Jag, en tjatig, arg, hemsk morsa.

[Fru S.]

Just nu så är det inte kul.

Gustav testar, sparkas, slåss, skriker, tjurar, bits, gråter och är allmänt missnöjd med mig.

Jag är superstressad, ledsen, tjatig och hemsk mest hela tiden.

Är det trotsen som kommit?

När han ska äta (här hemma ska jag tillägga, på dagis sitter han perfekt och fint) så far han upp och ner, hoppar på mig, spottar ut maten, vill bli matad, slår efter mig, vill kramas och springer iväg.

När vi ska leka så kastar han saker på mig, förstör allt jag bygger eller pusslar och är allmänt arg.

Men ibland så vill han "myssa", sitta i knät och sjunga och är helt fantastisk.
Jag saknar att samsova, jag saknar min lille kille som bara älskade mig villkorslöst, nu känns det som jag bara bråkar och skriker på honom.

Jag försöker få till regler tillsammans med min man, så vi säger samma saker, att Gustavs handlingar får samma konsekvenser från båda föräldrarna, men just nu känns det som om det bara är jag som är den tråkiga, elaka morsan.
Dom kan leka och ha skoj tillsammans, med mig är han bara krånglig.

Vad gör jag för fel?
Jag kan inte natta honom längre, han bara ålar sig och vill inte ligga still, men pappa nattar honom på 15 minuter.

Jag känner mig helt värdelös just nu, faktiskt. Vill vara den där härliga mamman igen.

[Nelia]

Ååh, du är en alldeles underbar, perfekt mamma Fru S! Den bästa för Gus! Det är ju precis det du är när du känner att du bara gnäller, skriker och är "tråkig" morsa (som du uttrycker det).

Jag kanske kan ge en hint inför framtiden? Om du orkar dig igenom den här perioden och står fast vid dina principer och regler så kommer en vacker dag när Gus faktiskt lyssnar på dig och förstår ett nej. Jag kände precis som du när det var som jobbigast med Joel (han har också varit där), och idag kan han fortfarande trotsa och bråka, men säger jag nej så är det nej. Däremot om R säger nej, så är det inte lika självklart att han lyssnar, och det är väl det som "den kravlösa leken" har lite att göra med... Nu uttrycker jag mig klumpigt och snurrigt tror jag, men alltså, om Gus är nöjd så betyder det ju någonstans att han får göra som han vill... Eller? Förstår du hur jag menar? Inte att papporna "gör fel" eller "ett dåligt föräldrajobb" men tja, de är inte lika hårda som vi mammor.

Du kommer få tillbaka i framtiden vännen, jag lovar dig! Trösta dig med att du är Gus väggar nu, så han håller sig innanför. Det hör till att känna sig som världens tråkigaste mamma... Kram på dig!!

[Nelia]

Kanske också ska tillägga att Joel sköter sig exemplariskt på förskolan, men här hemma får vi honom inte ens att sitta kvar vid bordet tills alla ätit klart. Å andra sidan är inte det något jag prioriterar och tycker är superviktigt, så det hör väl till också.

[Maiyah]

Det låter väldigt tidigt för trots, det brukar väl inte dyka upp förren runt 2,5 -3 år? Men det kan ju ändå vara en jobbig förtrotssession. Det brukar ofta komma en liten förtrots runt 18 månader, men det brukar gå över på nån månad eller två sägs det. Kaspian hade en jobbig period straxt innan två år, då kunde han få sådana utbrott och bara skrika. Det som jag tyckte fungerade bäst var att förbereda hela tiden på vad man skulle göra, hans utbrott blev alltid värst när det hände oförberedda saker.

Avleda uppmärksamheten funkade också rätt bra, om han inte redan fått ett utbrott och sen se till att blodsockernivån alltid hölls på en hyfsad nivå.

Sen är det ju något som alla barn måste igenom, trotsen alltså, för att lära sig förstå hur världen fungerar. Men jag tror absolut inte att det är trots, han är för liten. Snarare frustration av att inte förstå och kunna så mycket som man vill. Och inte heller göra sig förstådd så bra som man vill..

Men ge det lite tid så går det nog över, vill minnas att Sprallos?? tror jag det var hade en tråd om detta just när hennes son var 18 månader och det var många som svarade att de hade det likadant!

[Frixie]

Söstra mi!
DU är den där underbara mamman.
Just nu är det en sån däringa utvecklingsfas som ställer till det igen...
Vi har samma sits här.
Fast vi har iofs turen att det inte bara drabbar en av oss...

