jag är en dålig mamma utan tålmod o kontroll uppdat. bvc tid

[gangsterflickan]

de tar emot att skriva detta inlägg och jag vet att många kommer tycka mycket sämre om mig efter detta.
Och ofta anser jag själv att jag inte borde få ha barn och att både min sambo och våra döttrar skulle ha de mycket bättre utan mig och att dom verkligen förtjänar bättre! så att få höra en massa kritik kommer inte hjälpa mig - och de är just därför jag skriver nu även fast jag egentligen inte vill och bara skäms, för att jag verkligen behöver hjälp.

De är så här att mitt tålamod har rasat sedan Alvina föddes, och blivit ännu värre sedan Jonna kom.
Skyller gärna på sömnbrist men de är ju ingen ursäkt alls.
Jag är trött och blir lätt frustrerad på tex Alvina när hon gör saker om och om igen även fast jag säger till henne.
Jag är lugn och sansad från början men varje gång hon gör något blir allt bra värre och jag blir argare och argare.
Sedan efter en stund (ganska tidigt på dagen eftersom Alvina alltid gör något dumt hela tiden, känns de som) så brister de och jag kan inte kontrollera vad jag säger till henne!
Jag höjer rösten och de kommer än de ena fula ordet efter de andra.
och jag hatar mig själv för de! men jag kan inte rå för de, de bara kommer utan att jag ens hinner tänka.
Jag tror de är för att jag måste få ur mig frustrationen och då blir de i ord.

Skulle aldrig slå henne eller Jonna men de har hänt att jag råkat göra illa Alvina helt UTAN mening när jag tagit tag i henne för att ta bort henne från något. Och de är hemskt.
Jag vill verkligen inte säga fula saker till barnen och jag vill verkligen inte göra illa dem!
Jag vet själv att jag inte gjort illa henne med mening och säger alltid förlåt och tröstar henne när de blivit så, för de händer ju att man råkar riva eller så annars med. jag är ju en människa.
Men just de att jag inte kan kontrollera vad jag säger och att jag höjer rösten är jobbit, får sådan ångest och blir så arg på mig själv efteråt men jag vet inte vad jag ska göra för att bättra mig.
Vet att jag måste göra de fort då jag verkligen inte vill att barnen ska ta efter mig.
är väl medveten om att de är så fel de kan bli att göra så och att hon inte är str nog att man kan ställa krav på henne, och de känns än värre nar alla här är så snälla och aldrig ens skulle funder på att höja rösten till sitt/sina barn.
det gör de hela värre och ännu svårare att skriv aoch berätta om de.

Snälla hjälp mig!
Jag älskar mina barn över allt annat och jag vet att jag är en dålig mamma men jag kan inte ändra på de faktum att de är jag som är deras mamma.
Men jag kan ändra på mig, med hjälp.

snälla hata mig inte och döm mig inte för jag älskar verkligen dom och skulle aldrig vilja leva mitt liv utan dem.
Även fast dom är jobbiga så tycker jag ändå dom är helt underbar!

[MinisMamma]

Jag tycker att det är bra att du har kommit till insikt att du behöver hjälp och vågar fråga efter det.
Barn kan ju vara väldigt tålamodskrävande.

Har du ingen kurator på Bvc du kan prata med? För mitt tips är att kontakta henne och få hjälp den vägen. Vi har ju 2 st på våran Bvc och dom kan man verkligen prata med om allt om man behöver.
Tror att du skulle må bättre av att göra det. Dom har ju tystnadsplikt och säger inte det till någon.

[Broderibruden]

Det är mitt tips också! Kontakta BVC! Jag känner igen mig! För mig behövdes det medicin för jag fick rejäla aggressiva utbrott. Jag sökte hjälp på vårdcentralen, dit kan du också vända dig och få remiss till kurator på psykiatrin som jag fick.

[LillaLola]

