jag fixar inte det:(

[wewwe85]

OKey... nu har jag bölat så mkt att jag inte har några tårar kvar..
Jag e nog sen sämsta mamman som finns
Det e så att jag fixar inte det mer... det har snart gått 2 veckor sen min lille föddes... men jag mår inte bättre.. jag har sån ångest.. jag vill inte mer..
Min lille pojk, han ammar konstant, jag kan inte göra nått... inget verkligen, han sover vid bröstet, o man kan inte lägga ifrån sig honom för då gråter han... när han vaknar så gråter han...sen måste han ha tutte för att lugna sig...o så går det runt i en cirkel som verkar aldrig ta slut..
När tar de slut??? Hur länge kommer han vara så???
Jag kan inte ens gå ut... inte ens me barnvagnen, för han gråter o gråter o gråter.. jag har försökt o gå ut korta promenader, men han vill inte.. e låst i min säng , me lillen i famnen konstant...

Snälla behöver nått tröstande ord... för varje dag känns som en evighet.. kanske nån som har ett tips vad jag kan göra?

Jag e så rädd att jag inte kommer fixa det.. att jag kommer gå under.. mitt psyke e inte så starkt.. har alltid haft problem med ångest o depression, har vatt hos många psykologer o tagit massa olika piller... O min grav va skitjobbig, jag bara längtade till FL o efter den lille..
Men FL va långt ifrån vad jag hade förväntat mig:( O nu detta... Jag ORKAR inte:(

[sprallos]

Jag vet inte vad jag ska säga nu...den första tiden ÄR tung även för dom som inte redan har problem med ångest osv. Hela kroppen ska ställa om sig från att ha varit gravid, alla de "härliga" gravidhormonerna försvinner. Man är konstant trött, orkar inget och åker känslomässig berg och dalbana. Det enda jag kan trösta dig med är att det blir bättre. För mig tog det minst 8 veckor innan jag började känna igen mig själv.
Prata med bvc, man är ju ändå där ofta i början så ta upp detta med dom.

Det blir bättre, han kommer inte alltid bo vid bröstet osv. Men han är ju så himlars splitterny än. Världen är stor, kall och komplicerad för honom och du är hans enda trygghet.

[cammi]

säger samma sak som sprallos, de 2 första månaderna var hormonerna livet och omställningarna som en bergodalbana! man känner inte till varför lilla barnet skriker, om det är mat om de har ont lr liknande! man kan bara försöka hitta orsaken.. o allt barnet kan är att just skrika. har du kollat om han får i sig tillräckligt med mat, kanske inte blir mätt av din mjölk?
håll ut det kommer bli bättre, du kommer bli dig själv igen. Men är det för jobbigt tycker jag du ska ta kontakt med terapuet lr likande för stöd!!!

kramar

[ulrica42]

jag lovar dig, det kommer bli bättre! jag kan säga att jag hade precis samma känslor som du i början! jag trodde det skulle kännas, annorlunda... dagarna efter förlossningen var inte rosenröda som jag förväntade mig. jag trodde inte hon skulle vara så beroende av mig. jag trodde inte jag skulle amma JÄMT. jag trodde inte hon skulle skrika så fort hon låg ensam. det var mycket på en gång och det kan tära på en starkaste! jag, som du, har varit hos terapeut och knaprar lyckopiller, så man kunde väl ana vartåt det skulle gå om man inte fick sova så mycket osv...
MEN, det kommer vända, ganska snart. har du provat att ligga ner och amma, vänta tills han somnat in ordentligt och sen sakta försöka smyga dig bort? det var enda sättet för mig att få en stund för mig själv. ibland vaknade hon, ibland sov hon en stund. vagnen funkade bara om jag sövde henne vid bröstet innan jag lade ner henne så hon sov. annars var det panikskrik.
så du är långt ifrån ensam. det var först vid 4 månader som hon kunde somna utan bröstet. men hade jag försökt hade det säkert gått tidigare, men då valde hon själv att hon ville somna ensam.