Men trots. JAJAMEN!!!!

Kramar i massor till dig. Tappa inte stinget och ge dig...

[Maiyah]

lyckades hitta tråden

taaalaaamooood-8767.html#p173746

Så behöver du inte känna dig ensam

[ullis78]

Sådana där perioder får vi nog alla gå igenom med våra små monster! Det händer så himla mycket med dom vid 2 år.Känner såå igen mig, helt plötsligt har ens ganska lätthanterliga lilla bebis blivit så stor med en egen vilja o med massa trots o gränser som ska testas!

Sedan upplever jag oxå det där med att det är olika mellan mig o Amandas pappa. Hon har stundtals vart mkt mer lätthanterlig med honom o när pappa e hemma är det bara han som ska natta! Härom kvällen så tog hon honom i handen o traska in till sovrummet. Jag följde med för jag skulle säga godnatt hade jag tänkt, men vid tröskeln vänder hon sig om o hör o häpna så knuffa den lilla ungen bort mig Jag blev inte alls sårad eller så utan tyckte bra att det var så himla gulligt

Hennes pappa däremot kan bli lite sotis när hon periodvis bara velat krama o pussa mig, men han har insett det inte går att tänka så! Hon älskar oss lika mkt!

Ja nu kom jag in på något annat men jag hoppas hur som helst att du släpper ditt dåliga samvete fort bara! Du är ju en så bra mamma som du kan vara för Gus o detta är "bara" en jobbig fas som ni måste ta er igenom!

Kramar!

[Kali]

vi kanske skulle göra en utbrottsanledningslista? typ såhär:

Jag råkar släcka en lampa Jakob hade bestämt skulle vara tänd
Jag lägger en skena till träjärnvägen fel (tydligen...)
Jag tar upp en krita jag inte fick röra (fast det visste jag inte förstås)
Jag råkar dra ner Jakobs mössa för långt
Jakobs hand fastnar i jackans ärm i några sekunder
Jakobs strumpa åker med skon när den tas av
Vi går av bussen och den åker iväg (elaka dumma buss!! )
Jag byter kanal på teven

Ovanstående är bara en liten liten bråkdel av allt som Jakob får utbrott för varje dag. Han blir så arg o frusterad att benen skakar o han börjar skrika hysteriskt (jag tror jag fått bestående hörselskador, på allvar!) o han slår sig själv i huvudet o sen gråter han för det... Det är FRUKTANSVÄRT TRÖTTSAMT! Men sen är det fint o roligt o härligt mellan de där utbrotten. När han är glad o charmig o härlig o "sig själv" liksom.

Jag tror som Nelia. Det är faktiskt ditt jobb att säga nej, stopp o här går gränsen! Han behöver veta o det är så han lär sig. Det är säkert lika mycket frustration som trots om inte mer men det spelar ju ingen roll. Spelreglerna är desamma ändå; mamma bestämmer!

Jakob får utbrott med sin pappa också men färre än med mig eftersom hans pappa är mer (suck!) "tillåtande". (Jag har funderat på att starta en tråd om det för övrigt för det är jävligt irriterande att min sambo är så opedagogisk! men det är en annan historia...) Men jag tycker ändå att det går fortare över med mig o att jag är bättre på att förutse dem. När det gäller mat så äter ju Jakob nästan inte alls hemma utom vällingen. Igår åt han ingenting på hela dagen! alltså verkligen ingenting! men han bad om mjölk två gånger och hällde ut mjölk två gånger.... På förskolan däremot, där äter han alltid! Inte några stora mängder men ändå, han äter! Och han säger nästan aldrig nej till nåt!

Gud jag svamlar bara massor nu men jag vill iaf säga att du är visst inte tråkig o gnällig o dum, du är alldeles alldeles GRYMT BRA som mamma o som människa. Och mammor är också människor. Alldeles vanliga. Som tappar tålamodet ibland. Och som ändå är världsbäst. Så är det bara!

(PS kom hit nån dag så skall du få se hur många utbrott per minut Jakob kan få när han försöker bevaka ALLT i hela lägenheten från andra barn. Så får du se att du inte är ensam iaf Eller fråga Che som vet efter det att hennes barn var här, stackarn fick inte röra nåt!)

[Fru S.]

Tack, snälla goa mammor för svaren!

jag känner mig inte lika ensam, det känns skönt att veta att vi är fler som kämpar med "krångelungar"....

Han kan ju så otroligt mycket, älskar att pärla och pussla, sjunger hela sånger själv och gör sig förstådd, så den perioden med frustration har vi redan gått igenom. Detta är nåt helt annat.

