Jag blir snart galen!!!

[shoegal]

Jag håller på att gå i bitar!!! Elis är så jäkla trotsig att jag blir galen! Jag trodde han trotsat tidigare (sen strax innan 2 årsåldern), men det var bara en fis i rymden mot vad han gör nu! Och värre blir det väl bli också.

GNÄLL GNÄLL GNÄLL!

Usch, jag är faktiskt rätt ledsen och uppgiven idag, känner mig mentalt utmattad av att vara med honom. Vi har semester nu, vilket innebär att jag varit med honom i tre veckor non-stop (med undantag för att jag varit iväg på någon grej själv några timmar). Hur fanken orkar dagispersonalen??? (Får man säga/tänka så utan att bli lynchad)? Jag saknar inte jobbet, men just nu saknar jag det andningshål jobbet ändå utgör (och jag jobbar ändå på socialkontor och träffar trasiga människor hela dagarna).

Elis prövar mig hela tiden, förmodligen för att jag är den som varit mest med honom (jobbar 85 %, maken 100 %). Den senaste grejen är att han börjat vara rätt "elak" mot mig; han säger att jag inte får vara med, och idag sa han att min kofta var ful?!? Vart kom det ifrån???

Sen orkar jag inte vara så där fantastiskt pedagogisk som jag önskar hela tiden utan får NOG helt enkelt och blir förbannad, med efterföljande dåligt samvete och emotionell utmattning. *suck*

Som tur är så är han extremt charmerande och kramig och underbart och bästa barnet någonsinn emellanåt. Men jag skulle nog vilja ha mer charmant och mindre säga-nej-till-allt.

Fan, koliktiden var ju INGENTING jämfört med det här! Jo, kanske ändå, som tur är sover han på nätterna nu, så jag är åtminstone pigg på mornarna.

[Fru S.]

Vi har bara fått smakprov på trotsen än, så jag förstår bara en del.

Har inga direkta råd, du är ju en väldans bra mamma egentligen som just nu bara är frustrerad.

Det enda jag kan säga är att håll linjen! Backa aldrig. Det gör min man och det utnyttjar Gus big time!
Jag är den tråkiga tjatmorsan, som säger nej och inte tar den konflikten när han lägger sig ner och vrålar, som tur är har han bara gjort det här hemma så jag kan säga till honom att nu går jag ut i trädgården, vill du ligga här och vråla eller vill du följa med?
Ofta går det bra.

Men vår son hör inget istället. Han blir helt plötsligt bara döv. Då får man gå upp och ta tag i honom, inte så kul.

Inte så mycket råd, mest stöd.
Kram.

[Nelia]

shoegal, vi har det PRECIS likadant!!! Har haft snart 3 veckor semester här i Portugal och jag blir tokig på ungen ibland!

Det är tur att den övriga tiden när han är alldeles sådär underbart charmig så är han verkligen UNDERBART CHARMIG! <3

Jag tror det är så också att när de inte tillbringar dagarna på förskolan utan är hemma med semestrande föräldrar så blir de inte fullt så utmanade som de annars är vana vid. Joel blir fruktansvärt uttråkad om dagarna och det bästa man kan göra då, ja det är att vara ÖVERJÄVLIG, enbart för att det är kul att se mammas och pappas reaktioner. Han slänger saker omkring sig och när jag säger nej så blir det såklart extra kul att slänga saker omkring sig, gärna PÅ mamma. På stranden håller det ett tag, han är sysselsatt och vi badar och leker i sanden osv, men sen flyger det både sand och stenar åt både mig och R och då fattar vi vinken, dags att gå hem. Självklart säger vi ju till honom, men varför utmana ödet när han har tråkigt?

Han har också börjat säga att jag inte få vara med. Samma gäller pappa när vi är hos farmor o farfar. Kan vara elak mot oss båda osv. Han har dessutom börjat att slåss, men där har vi satt stopp rejält, han får verkligen inte slåss. Han tycker det är kul till en början när vi säger till, men jag ger mig inte, det sista jag tar mig till är att jag säger att om han fortsätter att slåss så går jag ifrån för då vill jag inte vara mer med honom. I början testade han mig till gränsen, men jag satte ord till verkligen och till slut blev han ledsen, men då förstår han ju förhoppningsvis hur viktigt det är att man inte får slåss. Detta händer dessutom inte alls särskilt ofta, så jag tror att vår metod fungerar.

Jag kan göra listan lång, hehe, underbart med trotsande ungar va?

Det värsta av allt, som du säger, så är det här nog bara toppen av isberget... det kommer säkert MYCKET MER snart!

