Känslig 2½-åring.

[Nelia]

Visste inte riktigt vilken kategori jag skulle posta den här tråden...

Är det fler barn där ute runt 2-3 år som är väldigt känsliga? Alltså, "tar åt sig" av kritik eller ett nej, och blir ledsna?

Joel har blivit väldigt känslig på sistone, det började kanske för nån vecka sedan bara. Första gången jag märkte det var när vi höll på att skojbråka och stoja och så helt plötsligt drog han en knytnäve rakt i magen på mig, antagligen för att han var så exalterad och uppskruvad. Min reaktion resulterade i ett -Nej Joel, vad gör du?! (med ganska hög röst, det bara blev så eftersom jag var så oförberedd). Han bara tvärstannade och tittade chockat på mig (tror han var chockad över vad han själv hade gjort också) och samtidigt som jag böjde mig ner för att med lugn röst säga att -så gör man inte Joel, man får inte slå på folk, så började han verkligen storgråta. Han blev jätteledsen för att jag hade blivit arg och för att han hade råkat slå mig, så jag tröstade såklart och han kramade mig som att det var hans sista.

Sedan hände en grej på förskolan i tisdags då vi var där för att ha utvecklingssamtal/avslutsningssamtal (sista veckan som Joel går där eftersom vi ska flytta). Jag hade med en liten blomma och ett kort till personalen som Joel fick ge som lite avslutningspresent och en av förskolelärarna kom fram och kramade honom för att säga tack, då vände han sig mot mig efter kramen och blev jätteledsen, som att han förstod att det skulle bli sista gången han träffade dem eller nåt. Jag vet inte, men det tog ett tag att trösta i alla fall.

Och i onsdags (tror jag) så var vi i köket och lagade mat och stojade och busade och som förra gången så råkade han slå till mig, på benet denna gången. Då var jag lite mer förberedd att inte höja rösten, men det blev liksom ändå som att han fattade först efteråt vad han hade gjort och han blev jätteledsen! För att han hade slagit mig och jag blev arg. Det känns så hemskt att se honom hur genomledsen han blir, som att "nu tycker mamma inte om mig för att jag gjorde så..." Han blir verkligen ångerfull och vrålledsen, stackarn...

Jag oroar mig inte så mycket för hans beteende eller känslighet, utan är mer nyfiken på, rent utvecklingsmässigt, är det något som alla/de flesta 2-3-åringar går igenom??

Det är inte så att han slår på mig för att han är arg eller så, utan det liksom bara blir när vi skojbusar ihop. Usch, ni skulle bara se han, hur ledsen han blir... Min älskling, jag kan inte krama och pussa honom nog när det händer. Mitt hjärta värker när jag ser hans blick på mig och tårarna bara forsar... Samtidigt som jag inte vill göra för stor grej av det... Tips mottages gärna!

[Tigi]

japp! Leia e likadan..... Tibella har faktioskt aldrig blivit sådär vrålledsen (för inget, känns det ju som ) ... Men Leia har börjat stortjuta så fort någon kanske råkar höja rösten.... det har aldrig hänt när jag sagt åt henne dock..men tex när hennes farfar ropa till lite för hon stod nära en dörr o han trodde hon skulöle klämma sig...då börja hon skrika å blev jätteledsen...hon blev rädd såklart men när hon blir så så snörvlar hon en jättelångstund efterd et..... jag tror att detta e vanligt (om våra ungar "har samma" grej vill säga) ..... dom e nog lite känsliga nu.... jag kommer själv ihåg när man blev sådär ledsen för inget faktiskt å snörvla jättelänge efteråt utan att man kunde rå för det haha .. .

oj jag babblar .... det du kan göra e väl bara att fortsätta försöka krama honom o tala till honom lugnt...men jag förstår att det kan va jobbigt...eftersom Leia inte blivit så mot mig (än) så kan jag ju trösta henne..så lite svårt å ge råd ....

hoppas nån annan kan ge bättre svar

[sprallos]

Det är mycket som händer i en 2½-3 åring. Det är mycket som ska sorteras på plats liksom. Jag tycker du gör rätt som säger åt honom när han slår osv...det är så lätt att strunta i det för att man vet att reaktionen kommer bli stark. Men man måste säga åt sina barn, vem ska annars göra det liksom.

Vi har samma hemma...+ föräldrar som har olika bakgrund och reagerar olika. F kan reagera väl hårt pga att han själv blir rädd eller överraskad och jag som har min bakgrund hinner oftast sansa mig innan jag säger åt honom. Det är ju inte volymen på tillsägelsen som spelar roll liksom. Man kan vara väääligt allvarlig med en normal samtalston också. Mitt bästa sätt är att sätta mig på huk framför honom, se honom i ögonen och sen säga åt. Men som sagt, det är ju inte alltid situationen är sån att det går. Ibland måste man skrika till och då blir han alltid väldigt ledsen.

Men sånt är livet...dom dör inte av att bli lite ledsna och "stötta" heller...så resonerar jag. Jag vill inte bli den sortens förälder som rullar in mina barn i bubbelplast och ska ge dom gräddfil genom livet. Vissa saker ÄR jobbiga, så är det.
Är man bara konsekvent så brukar det vara det bästa. KRAM!

