känns riktigt jäkla jobbigt!

[hellokitty]

okej ja vet inte riktigt va ja ska börja känner mig udda, så de vet jag redan.. Jag har inte lämnat charlie nånting sen han föddes, alltså han har aldrig haft barnvakt.. han har aldrig ens blivit "passad" av sin pappa. jag har gått ner på ica 2 gånger a 10 minuter och en gång vart och hämtat ett köksbord, de tog en timme då va han hemma med pappa och de gick självklart jätte bra.

Nu är det ju så att jag har en kommande förlossning inom 3 m¨ånader och jag känner verkligen panik över detta har försökt att tränga undan det bara men igår så fråga min kära vän om hon skulle passa charlie under förlossningen vilket ja tycker är jätte snällt. Hon har en dotter som e lika gammal som charlie och jag liter till 100 procent på henne och ja vet att hon kan allt osv så han kan ju inte ha en bättre barnvakt det är inte det som känns jobbigt. Nu kan ja inte släppa detta sen hon fråga och ingen vet att ja tycker detta är så jobbigt.
Jag känner ångest inför att lämna honom det är väl jag som tycker de e jobbigare än han men nu när han bara varit med mig har de ju dessutom lett till att han är väldigt mammig.
Jag känner panik över att han skall tro att jag lämnar honom, att han skall sakna mig lika mycket som jag kommer sakna han (EGO?) att han skall känna att jag överger han helt enkelt.

jag antar att de har att göra med att jag blev mycket lämnad och var mycket ensam när ja va liten och vill inte att charlie nånsin skall känna att jag inte bryr mig om honom. men jag förstår ju att han inte skall "sitta ihop" med mig hela tiden heller..
Allt ja hoppas e typ att förlossningen skall starta ungeför när han lagt sig för natten o allt går lätt så ja kan åka hem på da´gen dan efter så han knappt märker av det, vilket absolut inte är realistiskt de vet jag

[che]

Jag lämnar inte heller mitt barn särskilt ofta, men det förekommer. Jag ser ingen vinst i separation från sin mamma eller pappa. Ett litet barn vill inte vara utan sin förälder, faktum är att det är oerhört stressande för ett litet barn att skiljas från sin omsorgsperson.

Att finnas för sitt barn gör inte barnet mammigt. Det gör att barnet känner sig trygg i att upptäcka världen med sin förälder som bas. Jag har ofta känt att jag o mitt barn är en o samma. Finns ingen början o inget klart slut på var vi två börjar o slutar.

Känner ditt barn personen i fråga så ska väl inte det vara några problem, du kan ju också förklarar vad som ska hända för ditt barn. De förstår mer än vi tror.

Jag utgår från att du vill ha med pappan på förlossningen o att det är därför en vän ska ta hand om ditt barn? Hade det varit jag hade jag träfat personen i fråga mkt innan förlossningen, kanske tom försökt mig på att sova över hos henne innan. Eller ännu bättre försökt tvinga henne attsova hos mig, det är att föredra att hon passar honom i ert hem, då har ju han tryggheten i sin säng, dofter o allt han känner till.

Måste ändå fråga; Varför har inte pappan tagit en större del i att skapa relation med sitt barn? Har du funderat på att du kanske kan "störa" deras relation genom att alltid finnas till hands o alltid veta mest o bäst? Förmodligen kommer du ha fullt upp med amning o så snart så du kommer behöva att pappan tar vid ert stora barn mer. Misstänker jag. Då kan det ju vara skönt att de redan har sina rutiner o att pappan också har sätt att söva/trösta/trygga o umgås med sitt barn på.

Jag menar inte att pappan inte har ngn relation med sitt barn men det är väldigt svårt att ta strider o hitta bra sätt att samverka på om det finns ngn där som alltid vet vad barnet signalerar, vill ha o behöver.

[sprallos]

Bra att du börjat tänka på det här i tid...än kan du ju "öva" så att säga..

I det här fallet har du inget val, Charlie kan inte vara med på förlossningen och jag antar att även pappa kommer att vara med just där. Sen kommer han säkert att åka hem till honom när allt lugnat sig efter FL. Jag ser inget fel i att man inte vill lämna bort sitt barn, men det är definitivt inte fel att göra det heller.

Jag ser det som en enorm rikedom att ge sitt barn många anhöriga som denne är trygg med. Att inte hänga upp tryggheten på "bara" föräldrarna. Tänk att ha mormor/morfar, farmor/farfar, morbror/farbror/moster/faster med fam, kusiner, vänner osv osv som alla är en trygg punkt för ens barn....helt fantastiskt!! Självklart är mamma och pappa BÄST och ska vara det, men det är ju inte svart eller vitt för det.