[sprallos]

Amen!! Här finns en till, lagom skoj när orken inte existerar längre och man är tjock som en minibuss. Victor testar mig hårdare än pappa han med. Skulle tro att det beror på att han redan innan vet att pappas stubin och tålamod är kortare. Han har alltid brusat upp snabbare, så han tar sällan strider med honom, han sparar dom till mig....*tack*

Igår skulle vi klippa naglarna vilket han aldrig gillat, men liksom accepterat. Men igår blev det härdsmälta...gap och skrik, jag höll mig lugn och sa att nu måste vi klippa naglarna för annars får man ont osv. Sen skulle vi fika mellis, och han skulle få vindruvor osv. Jag avskyr att muta, jag vill att min unge ska göra som jag säger även utan muta, men igår gav jag med mig. *suck*

Att vara dagisfröken och ha ett gäng trotsiga 3 åringar är inte roligt....+ att man samtidigt har små 1 åringar som är nyinskolade + de "gamla" rutinerade som börjar vara 5-6 år och inne i nästa trots som är VÄRST!! Dom har ju ett språk som är så vuxet + att dom argumenterar för sin sak. Så mitt i det man blir arg ska man stanna upp och diskutera. Dom tar inte ett "För att jag säger det!" eller "Nu lyssnar du för annars..." utan vidare.

Mitt tips är att försöka hålla lugnet....ta de omtalade djupa andetagen och räkna till 10. Att han säger att du inte får vara med osv, är elak är nödvändigtvis inte en "överlagd" reaktion, det är nåt han snappat upp någonstans och han testar. Victor visar ofta med hela kroppen när han vill vara ifred och att man ska gå. Han ställer sig liksom i fäktarställning och sträcker ut handen som en polis och säger "Nä, GÅ mamma!!" Det är ju ett steg i utvecklingen som allt annat brukar jag tänka, men visst känns det snopet när man inte får vara med längre.
Victor blir också döv när han får ett utbrott så det är ingen mening med att försöka prata. Är man hemma eller i sån miljö att han kan ligga och skrika så låter jag honom göra det. Jag tittar inte ens på honom. Men är det farligt för honom eller att han kan skada nån annan så har jag honom i famnen istället med allt vad det innebär av sparkar, slag och ålande. Det tar även 100ggr längre tid att få honom lugn i famnen. Jag vyssjar och "shhhhh:ar" men det är det enda...jag försöker inte prata med honom, inte förrän jag ser att ungen är "hemma" igen.

[Kali]

hehe våra grabbar kan bilda klubb!

vi bor ju rätt centralt o på vår vanliga promenadväg passerar vi ett antal bagerier o caféer o godisaffärer o vid varje sådan säger jakob "gå in där!" följt att hysteriskt gråt/skrik när vi inte gör det....

har inte tid att skriva men jag skriver under på allt!

[lolenona_84]

skönt att läsa om era underbara barn. Det behövde jag nog för att förstå att det vi har att göra med här hemma nu bara är början

[tinali]

He he, jag trodde jag hade ett unikt barn, men det är skönt att veta att det finns fler som testas om dom är värdiga som mammor av minligister;)
Det är tur som sagt att dom är sådär gudomliga inemellan, annars hade man väl lämnat av dom på Ica, med en lapp runt halsen;)))

[shoegal]

Ååååå tack för era svar tjejer!!! Jag känner fortfarande mig matt idag, känner att jag skulle behöva en dag och natt från Elis, så jag ska fråga om min moster (vår bästaste barnvakt) har lust att ta honom ett tag så jag får ANDAS så jag orkar igen.

Jag brukar vanligtvis kunna se att det goda, tex den fantastiska språlutvecklingen som skett under dessa tre veckor (nu sitter Elis tex i soffan och pratar med maken om sin nya leksak "En röd Eeee Tee (Ben 10). Jag köpt honom. Jag köpte honom stan. Vi köpte betalade pengar honom. Jättefin." men nu känns orken slut och jag bara går och väntar på nästa utbrott. Känner igen magkänslan från koliktiden; när jag inte kunde somna för att jag bara låg och väntade på när skriken skulle börja igen och blev så trött som jag inte trodde man kunde bli. Ungefär så känns det nu, fast jag har sovit. Dax för en paus helt enkelt!

[che]

Det är ju inte så konstigt att alla känslor får utlopp i det tryggaste rummet, dvs med mamma o pappa/vårdnadshavare. På förskolan är det ju ett helt annat klimat.

Avslutar där men vill också tillägga visdomsord som jag inte vet har nån bäring alls men kanske tröst ändock;

Min väninna har större barn men har väl haft ett barn som man minst sagt kan säga har temperament. Hon säger i vilket fall att barn som lever rövare i barndomen blir lugnare i tonåren o vise versa. Hon har en sort av varje, alltså en livlig variant o en lugn sansad. Så, troligtvis kommer de alltså lösa av varandra inom kort!

