, om inte så blir det jävligt otrevligt för oss alla. Alla vet att när mamma inte var glad var det dålig stämning i HELA familjen, var pappa putt påverkade det ingen.

Tror faktiskt att ni kan må bra av att snacka lite med nån via bvc tex. Alltid lättare att snacka med en förmedlare när det gått så långt som det har hos er. På din beskrivning låter det som att din kille inte riktigt tycker ni är så viktiga i hans liv, det verkar ju inte heller som att han ville ha barn, kanske känner han sig i sin tur oviktig i ert liv också. Det verkar som att ni drar åt olika håll o ingen förstår den andra. Kanske skulle en utomstående kunna hjälpa er på spåret igen där ni får bearbeta det ni känner o det ni upplevt under er resa.

Målet är ju att ni ska kunna komma till varandra med tråkiga känslor så småningom o mötas av förståelse.

Jag tycker mig höra en väldigt lessen tjej. Själv blir jag väldigt tacksam att min man alltid finns för mig när jag läser eller hör sånt här. För min del är det oacceptabelt att inte engagera sig. Jag o min man har haft våra duster, precis som alla andra. Det är inte okomlicerat att leva tillsammans. Nu är ju jag som jag är o hade jag suttit i din situation hade jag fått spelet. Krävt förändring, bot o bättring annars hade jag nog sett mig om efter något annat.

Jag tror att vi får vad vi begär här i livet. Tror jag att jag ska ha det bra så får jag det, eller jag ser till att få det bra. Samtidigt som jag kräver av min man att han ska se till att vår tillvaro är bra o trygg så har jag ju själv skapat den situationen. Hade jag inte ställt de krav jag gjorde o talat om hur jag tänkte mig mitt liv innan vi gänga oss o skaffa barn så hade jag inte haft det så här.

Jag hoppas att ni kan närma er varandra o få ett bra förhållande där du känner dig mer förstådd. Förstår att du känner dig ensam, själv tycker jag det låter som din kille inte är inpluggad i ert gemensamma liv. Kanske dags att ni börjar prata om gemensamma mål, vart ni vill hän o vad ni önskar er för livssituation om sis så där 10-20-30 år? Låt varandra prata o LYSSNA, verkligen hör vad den andra säger. Oftast behöver vi bara bli bekräftade, inte behöver min partner tycka samma som jag så länge jag vet att han hört det jag sagt!

[LillaLola]

Tack snälla che.. behövde verkligen bli av med allt skräp som jag samlat på mig... Jo grejen med min kille är att han vägrar "toffla", det är hans största skräck och gör snarare motsatsen för att visa folk att han minsann inte är en toffel. Många av hans kompisar är tofflar och så fort de träffat en tjej så skiter dem i sina kompisar och det hatar han så han tänker vara tvärt emot typ. plus att han vet att jag i ett tidigare förhållande hade en kille som satte mig på piedestal och det var det värsta förhållandet jag varit i, så så fort jag ber honom att typ "toffla" en smula så påminner han mig om antingen det eller någon av sina tofflande kompisar och att jag får väl byta till någon av dem.. alltså han säger det med glimten i ögat, men han vet att det sårar mig.
Alltså jag ska inte stå och säga att jag är helt oskyldig till att vi har det så här, men jag känner bara att jag har tröttnat och jag har mina humörsvängningar och kan gå bananas på honom ibland så han får stå ut med mig med en hel del.
men jag tycker inte det är så konstigt eftersom han beter sig som han gör.
Och ja, du har rätt att vi behöver prata med någon, men jag vet att han aldrig kommer att gå. Jag kan gå och prata av mig hos någon, det har jag gjort förr och det är såå skönt, men det kommer ju inte förändra hans beteende heller.
Just nu känner jag mig nog inte så ledsen som mer besviken. klart jag är ledsen, men mest arg. kanske arg på migsjälv somstår ut med det här och inte vågar bryta mig loss för det är vad jag vill till och från. men jag älskar honom och han har otroligt fina egenskaper också. han är som sat var väldigt social och har vettiga värderingar. Han är den enda man jag någonsin litat på till 100% och jag vet att han aldrig kommer vara otrogen. Han är jättefin både till yttre och inre. Han är snäll och har humor.
men ja, han behöver växa upp, men jag tror inte han kommer göra det.

shit pommes, nu kom han och kramade om mig och sa att han saknade sebbe och mig. och att vi är det bästa han har.. kors i taket.. det kanske finns en chans att det kommer ordna sig... eller.... ?! hoppas

[sprallos]

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, Che har sagt det så bra redan.
Jag håller med...din kille är en kille, inte en man. Sen tror jag att ni ska be farmor ta hand om sonen så att ni får en kväll för er själva och reda ut allt.