[Nelia]

Det är liksom inte som så att jag är rädd för att han blir ledsen, utan tycker mest det är intressant att han på bara några dagar har blivit så känslig. Det är precis som att han nu börjar förstå konsekvenserna av sitt handlande eller nåt.. ja, det är svårt att förklara. Min tanke och undran var mest om det blir stor grej av det om jag "tröstar för mycket", så det inte sätter igång en medveten aktion från hans sida för att han vet att då blir mamma sådär extra kramig, pussig och gosig typ.. Ja, fattar ni eller? Haha.. rörigt..

Annars är inte Joel särskilt bråkig eller slår omkring sig osv, de två gånger han tjongat till mig har verkligen tagit oss med stor överraskning.

[SweetLoveChild]

Leiha är likadan, men henne började det väldigt tidigt för, redan runt 1½ år, beror nog på att hon fått pendla så mycket, hon är liksom känslig överlag och har svårt att hantera vissa saker. Gråter väldigt mycket, vill kramas jämt, nu är hon dessutom inne i en period när hon tror att vi inte älskar henne, hon säger dagligen flera gånger, mamma tycker leiha e elak, pappa tycker leiha e elak.ibland vet jag inte om det e att hon fått för sig att det är så, eller om hon bara inte förstår vad det innebär, men det kommer alltid när hon e ledsen. hon slåss mycket, hon sover dessutom väldigt dåligt, gråter mycket i sömnen drömmer mycket drömmar och så. därför har jag valt att flytta ner till trakten mot min egen vilja för hennes skull. Hon är för liten för att gå igenom allt detta helt enkelt. Nu ska bara en bättre boendelösning för henne diskuteras fram, och om det nu är för hennes bästa att bo heltid hos sin pappa, så får jag väl än en gång mot min vilja acceptera det.

Men jag tror allmänt annars att det är en period som alla barnen går igenom

[che]

Oj då. Lilla godingen.

Han går uppenbarligen igenom ngt jobbigt just nu. Vad skönt att ni snart sticker på semester o bara kan vara i lugn o ro liksom. Det händer ju en del för honom när ni kommer tillbaka som ni kan prata extra mkt om så han är förberedd.

När jag tänker på er situation tänker jag mindre på varför o mer på hur man kan bemöta. Han visar tydligt att han har det jobbigt med sina känslor just nu, kan ni prata om det efteråt? Vad det var som hände? Varför det blev så?

Du behöver bara vara en trygg vuxen som han kan landa i med sina känslor. Såklart kan man bli ganska lessen när man råkar göra ngt som verkligen inte var meningen o dessutom gör ont på en annan människa o det blev väldigt tokigt fast det inte var meningen. Alls. Såklart kan insikten om hur fel det blev vara överväldigande. O såklart kan det vara väldigt jobbigt att "göra"fel när man menade rätt. Det som är viktigt här är att skilja på handling o han. Det han gjorde var inte ok, men han är inte dålig.

Hade det hänt mig hade jag försökt hjälpa barnet att förstå vad som hände o sätta ord på det. Jag hade också försökt lyfta en del av ansvaret. Tex sagt att det inte är så lätt att veta var man har armar o ben när man är två o ett halvt. Kanske bett om ursäkt för att jag blev högljydd o sagt att jag fick ont o blev överaskad men att det inte var meningen att skrämma honom.

Tänk inte på om du tröstar honom för mkt. Såklart ska man inte behöva vara själv med sina känslor.

Få vara nära, nära i en tillåtande miljö med lugn o ro där det finns tid, plats o utrymme för både arga lessna o glada känslor.

[Nelia]

Ååh, che! Du sätter verkligen ord på det jag försöker få svar på. Du är fan min GURU! Tack!!

[che]

ohhh...*myser* Mer, mer!

Skrev om flera gånger för att det kändes som att det blev för pedagogiskt o för lite mamma, eller snarare för kravfyllt när man har en riktig relation med barnet o inte bara tar hand om de på¨dagarna...Jag ville också lägga till att det är så här jag vill bemöta mitt barn, ibland sätter ju orken o tålamodet stopp o gör mig mindre pedagogisk.

Finns en kung förutom Juul, Lars h Gustavsson. Mkt klok. Han har en ny bok som heter växa inte lyda eller liknande. Det ska bli min när jag orkar/har tid-bok.

Tycker att vi vuxna många gånger tänker fel om våra små. Vi lägger in avsikter o intentioner på barnets handlande. Vi tolkar ngt, vi vet ju inte med säkerhet att det är på det sättet som ögat uppfattar det. Måste vara oerhört kränkande, kanske till o med livsavgörande beroende på hur många gånger man som barn blir utsatt för det, när vi talar om att vi såg ngt o barnet var typ dumt, gjorde fel, betedde sig illa. Kanske var det lilla barnets avsikt en helt annan som vi i vårt korta ögonblick vi såg händelsen inte hade möjlighet att väga in i tolkningen just för att vi inte såg hela händelseförloppet.

Barn gör inte dåliga saker. O faktiskt så är ju ditt barn väldigt försiktigt o också väldigt empatisk (förvånansvärt med tanke på bristen på ungar i ert hem) o det blir nog så att det bara rinner över när han förstår att han gjorde illa dig/gjorde fel/var "dum".Vi kan ju snacka mer om det när du kommer hem, om inte hela mitt projekt skiter sig för då tar vi det i portuga! Ha så jäkla bra!