jag är en dålig mamma utan tålmod o kontroll uppdat. bvc tid

[moia]

Vad skönt att det känns bättre, tror verkligen det hjälper ibland bara att få skriva av sig - och så klart att få lite stöttande ord tillbaka. Jätteglad för din skull! Men oj, är Jonna redan två månader? Heeelt otroligt.

[gangsterflickan]

sitamoia, ja jag tycker också de känns otroligt. de känns som mycket fast ändå lite. för de känns på något vis som om att vi alltid har haft henne - skumt

i dag är en halv dålig dag.. har inte sovit mycket i helgen inte eftersom vi varit på akuten natten mellan lör-sön.
sedan blev de för sent i går som vanligt.
men denna vecka jobbar k eftermiddag så då är de lättare att komma i säng i tid, om Jonna vill, vill säga.

[Ralphie]

Hur går det för dig gansterflickan? Går det bättre?

Lite uppdatering här ifrån då.. Min man har varit på sitt första besök hos psykologen/kuratorn. Första dagarna var jobbiga, han var väldigt lättretad. Men det är ju inte så konstigt när man måste riva upp allting och tvingas gå och tänka på det igen. Men efter det så har han förändrats en hel del. Känns som någon lyfte bort en tung sten från hans axlar, han är mycket gladare och öppnare. Det kommer väl gå upp och ned, men en förbättring verkar det bli i alla fall. Så det känns positivt!

[moia]

Vad skönt Ralphie! Toppen att han går till en psykolog och får ta tag i allt som ligger bakom honom. Det låter som att ni behöver det, familjen. =)

[Ralphie]

Ja det behövdes verkligen. Tack för omtanken!

[MinisMamma]

Vad skönt att det känns bättre nu..
Nu ser du ljuset i tunneln!

[Ralphie]

Och det är en härligt ljus!

[gangsterflickan]

ralphie, vad roligt att han fått komma in och får hjälp.
skönt at de blir bättre.

För mig har de blivit bättre, har blivit bättre på att kontrollera mig.
men de har även vissa dagar gått käpp rätt åt *******
har typ inget tålamod alls och de har varit en jobbig tid nu när alvina har haft värsta trotsen!
har iaf tänkt prata om de här med mitt humör med bvc för jag blir så lätt ledsen och deppig. så fort de är något eller om min sambo och jag tjafsar om något så tycker jag alltid allt är mitt fel och att jag bara gör fel osv.. gråter ofta och från at ha varit jätte glad kan de vända på bara någon sekund till att jag blir jätte ledsen och känner mig värdelös..
och så känner jag alltid att jag är ful, jag inte klarar av saker osv.. väldigt dåligt självförtroende.
jag måste bara fråga om de kostar något för just nu finns ingen möjlighet till fler utgifter. så ajg hoppas att de kanskn e är gratis -vilket jag dock tvivlar väldigt starkt på.
men känner att de skulle vara skönt att kunna må bra, känner faktiskt att jag borde förtjän de.
MEN jag tar inte ut de på barnen lika mycket längre vilket gör att de känns bättre.

[Ralphie]

Skönt att höra att det går bättre. Men jobbigt att du inte mår bra. Det skulle nog vara jätteskönt för dig att gå och prata med någon. Går man genom vården kostar det 80 kr per gång, upp till 900 tror jag, sedan blir det gratis. Så det är det ju värt!
Jag har själv gått i kognetiv beteende terapi pga depression bla. Och jag hade världens bästa psykolog som hjälpte mig att tänka rätt i olika situationer som hjälpte mig att förstå att det inte alltid är mitt fel. Så det kan absolut hjälpa!

[moia]

Jobbigt att du fortfarande mår dåligt, gangsterflickan, men ändå skönt att du inte har så dåligt samvete för barnen längre. Hoppas du kan få lite hjälp (och kostnadsfritt) så att du får hjälp på vägen att må ännu bättre och bygga upp självförtroendet. Det är ju slitigt att vara småbarnsförälder så det är verkligen inte konstigt att du inte är på topp. Stor kram från mig!

[gangsterflickan]

ralphie, ja de är nog de jag behöver jobba på.. att lära mig tänka rätt.

sitamoia, ja jag märker ju att de blir värre när jag sovit lite så även de hjälper mig lite, att veta att de är för att jag sovit lite och att de går över men de går ju inte över helt.
och att veta att jag kanske faktiskt kan må bra och känna att jag förtjänar att må bra vore skönt.

jag ska in i mitten av april till bvc så ska höra ed henne då hur man kan lösa detta.

[gangsterflickan]

nu så har jag i dag varit till bvc med Jonna och frågade då hur de fungerar om man känner att man behöver tala med en kurator eller liknande.
fick förklara lite om hur jag mår oh först lät desom om att hon försökte få mig att förstå att de är vanligt att man har väldigt skiftande humör osv när man har barn. men jag sa att jag mår väldigt dåligt och att de är något som inte stämmer.
så jag fick en tid hos den nya fd vuxen psykologen som nyss kommit till vårat bvc.

så, 7 maj ska jag till henne första gången.
känns skönt att ha en tid nu, känner att jag verkligen behöver de. för nu har de blivit oftare och oftre som jag mår jätte dåligt... senast var i morse.