[ulrica42]

och... Nellie grät jämt första veckorna tyckte jag!! men hon hade inte kolik och hon ökade stadigt i vikt. vissa barn är bara mer oroliga än andra. kan nog ha ett samband om de har en orolig mor nu är jag mer trygg i min mammaroll så hon är sällan ledsen. det gäller bara att försöka komma in i det och ta det för vad det är. inte fundera så mycket över om att man inte får sova eller att man ammar jämt. gilla läget och acceptera det ett tag. det mår man bäst av! ett boktips är "somna utan gråt" av elisabeth pantley. lånade den från biblan och det var jättesund läsning! kolla in den är ett tips...
och du klarar det! håll ut, snart får du ditt första leende och man smälter som smör i solsken! kram

[tessgustavsson]

håller med föregående skrivare...det är supertufft i början!!!jag önskar att jag oxå visste hur det skulle vart för jag fick verkligen en chock!!! som du skriver har man bebisen på sig JÄMT!!man kan inte sova, äta, gå på toa, gå ut som man vill det är bara att acceptera att det är så. men tiden går så oerhört fort fast det inte känns så när man är mitt uppe i det, man är konstant trött, kroppen värker och känslorna åker upp och ner. MEN håll ut det blir såååååå mycket bättre om några månader!bebisen är ju superliten än och då är ju mamma tryggast att va på. ta det lungt och stressa inte, sov och ät bra och se till så du får bra stöd från nära och kära och såklart ifrån bvc, det är ju deras jobb!men som sagt det blir bättre fast man inte tror det!!!!kämpa på och tänk på vilken underbar bebis du faktiskt fått!!!

[Emma26]

Hurru, kolla om du kan få tag på en sån där hjärtslags filt eller björn. Min kompis fick en filt, såg ut som en värmefilt eller madrass. Man spelade in sitt eget hjärtljud och när barnet låg på filten kunde de höra mammans dova hjärta slå, vilket lugnade.

tar han napp? Många barn behöver bara suga för att lugna sig själv, inte för att de egentligen är hungriga.

[Lejonella]

Åhhh gumman!!!! Säger bara att du MÅSTE kontakta BVC!!!!!! Dom kan faktiskt göra hembesök, så ring dit i morgon så kan ni bestämma att dom kan komma hem till dig. Har du någon familjemedlem i närheten som du kan få stöd av?? Kan du kanske bo ett tag hos din mamma/syster/svägerska?? Har du en kompis som kan komma och bo hos dig ett tag?? Tror du att din pojke har fel sugteknik vid bröstet så att han inte får i sig tillräckligt och därför vill äta hela tiden?? Fast jag kan nog gissa på att han vill ha din närhet, mammas goda mjölk och goda doft!!!! Försök att ge det till honom så mycket den lilla rackaren vill ha så här i början så ska du se att han snart kommer känna sig tryggare. Kanske om bara några veckor!!!

[anettejohansson]

Prova att byta ut något mål mot ersättning han kanske inte blir tillräckligt mätt , hoppas de löser sig för dig att du mår bättre snart !

[wewwe85]

Tack för allas svar! Det känns ju alltid så mkt bättre att skriva av sig =)

jag tror oxå han känner sig orolig för jag gör det:( stackars liten..
Jag ska till BVC imorgon o ska försöka prata me de.. men jag har rätt svårt att prata om mina känslor.. jag får alltid det att låta som typ inget stort...

Jag har ju min man, mamma och svärmor... men de e jättesvårt o lämna ifrån sig honom:( han gråter ju.. o typ ingen kan trösta honom.. inte ens min man.. o klart han blir ju oxå ledsen då...

Han anväde fel sugteknik o tyvärr hjälpte de inte mig på FL att få det rätt utan jag började med amningsnapp... sen när jag kom hem läste jag om amning o såg att de va fel tag o va jag skulle göra.. men nu vill han inte utan den nappen tyvärr..

Och napp.. japp jag har försökt lite olika sorter men den enda som funka en liten liten stund e just av märket esska...men jag kämpar med nappen... det aknske funkar tillslut...

