Känns inte bra...

[trudy]

Jag borde igentligen vara jätte glad just nu. Har min underbara lilla 3:io till familj, 2 katter och väntar barn i nov. Men nej, saker och ting känns bara mer och mer åt skogen.
Började med att jag sökte hjälp hos läkarna för att jag inte kunde gå upp i vikt utan bara gick ner mer och mer. Åt som en häst och ingen tränning. De skickade bara runt mig och ingen ville igentligen koll upp vad som var fel. Så då skickade de mig till gyn och där konstaterde de att jag var gravid igen. Jätte roligt tänkte jag. Men fick jag svar på varför jag inte kunde gå upp? Nej. Vart iaf några veckor med glädje. Tills jag fick ett jobb, där det visade sig att chefen var en idi*t, som menade att jag skulle jobba svart åt dem tills de hade bestämt sig om jag och några till skulle få jobbet eller inte. Blev en karusell utav det. Sa nej till jobbet iaf. Fick praktik på ett dagis istället. Var över lycklig och trivdes som fisken i vattnet. Sen fick jag jätte ont och det eskalerade till foglossning. Kunde bara jobba mindre och mindre. Tills jag inte kunde gå dit alls. Har vart hos läkarna och sjukgymnst. Bara tips på saker jag redan vet om och uppläxningar om hur saker och ting fungerar. Så det har resulterat i att jag fått gått därifrån med tårar i ögonen och ångest över att behöva vara gravid och ha det så här. Får ingen hjälp alls av varken läkare eller MVC personal. De menar på att eftersom jag bara är i v 17 + 6, så ska jag vara kapabel till att jobba.
Hur ska jag kunna göra det när sjukgymnasten har sagt att jag inte får bla: lyfta tungt, bära tungt, springa, cykla, dra eller knuffa vagnar, knuffa på gungor, jobba framåt böjd, lyfta lätt och vrida på kroppen, dansa, dammsugga, torkagolv, plocka våt tvätt, lyfta fulla kastruller, stekpannor, grytor, ha benen eller fötterna i kors, inge trix eller kast över axel höjd, styrketränna, jogga m.m Hur ska jag kunna gör något då?

Har bara känt ren glädje över själva graviditeten 2 gånger. När jag fick höra att vi väntade barn igen och när vi berättade för andra om det. Tappar bort att vi väntar barn pga att jag har ont hela tiden och det bara blir värre. Vet inte hur många gånger jag ståt som ett fån när någon frågat hur graviditeten går, hur jag mår och om vi längtar. Vist längtar jag efter plutten. Men jag känner ingeting för själva graviditeten. Känns mer och mer som att jag inte bryr mig särskilt mycket och det gör mig rädd. För om jag känner så nu, hur kommer jag att känna när det väll är dags? Sambon går bara runt och oroar sig och frågar gång på gång hur jag mår och jag vet inte vad jag ska svara honom. För jag vet inte alls hur jag mår. Allt känns bara så meningslöst och jobbigt.

Till rågga så gick min kusins kusin bort för några månader sedan. Ja ni har nog läst om det och hört på TV, så jag behöver ju inte dra den bilolyckan igen. Ända sen det hände så är jag livrädd att något ska hända min Niklas. Ganska larvigt, jag vet. Men detta halvår har vart ett rent helvete för mig och jag skulle verkligen inte klara mig utan Niklas. Fick totalt panik och ångest när han trillade ur våran säng för någon vecka sedan och bröt armen. Det har viserligen läkt fint och han får snart ta bort gipset. Men va lätt olyckor händer

Är så less på att inte känns mig glad och känna samma lycka över graviditeten som jag gjorde med Niklas. Hopps inte att mitt gnäll tråkar ut er allt för mycket. Behövde verkligen få skriva av mig detta.

[shoegal]

Vad ledsen jag blir när jag hör hur dåligt du mår och att du inte känner att MVC tar dig på allvar. Jag blev deltidssjukskriven from v 18 när jag var gravid med Elis pga foglossningar. Kan du ta med dig din sambo/make till MVC och han kan förklara för läkaren om hur du mår och hur ont du har? Ibland kan det vara svårt att säga "rätt saker" dvs det läkaren behöver/vill höra för att vilja sjukskriva dig. Om inte kanske du kan träffa en annan läkare? Du kan också be sjukgymnasten prata med läkaren/skriva ett intyg om hur hon/han bedömer din situation!

Skickar en styrkekram till dig och hoppas att du blir lyssnad på!

[Taweret]

Åh gumman jag visste inte att det var så allvarligt visst jag har varit dålig på att hänga med på bloggen ett tag nu.

Du måste ju verkligen får hjälp nu så att du finner glädjen i detta så att det inte slutar i en förlossningsdeprisson när bebisen väl är född. Ta med sambon och stå på er, hur jobbigt det än är.

Jag skickar mängder med styrkekramar!

[sprallos]

Usch vad jobbigt att du har det så...jag säger som övriga, byt läkare....ge inte upp du måste få hjälp!

[trudy]

Tack så mycket tjejer. Skönt att höra att någon står på samma sida som än. Man känner ju att det börjar att svikta för än när de som ska hjälpa än bara knuffar omkull än hela tiden:/

Sambon har erbjudit sig att följa med, men jag har tyckt att det är så konstigt att man ska behöva ta hjälp av någon annan, för att få någon att lyssna. Men det är väll så man får gå till väga.

Ska dit i morgon men inte pga sjukskrivningen. Utan för att jag fick jätte ont i fredags och fick en liten blödning. Och enda sedan dess så har det kännts väldigt skumt. Känns inte rätt så att säga. Men då ska mamma med mig och hon kan nog säga ett och annat så de lyssnar.

Ska även ringa sjukgymnasten och diskutera simmning. Så då kan jag be henne om hennes bedömning hon gjort och be henen att ge det till läkaren.


Tack igen!!!

[trudy]

Har bytit MVC tant och har hon jag hade när jag väntade Niklas nu. Känns jätte bra att ha henne och att få gå till den kliniken igen. Den är mera personlig och inte alls samma som den på sjukhuset. + att så trälligt som det vart på sjukan så känns det bara undebart att få komma bort därifrån.

Har fått upp lite mera känslor angående barnet i magen. Var på UL i måndags och att se att h*n mådde bra och utvecklades fint + att se sambon lee md hela ansiktet medans han tittade på skärmen. Fick än att känna den där längtan, som jag inte känt alls än så länge. Så lite mer posetiv känner jag mig. Ska dock tillbaka på UL i v 32-33. För min livmoder ligger tydligen långt ned och det var inge posetift. Men hon som hade UL med oss sa att den hinner nog flytta upp sig tills dess. Så det känns både posetift och lite leskigt. Orkar lixom inte med flera negativa händelser. Skulle gärna vilja ha det lite lugnt en stund. Men det är väll inget man kan be om som vuxen?