[loppys]

OK jag har inte läst allt =) så ursäkta om nån har redan skrivit vad jag skriver eller så.

Men alltså dagens läge tror jag vi mödrar är alldeles för hårda mot andra och oss själva... vi är bara människor och barn kan vara väldigt krävande, med det sagt menar jag inte att det är deras fel eller vårat, bara att alla är så olika.
Jag är ganska sträng mor, har väldigt lite tolerans till hmm... ja uppförande som jag kanske hade när jag var liten, idag.
Får du nån (fick) avlastning av din partner i.e familjemedlem? Ibland är det allt som behövs.

Jag tycker du låter just som en mamma ska låta, visst orolig om allt, kanske du själv inte tycker om att du blir arg, men du är ju en bra mamma som vet att nått kanske inte står rätt till för just dig, medan andra kanske tycker jag är själv så och tycker det är ok att få vara arg...

Alla är ju så olika.. vet en far i London som var jätte sträng mot sin dotter, hon var då 3 år... men så skulle vi här kanske tycka snudd på lite nedtryckning och misshandel, fast menar inte så om dig haha kanske babblar bort mig lite, men vill bara att det jag har läst du har sagt, tycker du låter perfekt mor.

Sköt om dig, allt blir nog jätte bra.
kram

[lippso]

Hej!
Gud jag känner sååå igen mig! Du är ingen dålig mamma!!! Normal skulle jag vilja säga. Jag kan ge mig sjutton på att nästan alla föräldrar höjer rösten och skriker på sina barn. De som påstår att allt är så braaa, och aldrig höjer rösten (inför andra), är pedagogiska och läser böcker och ser på nannyprogram är fejkade. Själv blir jag mycket misstänksam inför sådana människor. Vad jag tänker då är: Undra vad som döljer sig bakom de väggarna när ingen ser. För faktum är att det finns ingenting och ingen som är perfekt!

När mitt första barn var liten fortfarande så var jag fortfarande den som jag alltid varit känd för. Den med världens tålamod och lugn. (Jag hatade föräldrar som skrek på sina barn och lovade mig själv att aldrig bli så om jag själv fick barn) Hahahahahahahahahah, ja den som inte har egna barn brukar oftast vara den som vet bäst hur man hanterar och uppfostrar barn.

Barn nummer två kom till världen och jag var fortfarande cool, visserligen var barn nummer ett trotsig ibland och det var bara att ryta ifrån för att hålla henne borta från faror. Barnen växte upp och blev egna personer med olika humör. Idag är de 9 och 12 och syskonkärleken spirar med bråk, tjafs och gnabbigheter från morgon till kväll. (Brukar säga att det inte är ett dugg jobbigt eller problematiskt med två barn. OM DE BARA KUNDE SLUTA BRÅKA MED VARANDRA!!!) Kan säga att det tar på nerverna.

När mina barn blev såpass stora så att de började leka med varandra, tjafsa och bråka så har jag blivit en skrikande mamma. För ibland är det det enda de lyssnar på.
När barnen har hållit på och tjafsat och bråkat i veckor dagligen så brister det till slut. Men jag skulle vilja säga att det är en normal reaktion!!! Man börjar säga ifrån vänligt men bestämt och när man gjort det så kommer man med olika mutor och dylikt och när det inte hjälper till slut så blir man galen och skriker därefter. Barnen blir paff och tittar på mig som om jag skulle behöva in på hispan.... Sen slutar de bråka för en stund i alla fall. ( Men jag är förstås elak, tycker de och säger att jag alltid skriker och blir så arg) Men hallå?????!!!! Jag brukar svära för mig själv och förbanna alla barnpsykologer och nannysar!!! De skulle vara hos mig när barnen är som värst och "prata" med dem. Då får vi se hur lugna de är när de lever med det varje dag från morgon till kväll. Min enda tröst är min mormors ord -så bra att de bråkar nu, för då kommer de bli goda vänner när de är äldre.

Viktigaste är att prata med barnen när det lugnat ner sig förklara och be om ursäkt och tala om att det inte är okej att haspla ur sig så hårda ord. Tror jag.

Jag har aldrig hymlat med att det är skitjobbigt med barn ibland och livet känns som ett rent helvete vissa stunder. Men jag skulle aldrig för en miljon byta bort mitt liv för barnen är det bästa som finns och det är också härligt att vara förälder.

På min arbetsplats pratade de flesta som hade barn om hur underbart allt var och de hade aldrig några problem med sina barn och allt var rosenrött. De sa aldrig ett ont ord om barnen. Om någon försökte "prata av sig" så kontrade de andra med att: Jaha, nä så har inte vi det. Vad konstigt så där har jag aldrig känt... osv.