Hej,
Jag tycker inte att du är en dålig mamma, jag tror att vi alla känner frustration till och från och kan skrika till lite grann. Det första jag tror att du behöver göra är att sätta dig ner och andas. Acceptera att du inte är en dålig mamma och att du gör ditt bästa även om det kan bli "fel".
Barn är barn och måste även få vara det, men det är ditt "jobb" att sätta gränser. Och så länge du låter dig brusa upp så kommer dina barn ha en hållhake på dig om du förstår hur jag menar. Det blir en ond cirkel som kan vara svårt att bryta sig loss från, även när de blivit större.
Acceptera att du har kort stubin och ha inte dålig samvete över det. Det är det dåliga mammasamvetet som sätter hinder i vägen, inte du som person.
Självklart är det inte bra att säga fula saker till sina barn och skälla på dem, men det kanske är något du kan jobba på. Jag vet att det kanske är lätt för mig att säga som inte känner till hela situationen, men jag tycker även det är väldigt starkt av dig att skriva om det här. Det är säkert fler där ute som är i exakt samma situation, men som inte vågar erkänna det ens för sig själva. Så att du ser problemet är ju en jättebra början och nu när du väl sagt det rakt ut så tror jag att "läkningen" kan börja.
Oj vad jag låter som en moraltant och "förstå-sig-påare" men jag har själv haft många "skelett i garderoben" som jag har jobbat med och det har tagit tid, men jag vet att när man vågar erkänna för sig själv och säga det till någon så är det ett tecken på att man är redo för att ta till sig hjälp.
Du kanske kan prata med någon typ beteendevetare som du kan bolla tankarna med. inte någon som håller upp pekfingret och säger fy fy, utan någon som kan komma med konstruktiv kritik som du kan jobba med.
En annan sak är att du tar dig tid för dig själv. Har du någon som kan avlasta dig så boka upp en tid för dig själv där du stänger ute allt annat och bara gör något som DU behöver.. Läsa en bok, ta ett bad, gå på någon spabehandling, fika med vänner eller göra något som DU tycker om. Du som person, inte du som mamma och glöm alla måsten för ett tag och bara var dig själv. Hitta balansen och glädjen i den fantastiska PERSON du är och bli trygg med dig själv så kommer du förmodligen hitta lugnet inom dig och kan fokusera på att bli en "bättre" mamma.
Det är vad JAG tycker och tänker och behöver ju inte svaret på allt, men jag vill att du ska veta att du inte är en dålig mamma även om det kan kännas som det. Jag känner mig som en dålig mamma ständigt och jämt oxå, men av helt andra orsaker och det här mammasamvetet som gnager och alla borden, men innerst inne så VET jag att jag är en skitbra mamma till mitt barn och det finns INGEN som älskar honom så mycket som jag gör. Hitta de saker du vet att du gör bra och är bra för dina barn och när du tänker dåliga tankar så tänk på de bra sakerna oxå så kanske det jämnar ut sig lite mer och det kan bli lättare att hantera
STOR kram på dig. Du ÄR värd att få vara mamma och sambo och vara den du är!

[SofieLouise]

Jag tänkte också på bvc, men även att du kanske har hamnat i en förlossningsdeppression? Hoppas att du får den hjälp du behöver!

[ToToRo]

Jag tycker att du verkar vara en rätt normal sund person och självklart känner jag igen mig. Jag är rätt hård mot liam och har också lätt att höja rösten. Nu ligger gravidteten rätt nära för mig och den tog bort allt tålamod som faktiskt börjar komma tillbaka lite (men nu har jag ju gubben hemma också som avlastar) Att se sina misstag och även be om ursäkt till sina barn tror jag är viktigt, sen e det bara och bita sig i tungan så inga dumma ord kommer ut som man inte kan ta tillbaka. Vi är alla bara människor och barnen kommer även lära sig att mamma också har känslor. Du är inte en dålig mamma! snarare en vettig mamma som känner när det går för långt. Prata med andra om det så ska du snart se att du är inte ensam att tappa tålamodet. Sen se till att få lite avlastning så du orkar vända den negativa spiralen där du känner att du bara säger till alvina. Tänk istället på allt bra du gör för dina döttrar, allt det positiva! Vad är era mysiga stunder?

Men att ställa krav på våra barn gör vi väl tidigt. Jag kräver att liam är snäll mot andra, att han beter sig på för oss ett bra sätt. och det gör man ju tidigt. uppfostring börjar redan i magen, eller det kanske bara är jag som pikat åt mina små älsklingar när de försökt knäcka mina revben innifrån

[gangsterflickan]

ni är så snälla.
jag sitter här och tårarna rinner för fullt och alvina, den gobiten, sitter och klappar mig och säger mamma lessen... hatar att gråta så hon ser.

jag ska nog prata med bvc, men jag skäms så mycket. vill klara mig själv och tycker de känns jobbigt att behöva be om hjälp. speciellt när de gäller mina egna barn.
men de är väl kanske lite där skon sklämmer, att jag måste acceptera att jag inte kan klara av allt själv.
Nu låter de som att min kille inte hjälper till men de gör han, så mycket han kan.
men han jobba ganska mycket och kan inte gå ner i tid eftersom vi då inte får ekonomin att gå runt.

broderibruden, vad snällt att du berättar att du varit på liknande sätt. känns bättre att veta att man inte är helt ensam om de och att man faktiskt kan bättra sig.
tack!

