Jag blir tokig!

[Danem]

Min älskade son driver mig till vansinne, minst sagt. Han ska peta på allt och lyssnar inte alls på vad jag säger, jag försöker att prata med honom när han gör något han inte får göra men han skrattar bara och fortsätter med det han gör.
Förstår han mig inte eller skiter han helt enkelt i det?
Jag antar ju att han testar gränser men det har pågått så länge nu att det inte känns som en fas längre utan bara att det är sån han är.

Jag känner mig så jävla dålig när han skrattar åt mig, det har känts länge som om han inte älskar mig utan att jag bara är en i mängden och det här gör det bara värre. Som att nån annan skulle vara mycket bättre för honom..
(och nej det gör det heller inte bättre av sömnbrist så jag är ännu känsligare än i normala fall)

[grynet_å_jag]

Visst är det irriterande när dom totalt ignorerar det man säger?! Vi har samma visa här hemma. Jag ber Nils snällt att sluta pilla på min dator/telefon/i kryddlådan/bygga torn av mina ljusstakar/vika sina barba-memokort/komma för att byta bajsblöja. I nio fall av tio ignorerar han mig, eller säger nej, eller skrattar och springer åt andra hållet, eller skriker högt och slänger sig på golvet.
Mitt tålamod är vissa dagar minimalt pga. förkylning, sömnbrist eller bäbisskrik (ofta en kombo av alla tre), tyvärr sammanfaller ofta dåliga dagar med extra mycket trots. Tror att trotsen och faserna kan gå in i varandra så det känns som en evighet, även om det känns tufft så får du inte tvivla på hur viktig du är i hans liv. Mamma är alltid en trygg famn och viktig, även om han inte kan visa det på ett sätt som du uppfattar just nu.

[che]

Men oj. Det är ganska allvarliga känslor du bär på. Känner du dig verkligen inte som en av de absolut viktigaste för ditt barn? Du måste vädra det med någon, jag föreslår att du ringer bvc redan i morgon.

Så här ser jag på det;
Barn ska inte lyssna i den åldern de ska bara öva på nej. När jag begränsar mitt barn tänker jag ju att jag vill ha gehör men den realistiska delen av mig inser ju att h*n är ganska för liten för att ha impulskontroll.

Här hemma har vi tagit undan i princip allt som är känsligt så att vi slipper vara så negativa o mantra nej. Hans skratt är nog bara ett nervöst litet försvar, som när man kommer på att man kanske inte fick göra just så o försöker skratta bort det. Eller som när man upplever att det blev ganska läskigt o obehagligt när mamman/pappan skäller o inte vet vad man ska göra. Eller när man försöker avleda. Eller för att man faktiskt gjorde det men inte fixar att bära ansvaret att ha gjort det. (som när man frågar ett barn varför de gjorde ngt, tysta barn som ej ger svar är tysta av samma anledning)

Till viss del tänker jag att det lilla barnet faktiskt måste testa saker många gånger, dels för att det är spännande men också för att se vad som händer. Konstigt hade det väl vart annars? Vad kan man lära sig av livet om man inte tar för sig?

Några av oss har fått något intensivare barn än andra o de ger oss utmaning visserligen men jag tänker också att det är nyttigt att våga ta för sig o låta lusten o nyfikenheten ta över. Vi vill väl ändå inte fostra små soldater?

[che]

Om man är borta så brukar jag förekomma det som är på väg att hända, alltså att innan mitt barn hinner gå loss i mormors porslinssamling be henom hämta ngt eller tala om vart örat sitter eller be barnet säga hund/katt/sko tex.

[che]

Visst är det irriterande när dom totalt ignorerar det man säger?! Vi har samma visa här hemma. Jag ber Nils snällt att sluta pilla på min dator/telefon/i kryddlådan/bygga torn av mina ljusstakar/vika sina barba-memokort/komma för att byta bajsblöja. I nio fall av tio ignorerar han mig, eller säger nej, eller skrattar och springer åt andra hållet, eller skriker högt och slänger sig på golvet.
Mitt tålamod är vissa dagar minimalt pga. förkylning, sömnbrist eller bäbisskrik (ofta en kombo av alla tre), tyvärr sammanfaller ofta dåliga dagar med extra mycket trots. Tror att trotsen och faserna kan gå in i varandra så det känns som en evighet, även om det känns tufft så får du inte tvivla på hur viktig du är i hans liv. Mamma är alltid en trygg famn och viktig, även om han inte kan visa det på ett sätt som du uppfattar just nu.

Jag tänker direkt att han leker ju med dig! Att skrika nej o slänga sig på golvet kanske funkar men handlar väl mest om att jag-är-en-egen-person-o-vill-inte....vad det nu är.

Vem vill inte utforska? Hur kul är det att lyssna liksom....