Du måste sätta ner foten med vad du känner och tycker...det är prio ett.

[che]

Hmm han låter ganska känslomässigt omogen...sorry å säga det. Låter ju oerhört fånigt att vara rädd för hur tofflig han uppfattas,när han borde vara rädd för hur han såsmåningom uppfattas av sin son.

När har han lyckats? Hur ser han på framgång o när har han nått det? Varför rädd för att bli dömd av vänner? O helt ärligt vem fan bryr sig om vem som är tofflig o vad betyder tofflig? Är tofflig någon som visar respekt inför sin partners behov o är lyhörd inför vad densamme kan tänkas behöva? Är syftet att bli omtalad som den som sket i sin tjej o sitt barn? eller vad? Fattar han inte att han kommer vara den stora FÖRLORAREN o han inte satsar?

Fattar ju att det finns fina kvaliteer hos honom med men är så jävla trött på småkillar som vägrar växa upp o fatta att det finns människor som, i det här fallet du o din son, som är beroende av honom o påverkas i allra högsta grad av var han är, när han är o vad han gör? Du förtjänar någon som ger dig lika mkt som du själv har att erbjuda.

Anledningen till att du blir så glad när han kommer o kramar dig o säger fina saker är för att du är uttorkad på sånt. Kräv att han är med. Fullt ut. Det förtjänar du.

Lessen om jag går hårt åt här men har en närstående vän som nyligen blivit lämnad av en kuk till pappa. Bebisen var då nyfödd, kvar stod hon o trodde de skulle bilda ett liv tillsammans men han ville annat. Bärsa, hänga m polare o sånt.

Avslutningsvis vill jag bara säga att du kan nog inte förändra honom, du måste förändra dig!

[LillaLola]

Sprallos:
tack mjo.. skulle ju kunna ge plutten till farmor en kväll och bara prata igenom hur vi vill ha det...
Och ja, det här med att sätta ner foten.. jag försöker och han vet att om han inte skärper sig så lämnar jag honom och då ändrar han sig, men bara för ett tag och då bubblan spricker får man höra att allt han gjort de senaste månaderna (då allt varit bra) är att hålla inne med vad han egentligen tycker tänker och känner och att allt bara sväller över tillslut och då känns det iaf inte som om han menat det och att han har ansträngt sig inte ens varit värt det, för det har inte varit han som varit så, utan bara bitit sig i tungan.. om du förstår hur jag menar..
Jag vet att jag kan "få honom att toffla" om jag vill för jag vet att han skulle göra allt för mig, men som sagt då är det inte han. då känner han sig som en fågel i en bur. att jag kväver honom.. och han låter mig vara precis lika fri om jag vill, men skillnaden är att han tar alltid för sig och jag gör det alldeles för sällan att det blir skevt och jag blir bitter.

che:
ja, han är nog lite känslomässigt handikappad snarare tror jag men han bryr sig verkligen om vad omgivningen tycker och tänker om allt. han har själv så mycket fördomar och åsikter om allt och alla att han själv vill leva som han lär så att säga, men bara sånt han tycker är okej liksom
Som tur är så har han inga konstigheter för sig utan har väldigt sunda värderingar och god moral, men.. ja... och jag tror att han fortfarande ser sebastian som så liten, att han inte förstår och att han därför inte bryr sig just nu, jag och en bra kompis till oss har försökt få honom att förstå att en vacker dag kommer han börja förstå och när vet man när det är dags att ändra inställning liksom ?! Och att han, som du skrev, kommer bli den stora förloraren, men det går inte in i hans huvud.. han har alltid så bra förklaringar till varför han gör som han gör och försöker alltid få alla andra att tycka som honom.

haha ja jag håller med.. vad är det att "toffla" egentligen??
för mig är det att vara omtänksam, bry sig, vara lyhörd för vad den andra behöver, stötta, vara närvarande, orka, lyssna, ha tålamod osv... men ja.... han har en lite annan bild av vad det är.. för honom är det att göra allt vad flickvännen säger och inte ha ett eget liv, att dumpa sina kompisar för att tjejensäger att de ska ha myskväll... allt som är gulligull hatar han....