LillaLola - de där var skönt att läsa, de var så mycket som stämmer in och som verkligen kändes i hjärtat.
Håller verkligen med dig oich tycker inte att de är någon "vet allt-are" utan jag äör väldigt glad över att du skrev de.

SofieLouise, ja jag har funderat över d emed men känns som att jag bara överdriver - därför jag har så svårt stt tala med andra om de. eftersom de känns som att andra bara ska tycka jag är löjlig och svag.

Totoro. tack! du har rätt i att man ska ställa krav men ibland tror jag att jag ställer för många på henne. Hon måste ju få vara en flicka som inte vet bättre, de är så jag försöker tänka.
Och ne du är nog inte hlet ensam om att fostra redan i graviditet stadiet, de gör nog de flesta

[Tossy]

Du är ingen dålig mamma, bara en utmattad mamma skulle jag tro. Du har ju precis fått en till liten varelse i ditt liv som är så beroende av dig, klart det frestar på.Jag kan också bli frustrerad och irriterad på Ida, som igår t.ex. när hon slog mig, om och om igen. Jag sa till henne flera gånger, flyttade undan henne och försökte starta nån lek istället, men hon fortsatte. Till slut var jag så irriterad att jag satte henne i sin säng och stängde dörren så jag fick lugna ner mig. Hon protesterade ett tag men sen satte hon igång att leka. Efteråt var hon go och glad igen, jag tror även hon kan behöva få lugn och ro ibland. Hade hon blivit hysteriskt ledsen hade jag självklart gått in igen och kramat och tröstat. Jag vet att min frustration nu beror på att jag är gravid och trött, igår hade jag väldigt ont i fogar och rygg och dessutom har sambon fått nya arbetstider och kommer hem halv sju varje kväll och det är otroligt stressande för mig, att inte få avlastning.

Alvina känner säkert att du inte har lika mycket tid till henne och söker din uppmärksamhet på det här sättet så det är nog viktigt att du hittar på saker med henne och bara henne ibland, samt att pappa ser till att hon får mycket uppmärksamhet. När det blir för jobbigt, se till att komma undan och få andas lite, det behöver du! Och visst, prata med dem på bvc också så du får prata med någon och få lite tips.

[Shrin]

Du är en fullt normal och sund mamma! Tror inte det finns någon mamma som är en super mamma hela tiden! Jag har oxå börjat få kort stubin och blir arg på Thea, jag hoppas att det beror på gravidhormonerna. Jag får väldigt dåligt samvete när jag brusar upp fast jag vet att det är en del av hennes utveckling att trotsa och kolla gränser. Men om du känner att det börjar gå för långt så kanske det beror lite på förlossningsdepp. Vilket är fullt normalt! Men att bara få prata av sig med en förstående barnmorska på bvc kanske räcker.

Hoppas iaf att det löser sig för er. Måste vara jobbigt att känna och må så i längden.
Men du är absolut ingen dålig mamma! Massa styrke kramar till er allihopa!

[Medea]

Förutom att ta hjälp av någon utomstående, tex bvc kanske du kan lära dig att bryta situationen innan du höjer rösten och säger saker som inte är ok.
Alltså, när du känner att du börjar gå upp i varv så får du helt enkelt ta ett brejk, en kort paus och andas för att komma tillbaka.

Jag vet allt om kort stubin genom min adhd, men min "trigger" är inte Ophelia utan helt andra saker, men det fungerar ganska bra för mig.
Alltså, en sorts räkna till tio.

Du är ju medveten, och det är bra, för då kan du förändra och det du måste göra ar just att be om hjälp, för din och dina barns skull.
Det suger säkerligen och känns säkert jobbigt, men i vissa lägen måste egot stå åt sidan.
Du kommer att tacka dig själv för det och ångesten kommer säkerligen att försvinna i och med att du aktivt försöker förändra situationen.

Sluta att slå på dig själv, klappa om dig själv och trösta dig lite istället, det kommer att bli bra efter det där samtalet är gjort.