I och med att det är ett tag kvar så har du ju tid på dig att öva...Lämna honom med pappa och gå på stan själv, åk och hälsa på denna vän som ev ska ha honom lite mera nu så att dom hinner vänja sig lite extra vid varandra + att du får öva.. Testa också att lämna honom där nån timme innan, så att det inte blir första gången han är ensam där den dagen det är FL dax.
Det är mitt tips...Sen, om du återgår till att aldrig lämna bort honom är ju upp till dig, men nu inför förlossning har du inte så mycket val är jag rädd....

[hellokitty]

tack för era svar. Ja det är väl dags att börja öva, min mamma säger att de e ja som tycker de e jobbigare än han..
De e just de att vi är inte så nära våra föräldrar och inga som ja skulle vilja lämna honom till i vilket fall av olika orsaker. därför har de helt enkelt inte blivit så kan man väl säga, att han haft barnvakt för de har inte heller varit några som önskat att få ha honom på de sättet.. men de e ju så att nu har ja inget val och jag vill även kunna lämna han till barnvakt nångång kanske.. så ja vi får väl helt enkelt börja öva som ni säger..

angående hans far och hans relation ja alltså han har aldrig heller bett mig göra nånting annat och de har likssom fallit in i rutiner att jag gör "allt" med charlie sen jobbar han ju hela dagarna med. men absolut har dom varit på lekplatsen själv osså nu i sommar på eftermiddan när ja lagat middag, men han vill gärna vara med när bebisen föds sen kommer han åka hem till charlie så fort det är lugnt. ändå känner ja inte hundra för de för de sitter i mitt huvud att de e ju ja som kan charflie bäst de e mig han e van vid osv osv men vi ska absolut öva på det med!

[che]

Du kan förmodligen ditt barn bäst men pappan är oerhört viktig också.

Vill bara tydliggöra mitt statement om separationer. Jag menar inte att kärleken mellan en morförälder o barnbarn skulle vara oviktig. Snarare tvärtom, den ska berika barnets liv o en mor- eller farförälder har det stora nöjet att inte uppfostra. De kan njuta o bara vara i nuet. Kärleken mellan ett barn o som i mitt eget fall en farmor, ska värderas, värdesättas o gynnas för. En jätteviktig relation, även upp i vuxen ålder. Min farmor är fortfarande the shit faktiskt.

Jag tänker mig att barnet knyter an till mina o min mans föräldrar med oss i bakgrunden. Mitt barn behöver inte vara själv med ngn av våra föräldrar för att skapa en kontakt o relation. Nu är mitt barn ett o ett halvt o har också fått vara mer med våra föräldrar ensam för att det funkar, de har en jättefin kontakt o trivs i varandras sällskap. Men det är inte en nödvändighet för att skapa närhet dem emellan.


Hellokitty- jag tror vi är riktigt olika gällande vår syn på barn o föräldraskap men här verkar vi ändå rätt lika. Jag känner känslan också. Barnet o jag o det är vi. Tråkigt att höra att du kände dig mkt ensam o övergiven som barn. Jag bär också på många känslor som etablerades i min barndom men som aldrig försvann. Som fortfarande sitter som en kloss. Bra att du är medveten o har tänkt igenom hur du vill o inte vill o vad som är viktigt för ditt barn. Sen finns det naturligtvis också en fara i att projicera över känslor på ditt barn....men man kan inte mer än att jobba med det.

[Danem]

Jag känner också lite stress och oro inför förlossningen, jag har inga som helst problem med att Oliver och min sambo är ensamma på äventyr och litar fullkomligt på honom (det är snarare han som är orolig att "göra fel") bara det att jag saknar Oliver något fruktansvärt mycket när de är iväg.
En gång har vi varit på bio och då fick min mamma lägga honom, han har varit med henne någon timme hit och dit när vi varit nere där men jag gör det inte med glädje för jag själv har inget behov av att vara ifrån honom och jag vill faktiskt inte missa en enda sekund av hans uppväxt. Snart är han stor nog och vill sova borta hos andra så jag passar på att vara med honom innan han bryter sig loss från oss.

Jaja, tillbaka till ämnet då.
Jag vet inte alls hur vi ska göra när det är dags för det finns ingen här jag litar på, jag känner mig inte alls bekväm i tanken att min sambos föräldrar är med honom. Jag har ingen här, vi bor 40 mil ifrån min familj. Och där är det med motvilja jag vill att min mamma ska vara med honom.
Vi har dessutom 12 mil till Förlossningen så det ultimata för mig vore att vi åker in efter Oliver har somnat och föder, sen får min sambo stanna kvar några timmar och sova och mysa med bebisen och sen åka hem så han är hemma innan Oliver lägger sig på kvällen. Men som du säger, det kan man ju inte bestämma..

