Jag krisar....

[HelenaS]

Nä, nu känns det bara FÖR överjävligt jobbigt... Det känns som att jag inte vet vad jag vill med mitt liv och jag känner mig så in i märgen LEDSEN hela tiden.

Jag började jobba igår, vilket jag inte hade sett fram emot alls. Det gick väl okej igår, men jag känner en sån hopplöshet på nåt sätt. Jag är 33 år och vet FORTFARANDE inte vad jag vill "bli". Det kanske är lite för tidigt att säga efter en ynka dag på jobbet, men jag känner att jag är på fel ställe, att det inte är min grej att jobba på förskola. Det känns så jobbigt att ha "slängt bort" 3½ år på studier och sen upptäcka att det inte var rätt. Jag längtar tillbaka till kontorsvärlden, jag jobbar gärna 75%, men på vettiga tider och inte 11.30-18 som jag jobbar vissa dagar nu. Jag hatar att lämna Kalle på förskola för att gå och ta hand om andras barn... Fick jag välja helt fritt skulle jag vara hemma, spendera mycket tid med mina barn och starta mitt eget så jag kan jobba hemifrån. Men NÄR ska man hinna göra det??

Nej, jag vet inte hur jag ska göra..... Är så trött på att känna mig så ledsen och uppgiven.

[Maiyah]

stackare! Förstår verkligen att det måste kännas konstigt att lämna bort sitt eget barn och sen ta hand om andras istället. Jag har börjat jobba litegrann och tycker redan att det känns helt skumt att vara borta från Kaspian. Fattar inte alls hur man klarar av dagis.


Styrkekram till dig i alla fall och du är garanterat inte ensam om att inte veta vad du vil bli!

Har också pluggat massa år för att bli civilingenjör och känner att det inte stämmer för mig. Vill egentligen plugga till veterinär, men när ska man ha råd att göra det..

Hoppas att du hittar något som stämmer!!

[Lollo_80]

HelenaS har du funderat på dagmamma? alltså inte till Kalle utan att du blir det

jag förstår dina känslor.... jag blev precis klar med min utbildning innan Affe kom... är utbildad grundskollärare... nu är jag rädd att jag har som du säger slängt ut pengar och tid på en utbildning till ett yrke där jag tar hand om andras barn men missar uppväxten av mina egna.....jag är livrädd att min utbildning skall vara för gammal när jag väl kommer ut i arbetslivet.. eller ve och fasa att jag kommer att vantrivas med eleverna (det tror jag inte jag har storm trivs på praktikerna så..)

som dagmamma kan du (tror jag) bestämma dina tider på ett helt annat sätt..... du har inte 43 barn runt fötterna utan 4-5 st + dina egna.... du kan om du vill arbeta ihop med andra dagmammor (för din sociala tränings skull )eller så kan du strunta i det....

hoppas detta förslag kan ha väckt lite tankar om hur du kan göra i framtiden

[sprallos]

Jag hade PRECIS samma tankar runt mitt jobb som också är på förskola. Nu har jag iofs fått ett erbjudande om annat jobb och ska ta det till 99%. MEn tryggheten finns ju ändå där...Men det känns helt knäppt att vinka hejdå till sin egen älskling för att sen ta hand om andras. Jag får inte ihop det i mitt huvud!! Visst, man kanske inte ska ha sitt eget barn på samma avd, men jag hade lätt kunna ha Victor på grannavdelningen eller nåt.

Fördelen med fast anställning är ju att du får ta tjänstledigt för studier, finns det inget annat du vill läsa? Du får även vara tjänstledig för annat jobb i 6 mån, om du har nåt kontorsjobb på G alltså (sök sök sök). Gör en plan...för sådär kan du inte ha det. STOR KRAM!!

[Kali]

tungt förstår att det inte känns särskilt motiverande att gå o passa andra barn hela dagen, i synnerhet inte som det inte heller känts så roligt för dig med den andra konstiga personalen o så... vet inte om jag har något vettigt att säga men om du är ledsen hela tiden så kanske du skulle behöva prata lite med någon och sortera tankarna lite? att leva i kaos är grymt jobbigt, får man lite struktur blir det oftast enklare med en gång.

håller tummarna för att det ordnar sig för dig så du mår bättre snart!