[blomman82]

Jag tror också att det vore bra om du fick prata med nån BVC är ett bra förstasteg!
Att du inser problemet och vill förändra är en kanonbra början!!!
Tanken som slår mig är har du någon egentid?
Att komma iväg en sväng själv utan barn och kanske träna lite eller ta en fika eller en sväng på stan kan göra undervärk..... att inte bara vara mamma jämt..
Eller ännu bättre unna dig en massage eller en tid hos frisören!
Läste i en annan tråd att du inte har körkort men du kanske kan ta bussen?
ofta är det efter dom långa dagarna när jag bara är själv med isabell våra hundar och disk tvätt o matlagning som jag känner att mitt tålamod tryter!
Och jag tycker absolut inte att du låter som en dålig mamma bara mänsklig.
Lycka till
Kram

[Taweret]

Vad jag kan känna igen mig vad du skriver, för mig har det dock inte gått lika långt som för dig. Fast då har ju jag Oskar hos dagmamma flera timmar varje dag, annars skulle jag verkligen bli knäpp på honom och Alma.

Alvina är ju i en ålder nu då hon testar dig på alla sätt med så det blir nog extra jobbigt därför samt att Jonna är liten och kräver mycket tid av dig. Fundera lite grann på vilka regler som är viktigast att upprätt hålla just nu och arbeta hårt med dom men släpp kanske lite på annat även om det innebär att du/ni får plocka rätt på mer grejjer sen. Så gör jag med Oskar iom att jag är själv med dom alla tider på dygnet då maken jobbar skift. Så om inte han kan skada sig så släpper jag en del saker bara för att slippa tjat i nu läget.

När det blir för illa så släpp barnen en stund och ta en andningspaus antigen i badrummet eller att du går ut på gården en stund bara för att lugna dig en stund. Det behövs ibland jag vet.

Det är jättebra att du är medveten om problemet och har börjat öppna dig det är ett steg på vägen men som sagt ta hjälp av bvc eller vc så du får mer stöd så att du kan ventilera dig lite.

Skickar med några styrkekramar.

[gangsterflickan]

jag hade aldrig trott att de ksulle bli så här mycket positiva ord och så mycket stöttning. jag hade räknat med en del kritik och "påhopp".
är så glad över allt ni har skrivit och de känns redan bättre.
Jag har reda i dag haft en bättre dag än vanligt och har inte höjt rösten åt Alvina, och de tänker jag inte göra heller!

K leker och busar väldigt mycket med Alvina så ofta han kan och jag förösker sitta med henne på golvet och så även fast jag har Jonna i famnen, just för att kunna vara med lite mer
Men jag ska anstränga mig mer och göra de oftare!

Tossy, känner igen de där mycket och de känns bra för mig att någn mer har de så.. fast jag önskar alla slapp de.
Hoppas de blir bättre för er snart med!

Shrin, ja de kanske är normalt.. är iaf skönt att höra att jag inte är enssam om de.
tror också att de blir bättre när Jonna börjat få lite bättre sov rtiner fram över.
för nu har hon varit väldigt skrikig på kvällarna och jag har inte haft en chans att få lite egentid alls.
Hinner knappt gå på toa.

Men en sak som säkert kan hjälpa mig ur de här är att varje söndag kväll mellan 17-18.30 så kommer jag vara ifrån barnen för då ska jag och sambon gå på bugg kurs för nybörjare.
de kommer nog stärka mig en hel del!

Tack så hemskt mycket alla för alla snälla ord!
kramar

[gangsterflickan]

medea, jag hoppas du har rätt och de känns bättre redan nu när ajg ahr vågat berätta de för er.
Och har nu även börjat tala mer med min klle om de som stöttar mig jätte mycket och hjälper till så mycket han kan.

Blomman82, jag har inte mycket egentid inte... eftersom k jobbar som han gör så tar ajg stor del av lasset hemma.
Vi har också hund så du vet ju hur de är att föröska hinna med allt kan jag tänka mig.
och de kanske är där största problemet ligger, att ajg inte får någon tid att andas. men som jag skrev i förra så ska jag börja bugga 1 gång i veckan.
Hopas de hjälper lite. kommer iaf fålite tid att sakna barnen under.

taweret, ja jag ahr sållat bort lite regler som inte känns viktiga just nu. för annars skulle de bli ett evigt tjatande.
Ska komma ihåg att gå ut ibland för att lugna ner mig.
PÅ trappan kanske hjälper br anu när de är minusgrade ute. och så hörs de bra igeonom dörren om de är något.

[jessikan]

håller med alla föregående talare och har bara ett tillägg . du skrev att du inte vill gråta inför dina barn. Men man får gråta inför sina barn, jag tycker tom att man ska det. precis som att dom ska se oss skratta, bli arga eller någon annan känsla.

Lycka till! Kram