[Nelia]

Victor visar ofta med hela kroppen när han vill vara ifred och att man ska gå. Han ställer sig liksom i fäktarställning och sträcker ut handen som en polis och säger "Nä, GÅ mamma!!" Det är ju ett steg i utvecklingen som allt annat brukar jag tänka, men visst känns det snopet när man inte får vara med längre.

PRECIS SÅ gör Joel också!! Jag blir lika ställd varje gång, har inte riktigt vant mig vid tanken att han ska slå sig fri och vara självständig riktigt än, haha

[shoegal]

Avslutar där men vill också tillägga visdomsord som jag inte vet har nån bäring alls men kanske tröst ändock;

Min väninna har större barn men har väl haft ett barn som man minst sagt kan säga har temperament. Hon säger i vilket fall att barn som lever rövare i barndomen blir lugnare i tonåren o vise versa. Hon har en sort av varje, alltså en livlig variant o en lugn sansad. Så, troligtvis kommer de alltså lösa av varandra inom kort!

HIhi jag hoppas det stämmer! Jag hade dock temprament som barn (finns en fil bildserie där jag, mamma och pappa är ute och leker, på de första bilderna är jag glad men på sista bilden bär mamma mig gallskrikandes upp och ner ) plus var sjukt jobbig som tonåring... Så jag hoppas nu mest på att Elis får en lugnare tonårsrevolt än jag

Igår gjorde vi något så hemskt som serverade middag. Hemska hemska föräldrar! Elis tokgrät i 10 minuter för han ville inte äta (han vill aldrig äta). Sen åt han, för han var hungrig. Suck suck.

Jag har i alla fall ordnat barnvakt nu, så på tisdag dag och natt tar min moster honom

[moia]

Skriver under, oj vad jag skriver under! Vincent är sjukt jobbig just nu, och samtidigt en humörsvängare av rang. Han är fantastiskt go ena stunden, leker och skrattar och charmar, för att i nästa kasta sig gråtande och skrikande på marken för precis vad som helst... Känns som vi lever i ett konstant gnällande, skrikande, protesterande. Minsta lilla grej och han bryter ihop och triggar sig själv tills han är otröstlig och nästintill okontaktbar. Det fungerar inte att låta honom ligga och skrika för sig själv för han slutar inte. Hur länge ska man vänta liksom? Och det handlar verkligen om småsaker ofta, som att han inte lyckas fästa ett flak på leksaksbilen efter några få försök. Världen går under, katastrof! Borsta tänderna går inte, det är övergrepp. Jag lyckas någon enstaka gång genom att vara extremt kreativ - låta hans kära mjukiselefant hålla i tandborsten med sin snabel eller skjuta tandborstkanoner från ett litet biltak. Samma sak med maten, han äter knappt. Och vill han ha köttbullar men det serveras köttfärssås så slänger han sig på marken och sprattlar ursinnigt. Han kan också vägra säga godnatt till mig som han brukat, om P ska natta. "Får mamma godnattpuss?" säger jag "Näh! Jag ska gå!" säger han och svänger om. Han kan skratta mig rakt i ansiktet också. Drar mig hårt i håret, jag säger ifrån, han gapskrattar elakt. Det är så man funderar på om det bor ett litet monster där inne.

Jag kan skriva hundra saker till om lilla monstret, men låter bli. Han är ju några månader yngre än era. Om han ska bli värre än så här så vet jag inte om jag vill vara med, tss. Tur att man får sina charmerande stunder med sitt barn så att man orkar. Håret blir rätt tunt av allt slitande.

[shoegal]

Ja, man får hålla extra hårt i de charmiga stunderna så man minns dem också... Just nu känns det som om det är mer trots än mys...

[ToToRo]

jag har kunnat skiva under men limpens trots ligger ganska lågt nu. För några veckor sedan hade jag gärna gett bort honom, men det e sjukt vad snabbt man glömmer nä'r det väl är över. Visst hittar han på fuffens fortfarande men lyssnar i stort. (hihi där fick jag äta upp det, i skrivandes stund tar liam och lägger en massa leksaker på en då sovande leiha)

Liam har vart ledig sedan början av juni så snart två månader och konstigt nog går det bättre nu än innan. Jag är mer ledig nu än när han var på dagis, för nu kan han vara ute och leka själv och han är mer nöjd då överlag plus att jag får lite andrum

Så det jag vill säga att det går över men det är så sjukt jobbigt när det väl är på gång och som ni säger får man minnas de mysiga och roliga stunderna.

[HärligaTöser]

haha, här har vi två barn som trotsar. Lillan har bara utbrott men dom börjar lugna ner sig nu. Vickan där imot har kommit in i en fantasivärl med lite smålögner som: det var inte jag osv. sedan när hon inte få som hon vill skriker hon och gå in på sitt rum och slänger igen dörren. hehe. minitonåring. härligt med barn vissa dagar
jag vet att barn trotsar för de älskar en och är trygg hos oss.