Jag har sagt att min mamma får komma upp och bo hos oss men det är också svårt då man inte vet vilken jäkla dag man ska föda. Hon kan ju inte stanna hur länge som helst då hon har ett jobb och jag ärligt inte skulle palla ha henne här längre än en vecka.

Jag vet inte hur du ska göra för att det ska kännas bra för dig, jättesnällt av din kompis att ställa upp! Hur känner du inför det då?
Skulle du kunna tänka dig att hon kommer och är med Charlie hemma hos er när det är dags?
Om du kan det så tycker jag att ni kan testa med några mini-playdates, att du lämnar honom ensam med henne i kanske 15 minuter . Du får låsa in dig på toan eller något under tiden och även få henne att sova över hos er osv.
Prata med henne om det iaf, att det känns lite jobbigt för dig att lämna honom. Hon förstår säkert och kommer nog vilja hjälpa dig på bästa sätt möjligt!

Nu kanske inte mitt inlägg är så givande men det var skönt att få ut mitt också.

[Lejonella]

Jag känner lite likadant faktiskt inför FL..anledningen är att vi inte har en enda anhörig i närheten!!! Och storebror är ju faktiskt bara 16 år, och känner sig inte trygg med att ev väcka, lämna på dagis mm helt själv.

Vi har väl kanske en enda person som Lucas accepterar lite och det är en mamma till Lucas vän. Men inför FL ska Lucas mormor komma hit ngn dag innan datum och så utgå härifrån till jobbet 10 mil bort. Då jag får ganska stora barn och är rädd att föda alltför stora så kommer jag nog inte att behöva gå över tiden.Hon är kanon med barn och Lucas kommer att vara trygg med henne då det är dags.

Säger som sprallos; börja redan nu och öva in en barnvakt. För att ligga på FL och vara stressad över det är väl inte det bästa?? Och tänk på att barnen inte riktigt ha tidsperspektiv så som vi har...så han vet ju inte om det är 1 tim eller 4 som du lämnar honom..

[hellokitty]

jaa som idag då så va min mamma här ett par timmar och det går bra sålänge ja e med o dom inte försöker bära han då e de okej ja testade att gå ner och hämta en grej utanför lägenheten och lämmnade kvar han med dom min man hade inte kommit hem och han gallskrek från de att ja stängde dörren tills ja kom tillbaka.. kul.. men nu e de ju inte hon han ska va med o andra sidan får testa lite med min vän och planerade barnvakt så får vi se. Funkar de inte så får min man va hemma helt enkelt för som sagt skall ja ligga o stressa över de på fl blir de ju inte jätte bra..

[Snigel]

Låter ju bra att du har börjat öva!
Men jag misstänker att det inte kommer att gå utan gråt från första början, oavsett hur god relation Charlie har med personen i fråga. Liam avgudar morfar, men första gången vi lämnade honom där så grät han ändå (inte för att morfar var där, utan för att mamma o pappa lämnade honom).

Kan du inte ta det i steg: börja med att lämna rummet, för att sedan lämna rummet+stänga dörren men ändå prata så han hör dej, för att i nästa steg vara tyst i andra rummet, och därefter börja träna på att säga hejdå och lämna lägenheten i 10 min? Vilket sedan utökas...

På inskolningen på förskolan här så har man poängterat vikten av att säga "hejdå- mamma ska gå och jobba men kommer sen" för att barnet inte ska överraskas av lämningen.
Barnen gråter ofta direkt vid lämning, men stunden det tar tills att de slutar gråta blir kortare och kortare för var gång. Till slut slutade Liam gråta helt o hållet när fröken tog över. Men det krävs ett hurtigt leende och en skojig fröken förstås! Det är inte lätt att le och vara glad när det vrider sej i hjärtat, men med vetskapen att det underlättar för barnet klarar man det...(går ju alltid att störtböla när barnet inte ser en längre).
Tror att samma kan appliceras när det gäller barnvaktslämningar!

Att din man ska vara hemma från förlossningen måste jag få säga låter lite drastiskt i mina öron- eftersom det trots allt kommer att vara något ni måste lösa för framtiden? (Det är ju även hans stora ögonblick när tvåan kommer till världen).

[sprallos]

Du kommer att få räkna med protester...han är inte van att vara utan dig. Det är därför du måste öva. Sen är det (tyvärr) så att han kan känna av ditt eget motstånd. Dom är ju liksom "uppkopplade" på vår hjärna på nåt mystiskt sätt. Vi kan säga en sak, mena en annan och dom skulle ALDRIG gå på våra försök att luras.
Så när du går ut, VILL inte lämna honom....men gör det, så känner han av det och protesterar av den anledningen också. Då rannsaka dig själv lite....

