Jag vet inte vad jag ska göra!!!

[Madzon]

Känner mig så ensam...

Jag har en dotter på 8 månader som är min underbaraste skatt..
men jag har ett litet problem och det är min sambo/pappa till mitt barn...vi älskar varandra väldigt mycket men just nu är det väldigt jobbigt i våran relation. Jag får göra alla hemma sysslor diska, städa, laga mat och se till satt allt funkar i vardagen. Det är jätte jobbigt men det som är mest jobbigt är oxå att ..ja va ska man säga han älskar våran lilla dotter men så fort hon blir ledsen skriker,gnäller m.m. så blir han rasande och skriker att hon är den jobbigaste ungen i världen och att hon alltid är så, och han önskar att hon aldrig blivid född o.s.v
Det gör mig så ledsen och jag vill bara ta min dotter o springa hemifrån.
känt många gånger att jag skulle villja lämna honom för detta men samtidigt har han sina mjuka sidor och jag har ändå fortfarande känslor för honom.

vad ska jag göra? jag vill ju mitt barns bästa!

[che]

Jag tycker du ska markera att det inte är lugnt att säga såna saker som han säger om ert barn. Jag hade blivit jävligt förbannad om min man sa så.

När det gäller relationen som sådan- kommunikation. Själva eller i terapi. Det kräver ju att båda är med på att man måste få förändring för att kunna få det bra.

O hushållet- ta ingen skit som grynet säger. Gör upp ett schema, vad är hans ansvarsområde o vad är ditt?

Tar man allt i hushållet så är risken stor att man blir bitter- jag tänker att han säkert vill leva med en glad tjej. Då får han jobba lite på att du ska få det bra helt enkelt, det i sin tur gör att ni får det bättre.

[Madzon]

Håller fullt med dig che..

När han säger såna saker till min dotter så har jag sagt och markerat att det INTE är ok att han säger såna saker, men han säger bara att han ska försöka att inte säga så igen men sen är man tillbax där igen. Och han skyller ofta på att han är så trött för att han har jobbat en hel dag.. men vad har inte jag gjort då?????

Jag har aldrig tagit upp med honom om det med parterapi men känner jag honom så skulle han aldrig gå med på det.

Med hushållet...jo jag har skält många gånger på honom för att han inte gör något här hemma och heller inte så mycket med våran dotter, som att byta blöja, mata m.m.
Och vi har gjort en plan eller schema som man säger och det funkar inte alls ex. ska han ta disken så står den bara där och hans ALLA bortförklaringar är att han tar den senare eller att ahn inte orkar just nu o.s.v men sen blir det att jag tar disken. Men sen har jag oxå testa det att jag väntar o väntar tills han tar disken och det har hänt att disken har stått över en vecka eftersom han inte har diskat när det är hans tur men det var innan våran dotter kom men nu tillåter jag inte att disken står så länge så det slutar alltid med att jag tar disken iaf.

[che]

Låter som att du lever med en pojke. Jag är helt ointresserad av att vara min mans mamma, osexigt är ordet!

Jag väljer mina strider men om din kille är ointresserad av att ha ett hem, en familj och ett barn o att arbeta för det så...ja då är frågan vad du lever med honom för?

Vad tillför han ert hem, er familj o sin kvinna? Vad är så väldans bra med honom liksom?

Något som verkligen hade fått mig att tappa intresset för min man är nog faktiskt att han skulle skita i vårt barn. Jag blir förbannad bara jag tänker tanken. Har inga bra svar att ge dig, just det är otroligt triggande för mig o skulle definitivt vara avgörande för vårt fortsatta liv tillsammans.

[sprallos]

Jag upplever att killar kan vara sjuuuukt sega med att fatta att dom har ett nytt liv i och med att dom blivit förälder. Tjejer börjar bli förälder i samma sekund vi pissar + på stickan, men killar blir det vid förlossningen. Dom är liksom 9 mån "back" eller vad man nu ska säga. För dom har allt varit i stort sett som vanligt under hela graviditeten, medan det för oss har blivit HELT annorlunda redan då.

Det är inte på nåt sätt en ursäkt för ett dåligt beteende, men kanske en förklaring. Den enda lösningen tycker jag är att snacka om det....igen....ordentligt. Utan gap och skrik, för hörseln är det sällan fel på så volymen på rösten brukar sällan ge nån effekt mer än negativ. Men förklara klart och tydligt vad som är hans roll.

Hur var det innan? Skötte du ert hem själv då också eller tog han mer ansvar? Han tänker säkert inte ens på det om det var så att du "alltid gjort det". Men att du nu har mer än en heltidstjänst hemma med er dotter fattar han inte. Att han sen säger sånna saker om henne får mig bara att se rött. Jag hade aldrig accepterat det. Min respekt för honom hade försvunnit helt. Han tycker säkert att hans liv blivit "sämre" nu när ni fått barn. Han tycker att hans fritid, lugn och ro osv blivit borttagen från honom....för ja, vissa tänker så. Så pass egotrippade kan dom vara. Det krävs en rejäl omskakning för att dom ska fatta...ibland. Vissa killar är såklart inte sånna, men dom finns. Som che sa...det är inte sexigt att bli mamma till sin livspartner, så var inte det. Hoppas det ordnar sig.

Första året, eller egentligen första 18 mån är tunga. Det är inte konstigt att många förhållanden kraschar då.

[Madzon]

che jag förstår vad du menar och jag själv tycker det är helt osexigt att vara morsa till sin partner.
sprallos tack för dina ord, känner mig lite bättre efter jag läste det du skrev.

Vi har äntligen pratat ur som normala vuxna föräldrar och han känner precis som du skrev sprallos att hans "fritid och frihet" har tagits ifrån honom. Han vill ta sitt ansvar och även hjälpa till hemma. Och det har faktiskt blivit en liten förbättring *skönt*
men han har ju (som jag glömde skriva med förut) autismspektrum. Satt mycket med hans beteende bero på det. Jag lär mig själv dag för dag hur jag ska hantera hans beteende och kunna göra det till något bättre.

Men fortsätter hans egoism så blir det kanske att vi går isär för min och jennifers skull.