han hade även en frånvarande pappa i barndomen och sa alltid att han inte ville bli som han, men han märker att han är precis sån och det skrämmer honom och han sa redan innan att han skulle bli en dålig pappa, men valde iaf att skaffa barn....
han har jättesvårt att visa känslor över huvudtaget, men det har blivit bättre med åren.

när har han lyckats? vad är framgång?
när han får vara sig själv och får vara med sina kompisar som är hans familj typ. han hatar att jobba utan gör det bara för att för att överleva, utan det som är viktigt i hans liv är livskvalitet och det är att njuta av livet och bara göra det man själv vill. så han är väldigt egoistisk många gånger.

det är det här som är så konstigt med honom, men det var därför jag föll för honom.. det här med att lyckas är för honom när han får diskutera allt mellan himmel och jord.. mycket politik.. och förut hjälpte han många av sina kompisar när de behövde få hjälp om olika saker och att prata med, så det var där han hade sin stora styrka, det var även därför jag fastnade för honom... att han gick att prata med och hade alltid så vettiga svar på allt och hade så bra råd och hjälp om vad det nu än gällde.. och det är det som inte går ihop nu... han är sån med sina vänner men kan inte vara så mot mig.. eller ja vi pratar, men han är inne i sin lilla bubbla där han bara ser det från sitt håll.... eller han förstår mig mycket väl, men han tänker inte ändra sig, utan är den han är.

och tack che.. ja jag känner också många gånger att jag förtjänar något bättre, en man som faktiskt tar lite ansvar och som finns där och som peppar och stöttar och ger trygghet liksom...

jo, jag blev liksom lite bortkollrad där med kramen och så där.. den här senaste veckan så har han väl märkt att jag ledsnat och kommit och kramats och försökt vara lite snäll och gullig, men jag orkar inte ens ta åt mig eller bry mig just nu... klart man blir glad och jag försöker ta till mig men det är svårt.

jo jag har också insett ett antal gånger att jag behöver ändra på mig och min inställning och det fungerar ganska bra när man mår bra och är glad, men så får man en svacka och faller tillbaka i gamla mönster.
känns bara som om jag står och trampar liksom...

och jo han får även lite skit (iaf från en vad jag vet) av sin bästa kompis om hur han behandlar mig, men som sagt DET bryr han sig inte om så han är väldigt selektiv i vad han tar åt sig om vad andra tycker

tusen tack för att det finns någon som bryr sig ni är så himla gulliga... jag behöver nog få en spark i baken och styra upp mitt och sebastians liv och så får vi se om han får plats där hehe nee.. eller jo, men jag behöver gaska upp mig, få lite mer självförtroende och självkänsla igen... men det är ganska svårt när all ens vakna tid går åt till att serva alla andra jag ska inte bli som min mamma som offrat allt för oss barn så nu när hon är äldre så har hon inget eget liv typ... meyy och jag tror att det är lite dit min sambo vill komma... men jag märker att jag är som min mamma.. världens bästa mamma men kanske inte för henne själv..
jag har aldrig varit bra på att ta för mig eller säga rakt ut vad jag vill ha utan kan nog vara jävligt mesig, förutom när jag verkligen VET vad jag vill då jävlar då kan inget stoppa mig ^^ men nu... jag har fastnat i ett ekorrhjul....

nåja.. tack igen för att någon lyssnar och orkar skriva tillbaka
kramar

[che]

Jo, ville bara tillägga ngt litet. Finns ju ingen ursäkt för att inte vara med i båten så att säga o köra sitt eget race men...när det gäller er son tänkte jag på en grej. Han kanske inte är så förtjust i småkids? Själv är jag en sån person som (givetvis avgudar min unge o är vansinnigt kär o så i h*n men)inte tyckte spädbarnstiden var så kul. Nu runt nio månader börjar det ju hända massor o jag själv tycker bara det blir roligare o roligare. Kände mig jättelåst vid det lilla barnet som satt fast i mig när h*n var jättepyttig. Hade stor lust att bara dra, typ utomlands. Kände mig så rastlös, höll på att duka under i slentrian. Var så uttråkad men nu är det ju skitkul!

Som sagt så har jag såklart varit engagerad o med i gamet hela vägen men så där värst vidare kul var det inte i våras!

Med detta vill jag säga att intresset för er son kanske djupnar när han känner att han får lite mer utbyte? Då finns ju fortfarande era problem kvar men allt går att lösa om vilja finns!

[LillaLola]

che: nej han säger samma sak faktiskt att hans tid kommer senare, precis som du säger... när han börjar få mer kontakt med honom och så där... för nu börjar han också tycka att det är roligt att umgås med sebbe när han är med på ett helt annat sätt. han tyckte mest de första månaderna var helt pest och pina.. men när är sen??