HUR lämnar du honom? Hur ser du UT när du gör det? Drar du ut på det eller går det fort? Det ÄR inte lätt att börja, men sanningen är ju den att du inte har nåt val. Eller iofs, det har du visst....du kan skita i det och ta en jättefight den dagen det är dax och sen må skit över det hela förlossningen...eller så använder du dessa 3 månader till att öva på detta regelbundet så han kommer vara en nöjd och glad Charlie som lämnas hos någon annan medan du och sambon (vilken jag definitivtivt tycker ska få vara med när hans barn föds) är på förlossningen och föder hans syskon.

[Kali]

jag tycker inte du är udda för att du inte har lämnat, så stor är han ju inte. jag har visserligen lämnat korta stunder många gånger även tidigt men första gången jag lämnade jakob över natten var vid förlossningen med alma och då var han ju nyss fyllda 2 år. det jag däremot tänker när jag läser är att du kanske inte agerar utifrån din och charlies situation just nu, utan ifrån din egen situation när du var ett litet barn?

jag tycker att sprallos har skrivit bra här ovan och en annan sak som jag kom att tänka på när jag läste det är på jesper juul och hans tankar kring att barn samarbetar. om man själv inte kan tänka sig att lämna sitt barn, att man inte klarar det, att barnet behöver en hela tiden, ja, då kommer barnet att ta på sig den rollen och uppfylla det behovet hos mamma, att vara det mammiga och klängiga barnet. inte för att barnet egentligen är mammigt (som ett barn som blivit lämnat alldeles för mycket) utan för att barnet upplever att det är det som mamma vill att man skall vara.

det är inte skadligt att lämna små barn om man gör det tryggt och lugnt och under ordnade former och korta tidsperioder. alltså, som man gör när mamma lämnar barnet hemma med den trygga pappan. det är inte farligt att bli ledsen heller, bara man inte blir lämnad ensam med sin ledsamhet! alltså, det behöver finnas trygga vuxna omkring som kan hjälpa en att ta hand om känslorna och göra dem uthärdliga och inte farliga. givetvis kan man inte lämna med okända personer men sådana som barnet träffat många gånger ihop med föräldrarna och som båda parter faktiskt känner sig rätt trygga med.

faktum är ju också att du kommer att vara borta vid förlossningen. förhoppningsvis bara ett dygn men det kan ju bli längre om man har otur. så för charlies skull är det kanske ändå läge att börja träna? finns det inget som du skulle kunna göra som skulle göra dig glad och sugen på att komma iväg? som gå att klippa håret/gå och simma/ träffa en vän du inte sett på länge osv. då kanske du sänder ut mer positiva signaler till charlie om att det faktiskt är okej att mamma är borta i två timmar.

nu kanske jag är onödigt negativ men jag tänker ofta att om något allvarligt skulle hända både mig och min sambo så är det otroligt skönt att veta att mina barn faktiskt har en anknytningsperson kvar (i min syster som har träffat dem nästan dagligen från förlossningen och till idag) och flera andra trygga, nära vuxna som skulle göra en sådan fruktansvärd separation lite mindre total och allomfattande.

[hellokitty]

grejen är den också att han har en jag står min egen farmor väldigt nära och han har träffat henne vääldigt mycket och han skulle säkert inte ha några problem med att bli lämnad med henne det märkar man tex då bryr han sig inte så mycket om ja går ut i köket o dom e kkvar i vardagsrummet tex.. problemet är där att min farmor känner sig för gamal och osäker för att passa honom själv och då får man ju självklart respektera...

jag tror nog att vi kommer kunna få ordning på de så han inte är så rädd eller vad han nu är vid förlossningen det är ju som sagt 3 månader kvar känns bara som en lång uppförsbacke nu och säkert så är det jag som tycker de är om inte jobbigare så minst lika jobbigt som han.. jag försöker att inte se ledsen eller låta ledsen när ja går utan positiv osv..
Kanske ska börja med att lämna han själv med pappa lite längre först o träna för mig själv

[DezZ]

Det låter bra med kortare stunder av träning som succesivt blir längre perioder, så att du får känna att det inte är någon fara.

Jag förstår att det känns jobbigt, det tyckte jag med första gången. Men sen var min mor tvungen att passa dottern vid ett tillfälle och det gick faktiskt över förväntan. Jag ringde henne stup i kvarten och frågade hur det gick men dottern hade både ätit och somnat.

Så även om charlie gråter när du går så kommer han med största sannolikhet sluta gråta så fort du är borta. De är rätt små fortfarande och tankeverksamheten är inte så utvecklad, så du behöver inte oroa dig för att han på riktigt ska tro att du överger honom, så länge du alltid kommer tillbaka.

Lycka till =)