[Danem]

Vi har tagit bort mycket då jag inte vill säga nej och förbjuda hela tiden plus att jag inte orkar springa och hämta honom hela tiden men, även fast det är superbra och roligt, så lär han sig nya saker hela tiden.
Nyligt har han upptäckt hur man tar sig upp på bordet och ska dit jämt och ständigt, skitläskigt när jag sitter och ammar när han klättrar upp då inte pappa är hemma.
Jag vill bara att det ska vara över. Fast det är klart då kommer nästa grej istället..
Det är så jobbigt bara när jag har sovit lite för det är så mycket lättare att ta det efter en bra natt och idag är en dålig dag, jag bara längtar till vi ska sova.

Sen så jo, det är hemskt men jag känner mig som en k mängden för mitt barn. Han har aldrig varit mammig eller pappig och även fast han är blyg så får vem som helst hålla honom eller lyfta upp när han är ledsen och det krossar mitt hjärta!
Jag vill att det ska vara jag eller hans pappa som gäller då men inte.
Han är en glad pojke som gärna kramas och pussas med alla och det är roligt fast jag vill inte att han ska nöja sig med vem som helst.
Min sambo tycker också att det är tråkigt att det är så men han känner att vi är viktigast för honom, han har ju rätt egentligen.

[jaessiica]

Men vännen. Jag känner igen mig så mycket. Vincent har alltid varit intensiv men sedan lillebror kom har det riktigt eskalerat och jag blir helt galen på honom i princip varje dag. Nu när jag säger till honom tex "Vincent den är ajaj du får inte göra så, lägg tillbaka den" då svarar skitungen "neeej" med ett leende.
Vet också att jag tyckte det var jobbigare då jag ammade när Viggo var liten o Vincent gjorde något i ett annat rum som jag omöjligt kunde stoppa så man sitter lite "fast" o speciellt eftersom amningen tar en hel del tid, de äter ju inte på 5 min direkt i början.

Sen att du skulle vara en i mängden förstår jag att du känner men jag lovar att du inte är det. Vincent blir trött ibland på eftermiddagen när han inte sovit något på dan o en eftermiddag var vi hos farmor o farfar och vi alla är i vardagsrummet. Vincent blir trött och går till farmor och kryper upp i hennes knä o somnar... Jag sitter två meter ifrån men nej farmor skulle han vara hos. Samma sak har han gjort hemma hos oss då kröp han upp hos sin faster som var på besök men jag försöker se det positivt att min son känner sig så trygg med andra är ju himla bra och jag får ju ha honom så mycket iaf. Sedan får man små glimtar när man bara är den enda för sitt barn och det kommer mer o mer med åldern tycker jag. Styrkekram till dig!

[carina_]

Hej

Din son är i en ålder där man utforskar. Just nu så förstår han inte utan han funderar och grejar och ju mer du säger nej och ju mer du skriker ju intressantare blir det!

Mitt förslag är att ta bort allt: Varför har du telefonen framme? Måste du har ljusen framme just nu? Ta bort allt som du är rädd om om ett par månader kan du ta fram saker igen.

Jag har tagit bort massa saker i vårat hem och nu börjar jag succesivt att kunna ta fram dem igen. Adam var inte omöjlig men jag insåg att det är ett par månader jag inte kan ha duk-blomma- ljus på vardagsrummet. Idag säger adam till mig :"Akta bomma" dsv akta blomman..... Nu vet han att jag är rädd om blomman och att han inte skall röra den.

Ett tag kunde vi inte ha vår bärbara telefon framme. Kontakten drog han hela tiden ut. Lösningen? Jo att sätta dit en hederlig gamalvanlig telefon utan elkontakt! Så där satt jag och min sambo snällt på en trästol och pratade i telefon, att gå omkring med telefonen fick vi sluta med. Den bärbara telefonen kom på plats igen för ca 2 månader sedan

Det jag vill säga är att: Ta bort allt som han pillar på som är ömtåligt, som du är rädd om. Du kommer om någa månader att kunna sätta tillbaka allt igen.

Detta tror jag på och det har fungerat för mig.

[Taweret]

Jag känner så igen mig i vad du skriver och lider verkligen med dig.

Din son är dels inne i en långvarig fas där han testar gränser och speciellt detta med nej och det är väldigt slitigt.
Sen har han dessutom blivit storebror och har lärt sig väldigt fort att när du ammar eller måste ägna tid åt lillasyster så passar han på att göra hyss. Då han är väl medveten om att du inte har möjlighet att "ta" honom just då.
För att du ska orka så måste du bestämma vad som är det viktigaste reglerna just nu. Klättra på bord är inte ok det förstår jag, men om det är sådana grejer som ni helst inte vill att han gör men att de inte är farligt för honom kanske ni kan låta det passera för en period.

Vi var nämligen igenom precis detsamma när Alma var nyfödd. Försök få storebror att göra något roligt mens du ägnar dig åt Lova. Vad gillar han? Kan han få sitta bredvid och läsa eller låt honom se på tv så det blir positivt för honom med. Eller om han gillar och sjunga så kanske du kan sjunga med honom medan hon får mat. Du får hitta på några trix så er situation blir lättare.

Hoppas att du finner en lösning som fungerar och det att han säger emot dig så mycket visar att du är en av de viktigaste personerna i hans liv. För annars skulle han inte vara så envis på att motbevisa allt du säger