Själv är jag en rätt ärlig person (ibland för ärlig för mitt eget bästa) jag hymlar inte om hur mitt liv ser ut. Varför skulle jag? Familjelivet ser ut så här för de flesta familjer. Stress, bråk, tjafs!

När jag kom tillbaka till min arbetsplats efter den andra graviditeten så hade en ny tjej börjat. Och gissa om hon var som en frisk fläkt!!! Här fanns inget hymmel! Fler och fler började öppna sig och prata om hur det egentligen stod till. Ämnet var inte längre ett tabu. Man får tycka att det är ett helvete hemma ibland, man får tycka att det är jävligt skönt att få komma till jobbet, åka till IKEA, gå på bio och restaurant utan barnen. Och nästan alla skriker och får utbrott på sina barn.

Jag ska förklara varför jag blir misstänksam mot de som lever i den rosenröda fantasin och utger sig för att vara något de inte är. Alltför många gånger när jag till exempel tog mina barn till och från dagis så hände det att: De stod inne på dagis och deras ungar vägrade klä på sig, de skulle inte gå hem och var allmänt obstinata som är helt normalt för barn. Föräldrarna stod med samma mjuka tonläge och tjatade. - Men prinsen/prinsessan kom nu... Klä på dig nu... Och så höll det på samtidigt som de stod med ett falskt leende mot barnen och personalen, när det i själva verket kokade i de. Varför vet jag det? Jo, för när de lämnat dagis och var på väg mot bilen så hade de inte upptäckt att jag lämnat dagis strax efter de och gick bakom. Jag kan lova att det inte kom fina ord ur munnen på dem föräldrarna! Barnen fick en rejäl utskällning på väg till bilen, tills de såg mig, då blev tonen genast fin, pedagogisk och lugn.
En pappa lekte alltid med sina barn ute på gården och var en riktig pajas, man såg hur andra mammor tittade avundsjukt på den pappan. PÅ dagis var han alltid skojfrisk och.... spelade pajas. Den perfekta pappan och den perfekta mamman som alltid såg till att barnen hade det de behövde prydligt liggandes på hyllan.
En vintermorgon då det fortfarande var mörkt så gick jag bakom den lyckliga familjen och de såg inte mig först. Pappan var inte glad på barnen och det var inga fina ord som kom ur honom. Barnen gick med slokande huvuden. Sen fick han se mig, och vad gjorde han. Jo, började så klart spela pajas. Hoppade som en jävla sprattelgubbe tittade på mig, kittlade barnen och gjorde sig till!!!

Själv har jag tagit mina skrikande barn under armen och kläderna i den andra armen, sagt hej då till dagispersonalen, vi ses imorgon och steppat ut med en skrikande unge. Mina barn vet att jag kan bli arg även om vi är bland folk. Jag döljer inte mina känslor och kväver de, jag vägrar! Jag är ingen perfekt mamma och kommer aldrig bli! Säkert kommer jag bli anklagad för allt möjligt traumatiskt som mina barn tycker att jag utsatt de för under barndomen. Men ärligt hör inte det till! Jag kan bara försöka göra det bästa jag kan och det som jag tror är bäst för mina barn.

Kan det vara så att de föräldrar som aldrig visar att de kan bli arga på sina barn är rädda för att inte framstå som perfekta, är de rädda för att dagispersonalen ringer socialen om de ryter ifrån, när barnen är jävliga? Vad tror ni?
Efter att jag sett de här perfekta familjerna in action så har jag mått mycket bättre i min mammaroll. För jag har förstått att nästan alla föräldrar blir arga och häver ur sig dumma saker till barnen. Det är inte onormalt!

Dessutom har jag haft turen att ha en väninna som har precis som jag. Två flickor med samma åldersskillnad. Men hon ligger några år före... Ibland när barnen har hållit på för mycket och jag har brustit och pratat med min väninna så har jag inte hunnit avsluta meningarna... Hon flikar alltid in med kommentarer... Ja, och sen sa hon så va? Och gjorde så va? Och det känns så underbart för hon förstår precis eftersom hon varit där själv. Och det är en tröst att få veta att det inte är fel på mina barn utan att de flesta bråk och tjafs hör till åldern. Och att jag inte är en dum eller elak mamma. Hennes döttrar älskar henne och de har en sund och öppen relation och pratar om det mesta idag. Hennes döttrar var precis som mina döttrar och idag är de bästa vänner!!!! Det finns alltså ett ljus i tunneln!

Herregud vad långt det blev och säkert lite osammanhängande. Jag kan bara hoppas att någon orkar läsa allt hahahahahah....

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag tror det är farligt att försöka vara för perfekt för då kanske det brister riktigt ordentligt någon dag. Så fortsätt vara människa! Förklara och prata med dina barn när stormen lagt sig. Visa dina barn att du älskar de! Säg att du älskar de och ingetnting kan ändra på det. Vad de än gör så kommer du alltid älska dem men du kanske inte älskar allt de gör! Visa hela känsloregistret var ledsen när du är det, arg, glad, rolig, sur, trött ja du förstår.

KRAM och kom ihåg att du är en bra mamma!!!