Jag har blivit deprimerad

[Lejonella]

För 2 v sedan började jag känna hur allt blev mer och mer "mörkt". Allt började bli jobbigt och jag kände/känner mig irriterad på allt. Sömnen har tagit stryk och mitt tålamod. Känner inte igen mig själv.

Fick komma på ett snabbt läkarbesök idag och jag fick ganska snart diagnosen depression. Sjukskriven 50 % i 2 mån. Och ordinerad att INTE bara sitta hemma utan att göra roliga saker och vara med min familj eftersom det får mig att må bra.

Känns bra att jag känner mig själv så pass att jag vet när någonting inte är "som det ska", men det känns inte kul att vara deprimerad när man är i v 26. Känns helt fel. Nu ska man vara glad och lycklig och må som en prinsessa...och så blev det så här.

Tänkte att jag kanske skulle klara mig denna gång från depression efter bebisen fötts eftersom jag drabbades av det efter båda mina tidigare barn fötts. Trodde jag hade garderat mig med samtals stöd och en liten dos antidepressiva nu. Men tydligen så hjälpte det inte för att hålla depressionen borta. Känner mig misslyckad och fel.

Rädd för att efter förlossningen sjunka ännu djupare ner fast jag vet att nu när "man håller detta i ljuset" är bättre skyddad. Skäms för att gå tillbaka till jobbet i morgon och berätta varför jag är sjukskriven på halvtid. Känner mig hudlös och blottad.

[helenaeg]

Du ska inte skämmas. Att få depressioner under graviditeten och när man fött är ju något som förekommer ganska ofta. Jag har själv alltid mått ganska dåligt mentalt och har gått i terapi i många år. Jag hade perioder under min graviditet där jag mådde riktigt dåligt och bara grät och kände att allt bara var jobbigt och ibland var jag bara arg och irriterad utan att förstå varför. När jag väl födde här för drygt tre veckor sen så hamnade jag i en depression som fortfarande kommer och går. När det var som värst för ca en vecka sen så bara satt jag och grät hela tiden och tyckte att allt känns förjäkligt. Precis som du kände jag att "vad är det det med mig, jag ska ju vara lycklig och tycka att livet är underbart nu".. men det gjorde jag inte utan jag ville bara försvinna.
Har du inte fått erbjudande om att gå och prata med någon om hur du mår? Jag har blivit erbjudan av BVC att få prata med en psykolog men har inte tagit hjälpen än då jag tycker mig se en ljusning av sig självt nu. Men att prata med någon är alltid bra.

Ta hand om dig

[moia]

Men nej, stackare. Du skulle ju slippa det här nu! Jag hoppas bara du lyckas mota bort depressionen så mycket som möjligt. Slå ner den! Och kom ihåg att du inte måste må som en prinsessa bara för att man "ska". Och att det finns mycket stöd att få här på forumet. Stora kramar från mig, vännen!

[Taweret]

Så tråkigt att höra =(

Vad skönt att du känner dig själv och har en läkare som lyssnar och bryr sig som tog dig på allvar. Förstår om det känns tungt att berätta på jobbet men dom är nog glada för att du tar tag i problemet istället för att ramla alltför långt ner i hålet. Sen som sitamoia skriver så behöver du inte känna dig som en prinsessa och må så utan tänk inte på alla måsten utan gör det som är bäst för dig och din familj nu. Njut av dina pojkar och att du får mer tid tillsammans med dom så här i slutet av sommaren.

Vi finns ju alltid här för dig med
Kram!

[Lejonella]

Tack för era svar. Och jag vet ju att ni finns...

Jo, jag har stöd via en föräldra och barn psykolog genom BVC, visserligen har hon semester nu. Jag vet att jag kan ringa till läkaren direkt och få 100% sjukskrivning om jag känner att jag blir bara pyttelite sämre.

Bara det gör att det känns lite bättre..Samt att jag tar tag i mina problem. Försöker se det som att jag min arbetssituation i kombination med att jag är extra känslig just nu resulterat i detta, och inte för att jag är svag... För dom känslorna finns tyvärr där...KRAM

[sprallos]

Jag upplever en graviditet som väldigt påfrestande psykiskt även för en som inte har problem med depressioner....så känn dig inte misslyckad på nåt sätt! Det ÄR jobbigt och man har mycket grubblerier och mår inte alltid toppenbra.
Det är suveränt att du reagerar så snabbt och tar tag i det direkt! Jättebra!!
Stor kram från oss!

[Fru S.]

Vännen.
Jag vet att du varit rädd för detta en lång stund och nu när det hänt så är det såklart jättetråkigt. MEN: Du har så mycket bra inom dig. Du är en supermorsa, en superbra vän och en härlig människa.

Ta denna tiden till att försöka göra roliga saker.
Är det nåt du vill göra med barnen som du inte hunnit?

Kanske ska du unna dig en massage, fixa naglarna, få pedikyr eller nåt som bara du mår bra av.

Jag har ju också min mörka vän som en följeslagare ibland, det är skittungt när den är på besök.

Du vet att jag tänker på dig och att jag hejar på dig.

Låt dig själv vara låg också.
Du FÅR bara sitta, kanske kolla på en film, läsa en bok eller bara vara.
Önskar vi bodde närmre varandra. Då skulle jag dra ut dig på roligheter.

Världens största kram till dig, söstra mi.

[Snigel]

Ville bara skicka en "krya på dej" hälsning! Jag har inga egna erfarenheter av depressioner så har tyvärr inga tips att ge. Hoppas att du tillsammans med din familj kan ta dej ur det snabbt och må bättre snart!

[Lejonella]

Har liksom "glömt" att jag är gravid..kör på som ett ånglok och tänker bara på andra än mig själv och bebisen. Dessutom jobbar jag med socialt arbete och där ger man ju massor....

Så detta med sjukskrivningen var ett sätt för skrutten i magen att få sitt i form av uppmärksamhet och eftertanke. I går på dagen när jag var hemma så sov/vilade jag middag med Lucas och då "lyssnade jag in" magen. Det är att vara i nuet... Bebisen vill åxå vara med.

[Kali]

Men det jag tänker när jag läser är att du ju gör allt helt rätt Lejonella! Det är inget fritt val att få depressioner, det är inget du gör "fel" som du behöver känna dig misslyckad för. Utan det händer dig och när det händer dig då gör du allt vad du kan för att hantera det. Det är ju fantastiskt bra!

Och är det så konstigt? Man ÄR ju känslig när man är gravid, existentiella frågor väcks, alla människor ser på en att man är gravid, kommenterar, tycker. det finns förväntningar på hur man skall vara och må och göra både från andra och från en själv. man slåss med tvivel på hur det kommer att bli, för att inte tala om den ständiga oron om det alls kommer gå bra osv osv osv.

Ditt sista inlägg är jättefint! och väldigt sant tänker jag. försök vara här och nu, acceptera läget o tillåt dig att bara vara för dig o din bebis, precis som det ska vara.

ta hand om dig!

[Sinus]

Här är också en som har en mörk vän som Fru S så bra skriver. Det är så lätt att bara falla ner i mörkret och bara vara där, men jag tror också att du börjat i rätt ände när du pratar om det och trappat ner i ett tidigt stadium. Det är bara dumt att tjura på för länge. Och vi finns alltid här, oavsett om det är för att du är arg, glad, ledsen eller hormonstinn

Kram på dig!

[Koko]

Jag känner med dig. Är också deprimerad, men inte gravid.
Startade en egen tråd om det nyss.

Kram.