[soltrollet]

Ja huvva, jag vill inte alls börja jobba för att ta hand om andras barn...
Känner samma som du lite grann just nu och undrar om jag borde ha utbildat mej till nåt annat. Men samtidigt så älskar jag att arbeta med barn så jag vet inte vad jag skulle göra annars. Kanske söka mej till skolan så det blir lite större ungar...
Får se vad jag gör, ska ju va hemma tills nästa sommar ändå så jag hinner fundera.
Men det är inte roligt när man känner att man inte vill och inte vet vad man ska göra istället.
Hoppas att det ordnar sej för dej!
Stora kramen

[shoegal]

Usch vad tungt att känna så
Kände du så innan föräldraledigheten också? Tänkte att om det är känslor som kommit nu är det kanske det beror en hel del på separationsångest också, och inte bara allmän vantrivsel med jobbet? Men om du kände så redan innan så är det ju lite enklare att veta att dina känslor är "riktiga" och inte "bara" har-precis-börjat-jobba-ångest? Argh, vad svårt jag har att formulera det jag vill säga! Menar nog att jag vet att jag funkat så många gånger att när någonting jobbigt har hänt i mitt eget liv, tex när min mormor gick bort, så har jag haft jättesvårt att fokusera på mina klienters problem och när de har ringt och klagat till mig över saker så har jag haft lust att skrika "jag skiter väl i dina problem för min mormor är död!" men då är det ju mina ledsna känslor som kommit fram, och inte vad jag egentligen tycker innerst inne.

KRAM!

[zettan]

vad vill du starta eget innom

[Xena66]

Någonstans i ditt bakhuvud verkar det som du en längre tid har haft planer på att starta eget. Om du vet vad du vill jobba med redan hemifrån så ta reda på allt om detta och gör det nu sök hjälp,bidrag och allt du kan komma på gå kurser och det du behöver m.m Det är inte bra att gå och må så dåligt som du verkar göra,har du hjälp och stöd hemifrån,familjen och vänner,gör det du vill och känner för inte det som passar in i andras mallar. Kram i mängder!

[HelenaS]

Vad gulliga ni är tjejer.... Det värmer verkligen att ni bryr er och försöker peppa. Jag kände väl redan innan jag blev föräldraledig att det här med förskola inte riktigt var min "grej", men då hade jag föräldraledigheten att se fram emot s a s, och då var det enklare att kämpa på. Så jag tror inte att känslorna bara beror på att det är tufft att börja jobba igen.

Jag hade tänkt att starta eget inom mitt stora intresse här i livet - att skriva. Jag har skickat in papper till skattemyndigheten och bolagsverket för att registrera firman och så snart det är klart lägger jag ut hemsidan för att försöka ragga kunder. Dels ska jag erbjuda skrivhjälp till företag (jag har jobbat som advokatsekreterare tidigare och är rätt insatt i hur man skriver juridiska texter t.ex.), och dels ska jag försöka frilansa som skribent och sälja in texter till tidningar. Problemet är ju att jag inte kan säga upp mig från jobbet innan jag har fått lite ruljans på firman, eftersom vi inte skulle klara det ekonomiskt. Dessutom vet man ju inte alls om det kommer att fungera, om jag får tillräckligt mycket jobb.. Så i början får egna firman bli lite av ett fritidsprojekt. Det här är något som jag verkligen, verkligen vill göra så jag hoppas att jag kan/orkar få fart på det.

[shoegal]

Jag håller alla tummar och tår för att du får den egna firman att funka!

[Xena66]

Wow vilken toppen bra idé,skaffa sådana där reklamkort också då som du kan dela ut till kunder och företag.Du kan kanske skicka några till några av oss så småning om så kan vi dela ut dem runt om till folk vi känner osv.Kram

[HelenaS]

Wow vilken toppen bra idé,skaffa sådana där reklamkort också då som du kan dela ut till kunder och företag.Du kabn kanske skicka några till några av oss så småning om så kan vi dela ut dem runt om till folk vi känner osv.Kram

Xena66 - det vore ju verkligen urgulligt om du ville hjälpa mig med det, annars blir det ju lätt så att jag bara lyckas ragga upp kunder från mitt närområde!! Och eftersom jobbet består i att sitta framför dator & telefon kan jag ju jobba för vem som helst oavsett var de bor!
Tack för omtanken!!

[HelenaS]

Nej jag har funderat en del på det där med utbildningen.... Visst, jag pluggade 3½ år och fick en ordentlig studieskuld, vilket ju kan kännas trist att dra på sig "i onödan", MEN å andra sidan hade jag möjligheten att kunna spendera jättemycket tid med Jesper under hans första år i förskola! Jag var i skolan 2-3 dagar i veckan, och då ofta bara halvdagar. Övrig tid var vigd för eget arbete och studier på egen hand. Jag kunde hämta Jesper relativt tidigt, och han fick ofta vara ledig. Tack vare ett arv jag hade fått tidigare hade jag möjlighet att vara hemma hela somrarna, så om man ser det så, så var det ju LÄTT värt varenda krona jag har i skulder!! Att få ge Jesper mycket tid när han var liten, trots att jag var ensamstående...

Nu när jag har jobbat en vecka känns det bättre. Jag är fortfarande osäker på om det här är rätt yrke för mig, men jag känner mig mycket mer uppåt och inser att det trots allt bara är ett jobb, trivs man inte får man väl söka sig vidare. Men, då har jag i alla fall prövat!