[sprallos]

Jag blir lite irriterad över det där också faktiskt. Första 6 månaderna är det ju mamma som är bäst i många fall. Papporna tycker inte att dom är så kul....men än sen då?? Vem har bett om deras åsikt....barnet är här nu och då är det bara gilla läget oavsett om man slår frivolter av lycka hela tiden. Småbebisar är inte lika kul som lite större, men som sagt ger det en rätten att skita i dom för det?

Jag upplevde lite samma sak här hemma första tiden och tycker väl generellt att killar/män har mycket lättare att komma med argumentet "Jag får inte ut något av...." och sen skiter man i det. Jättebekväm lösning på alla problem...men tänk om vi gjorde likadant, samtidigt....jisses... Det bor ett större ego i dom tror jag, dom månar om sig själv först, och finns tid och ork över så får man ta del av den...mild överdrift.

Jag tror fortfarande på att du måste prata med honom, säg precis hur det känns när han prioriterar som han gör. Säg att det sårar dig...Ett beteende blir snabbt en vana och eftersom det är så rotat i honom/er att ha stor frihet osv så behöver ni nog börja jobba med det nu. Det kommer en tid i framtiden då det inte kommer vara lika lätt att bara dra iväg. Sen kan man ju fundera på varför livet med dator, polare, fester osv osv är så himla mer intressant än livet ihop med sin sambo och son.

[LillaLola]

Sprallos: Ja, men eller hur!! håller helt med!!

Jo jag försökte prata med honom lite igår, men han ville inte prata... jag sa vad jag tyckte han sa vad han tyckte och vi kom inte fram till något så då ville han inte prata mer.. :/ för han menar bara att det kommer bli samma sak som alltid. Att jag tvingar honom att lova något som han inte kommer kunna hålla. Att han ska skärpa sig och hjälpa till mer vilket håller i ett par veckor eller om jag har tur någon månad och sen blir det samma visa igen och jag blir besviken på att han inte håller det han lovar och han blir besviken för att han brutit sitt löfte, men inte kan hjälpa det typ...

Och han går runt hela tiden och säger att du valde fel kille att skaffa barn med.. och det börjar bli som ett mantra som tillslut kommer bli sant. han säger alltid det om jag påpekar något. men ja jag vet inte... när han väl är med sebbe är han så himla fin och underbar och man ser hur mycket sebbe tycker om honom och följer med blicken vart han än går och jag säger det och försöker få honom att förstå... då går han och busar och gullar med honom en liten stund för att sen göra sitt igen.. jag vet inte om det är jag som har för höga krav på honom, men jag tycker knappast att 5 minuter räcker.
men idag kors i taket så bad jag bara honom kolla till sebbe om han var vaken imorse innan han gick till jobbet och så hörde jag en massa konstiga ljud och insåg att han bytte blöja woohoo.... ett steg i taget utan att jag ens sagt något.. sjukt att man blir glad för sånt egentligen.. det som borde vara en självklarhet... men men.. :/

[Kali]

alla andra har redan skrivit bra saker här och jag får känslan av att du själv vet att du inte har särskilt höga krav och inte vill ha något orimligt utan att problemet är just att din sambo vägrar växa upp och ta ett vuxenansvar.

varför är det så bråttom att skaffa syskon? är det tankar du har kring om att det "bästa" är att ha två år emellan, är det bebissug hos dig, är det ekonomiskt....? börja med att reda ut det. för om man skall jämföra, att bearbeta förlossningsrädsla, det är en ganska enkel sak. Det är ett konkret problem som går att lösa. Det går att få profesionella samtal, det går att få snittlöfte tex. Och det är är saker som går över. Graviditeten är 9 månader, förlossningen kanske några dygn som mest. Sen är det över.

Föräldraskapet däremot, det är för livet. Det låter inte som att din sambo är ens i närheten av att vara familjefar i första hand. Han låter ung och barnslig och också ganska osäker och kanske med dålig självkänsla? Han kommer inte att förändras om han inte vill det. Så är du beredd att skaffa ett barn till alldeles själv? Är det ens aktuellt om han inte vill axla föräldrarollen?