Det värsta han gör är att han är elak med katterna, lägger sig på dom och drar i dom. Då spelar det ingen roll vad vi gör, ber eller skriker, han bara tittar på oss och drar mer. Så då blir det till att lyfta bort honom.

Han säger "Inte röra, bara titta" och sedan så gör han det ändå. Hemma alltså, när vi är ute så är ungen exemplarisk, han charmar alla och är så otroligt "väluppfostrad".

Kali: Jag MÅSTE komma hem till er snart. Så fort jag får ordning på min planering inför slutprojektet....

[tinali]

Kan bara instämma med dessa plötsliga ilskeattacker om någonting råkar gå fel enligt dante, ibland vet jag inte ens varför ( inte han heller) men det måste ju vara ren frustration från deras sida, dom har blivit såpass stora att det "vet" själva och vill ta egna beslut och hur saker ska göras, men är fortfarande för små för att förmedla och genomföra det som de tänkt. Orden och viljan klaffar liksom inte riktigt. Än värre är att dante har hittat ett nytt sätt att skrika, ylande liksom. Förut när han grät gick det att lyssna på, nu känns det som han lärt sig av någon på dagis hur man ska låta för att fullständigt knäcka någon.

[Kali]

Han kan ju så otroligt mycket, älskar att pärla och pussla, sjunger hela sånger själv och gör sig förstådd, så den perioden med frustration har vi redan gått igenom. Detta är nåt helt annat.

fast vi luras ofta av barns tal tänker jag. de är så himla smarta att de liksom lär sig fortare än de hinner med o kan låta jättekloka när man pratar med dem för att sedan agera precis tvärtemot vad de har sagt. och att få ihop orden med både rätt betydelse o rätt känslomässiga innehåll är inte heller det lättaste. utan att ha en aning om hur det är med just Gus tror jag ofta det finns en frustrationskomponent länge, som vi inte ens fattar vilket späder på den ytterligare!

Han säger "Inte röra, bara titta" och sedan så gör han det ändå.

förstår att det är asjobbigt men det positiva är att det är så här man lär sig! han övar på att internalisera era regler. fast det kommer dröja länge än innan det funkar. nu säger han bara det ni säger men han har ingen förmåga eller för den delen önskan om att hindra sig själv från att göra det, men han har börjat ana att det är nåt. såsmåningom kommer han sluta göra det när ni ser för han vet att han inte får o ytterligare senare kommer han att låta bli för att han vet att det är fel och det är hans egen åsikt. men det är nog några tusen tillsägelser dit...

Förut när han grät gick det att lyssna på, nu känns det som han lärt sig av någon på dagis hur man ska låta för att fullständigt knäcka någon.

[moia]

Fru S: Vi är i precis samma fas (för det känns helt klart som en fas, t o m tydligare än de han gick igenom under första året) nu här hemma, även om jag tror (hrm, hoppas) att den håller på att klinga av lite. Jag kan säga att de här gravidhormonerna inte direkt gör tålamodet bättre hos mig... Det är skit att känna sig som en dålig morsa, och man vill ju bara att ens lillskit ska kramas och tycka om hela tiden. Tur att det finns ljuvliga ögonblick emellanåt så att man får hämta lite kraft.

Kali, du är så klok, tack för det! Ditt senaste inlägg fick mig att tänka lite längre, och så gillar jag frustrationslistan! En sådan kan bli milslång känner jag...

[magda]

Här är en till Fru S! Ditt inlägg hade nästan kunnat vara skrivet av mig själv, vi har ett litet monster och en liten prinsessa här hemma. Hon pendlar som värsta berg -och dalbanan. Och jag tycker att det har eskalerat den senaste veckan, hon är en drama queen av stora mått och skriker för minsta motstånd.
Och jag kan också känna att jag är värdelös som inte har bättre tålamod, hennes far har en ängels tålamod. Och därav blir det inte lika många krockar dom emellan.

Jag försöker tänka att jag hjälper henne med mina regler och att jag försöker lära henne vad som är rätt och fel.
Vi kommer att ta oss igenom denna trotsperiod också, och det är ett sätt för våra änglar att utvecklas vidare i att bli en självständig individ.
Det är tufft... Men det hjälper lite att höra att man inte är ensam!

[moia]

Förresten så är väl 2-årsåldern rätt vanlig för trots? Vad jag har läst... Måste plocka fram mina böcker igen. =)

[magda]

Japp, enligt Jesper Juul så börjar det i 2-årsåldern och slutar vid 18.