Jag vill bara få dessa veckorna att gå.. så han blir lite större... Jag har ju en underbar pojke...men kan inte glädjas... o det gör ju att jag mår ännu värre... för va e d för mamma som ibland önskar att detta bara va en mardröm o att jag vaknar snart...
Fast de få stunderna då han bara ser på mig med sina blåa stora ögon... då gråter jag... fast av lycka... att vi skapat något så vackert.. men de stunderna e väldigt få...

Tack igen för era fina ord o råd!! Jag ska försöka tänka positivt... men de e svårt...

[sprallos]

Jag tror att du innerst inne ÄR glad och lycklig över att du blivit mamma. Du är "bara" så vansinnigt trött eftersom du inte får sova + att du har Kacper på dig hela tiden. Så fort du får det att lätta bara en aning kommer du känna enorm skillnad. Han är ju så himla liten än, om bara 2 veckor är han en annan bebis.

Du har så många olika saker som pågår i din kropp nu och konstigt vore ju annars om det inte kändes! Jag har en liten hobbyteori, jag upplever att mina vänner som fått pojkar har mått sämre efteråt (rent psykiskt) än dom dom fått flickor. Man har ju haft pojkhormoner i sig (testosteron) ett bra tag och av dom mår man prima. Sen när dom försvinner så känns det ju...OBS! Detta är MIN lilla teori, inget annat. Men många som har en av varje upplever tiden efter sonen som jobbigare.

MEn som jag skrev i en annan tråd...jag minns inte ens mina första 2 månader hemma...det är så luddigt. Jag hade ont efter FL (stygn) jag var trött så trött och GRYMT osäker på mig själv. Men det gav sig och det kommer det göra för dig med vännen...Du är den bästa i världen för Kacper, glöm inte det.

[MammaTillRasmus]

jag tycker du skall uppsöka hjälp hos bvc. det har jag gjort och fått hälp. samt bup kan hjälpa dig. det är värt det,

[veronica78]

Tycker du antingen kan pumpa ut mjölk alt. ge ersättningsmjölk på flaska och be din pojkvän ta hand om matningen så att du får vila upp dig lite och komma ifrån hemmet om så bara för en stund. Avent isis har bra nappflaskor som är till för nyfödda t. ex.
Du behöver få lite avlastning då & då för att klara av den första tiden (som ÄR rätt jobbig). Då kan du också bli mer avslappnad med nya krafter. Din son känner säkerligen av att du är stressad osv.
Sedan säger jag som alla andra... ta kontakt med bvc för att få hjälp.

*kram*

[Poffie]

alla andra har gett så bra tips och jag vet exakt hur du känner dig!! Har du provat att bära honom i en sjal? För bebisar med mycket närhetsbehov kan det vara kanonbra. Och så kan du få komma ut lite också. Men det blir bättre!!

[Emma26]

Shiit, alla ger så bra råd och synpunkter, osså kommer jag och "hytter med hela handen"....(fy på mig)

Men du skrev att du hade, som jag uppfattat det lite sporadisk hjälp av samtals psykolog. Hur är det med det nu? För borde dom inte öka samtalen men nya mammor med en historia av ångest-, och oros problematik?

Att gå till BVC tror jag kommer att hjälpa dig mycket. Jag har precis som du svårt att prata om hur jag känner mig innerst inne. Jag skriver istället... så det kanske kan vara nått? Skriv ett brev och beskriv hur du känner det och ge det till BVC-tanten eller psykologen, vem som helst som kan hjälpa. För där kan du ju beskriva lite mera detaljerat om hur du känner dig och, ialla fall för mig, så får jag lixom vända och vrida på det som besvärar mig utan att behöva göra det "under tidspress". Vilket får mig att känna mig mera säker på mina känslor, tankar och argument. Sedan om det är som du säger att du "slätar över" hur du känner dig så tror jag att ett brev på ett bättre sätt visa hur illa det verkligen är för dig och att dom inser vilken situation du befinner dig i och kan ta itu med det på en gång istället för att hala och dra på det.