Det som provocerar mig mest i ditt första inlägg är det här om att ett nytt spel släpptes samma dag som din förlossning satte igång och att han därför inte var på BB utan spelade. Men det var ju absolut enda och första gången NÅGONSIN som er sebastian var på väg att födas och föddes. Det är absolut helt unikt och kommer aldrig ske igen. Men det förstod han inte. Och innan han har förstått det så kommer ju du att vara själv i det här. Du kommer vara själv i graviditet och förlossning. Om du får mycket problem under graviditeten så kommer du vara beroende av att han prioriterar bort vänner och nöjen och lägger tid på ert hem. Men det är en förändring som måste ske innan du blir gravid, inget du kan förutsätta sker av sig självt.

Givetvis har han underbara och fantastiska sidor också. Det ena utesluter inte det andra. Det viktiga är att du vet vad du har att förhålla dig till nu. Inte att du hoppas och önskar utan att du realistiskt ser på er situation och vad som är och sen utifrån det fattar dina beslut om er familj.

Hoppas att ni på något sätt kan få till en konstruktiv dialog och att jag inte svamlat för mycket!

[LillaLola]

Kali:
Tack för ditt svar
Blir så glad att folk faktiskt tar sig tid och bryr sig ^^ hehe... mmmm egentligen är det inte så bråttom att skaffa en till och jag överväger så klart det vääääldigt noga innan, men jag känner bara mer och mer att det vore sååå mysigt med en till liten bäbis att få rå om och älska, men som sagt då behöver man nog vara två också.. :/ och det är väl han som sagt att han tycker att det ska vara 2 år mellan för det är det mellan han och hans bror... medan det är 7 år mellan mig och min bror. så för min del spelar det ingen roll egentligen och skulle jag få välja så tror jag att jag nog vill ha ett par år till mellan.. men som han säger så får de ju mer utbyte av varandra om det är nära mellan dem. nåja...
men jag antar att jag just nu är sugen på att vara gravid mest ^^ haha gud så fånigt, men jag mådde så sjukt bra då. och att få planera och allt som hör graviditeten till, men även i den var jag väldigt ensam, men jag klarade det också.

Jo alltså ang. det här med det nya spelet som släpptes så var han ju självklart med mig hela förlossningen och efteråt och så där, men nästan på en gång så kom vi överens faktiskt att han skulle få gå iväg på kvällarna och spela sitt spel om han ansträngde sig under dagarna, vilket han gjorde. bara det att han aldrig var på BB utan åkte runt och handlade sånt som vi behövde och fixade och trixade en massa. han var inte långa stunder på BB utan att bli tokigt rastlös.
Våran lilleman kom ju 3 veckor tidigt och fick ligga på prematuren i en vecka så jag var ju fast där medan han rörde sig helt fritt. Och han fattade nog inte hur ansträngande det var för mig, då jag hade rummet lääääängst bort på B och fick gå var tredje timme till andra avdelningen för att amma, pumpa, byta, tvätta osv vilket tog ca en och en halv timme för att sen gå tillbaka och sen göra om proceduren en timme senare.. jag fick aldrig vila och kände hela tiden stressen för att jag inte räckte till och med 3-dagars bluesen som kom på en gång och satt i i tre veckor så fattade jag knappt vad folk sa åt mig utan fick fråga efter 5 minuter igen....
men som sagt var, våran deal var att han fick spela mellan 19-23 och sen finnas där för mig på dagarna, men det kändes som om det alltid var någon som ville fika varje dag eller att han åkte iväg för att fixa något... typ köpa mat, amnings-bh från apoteket, salvor, fixade fika och mat åt mig (det behövde jag iaf aldrig göra själv) så han kom och gick och sov över på BB i alla fall.
och jag har försökt att tala om hur jag kände det men det har nog inte gått in.

Eller så har det gått in.. Jag tror nästan det och att han känner att han inte är den jag vill att han ska vara. Och känner sig otillräcklig.

Han har inte en låg självkänsla.. snarare tvärt om. Han är väldigt självsäker och bra självkänsla.. lite för bra tror jag , men han är sån som person och jag tror inte att han någonsin kommer att se det på något annat sätt.
Det här med rutiner är något främmande för honom.
Från det att han var 13 har han mer eller mindre tagit hand och sig själv och sin bror då båda föräldrarna jobbade i en annan stad och kom hem under helgerna. och innan dess så har de inte haft några rutiner eller så. Hans mamma är finsk och pappa spansk så allt är mañana mañana och pappan åkte till spanien och var borta flera månader hela tiden så jag vet inte om han känner vad det här med familj innebär riktigt på samma sätt som vad en annan är van vid.

nej nu ska jag ut och gå med lilleman i snön ^^
kramar på er som orkar lyssna