Inte kan hon vara skrikig?

[noodi]

"Inte kan hon vara skrikig och ledsen, hon är ju alltid så glad när man ser henne ute."
Tror verkligen människor på rent allvar att barn alltid är glada och snälla?

Min underbara dotter, har hamnat mitt i krigszonen, hon är trotsigare än någonsin. Verkligen ingenting fungerar, det är helt galet.
Skrika gör jag inte längre, det ger ändå inget annat resultat än att vi båda står och är frustrerade.
Försöker sätta mig ned med henne, prata med henne, säga till henne att nej är nej. När hon är som jobbigast, så får hon gå till sitt rum, stänger man dörren så sparkar hon och river i handtaget och springer ut.

När hon är som värst, när man tror att hon är en ängel när hon har lagt sig. Så hoppar hon upp ur sängen, går in till lillebrors rum där han sover, tänder hans taklampa och smäller igen hans dörr.
Vi är lika mycket med henne som med lillebror, försöker ha lika mycket tid för båda och busa med båda. Dom är ju oftast med tillsammans på golvet..
Det hon behöver är nog kanske lite egentid med vardera förälder här hemma, då bara hon kan stå i centrum?

Nu när jag är ensam hemma med barnen, när hon inte är på dagis där hon stormtrivs, så håller man alla tummar o tår att hon inte bryter loss. Lillebror blir ju ofta rädd, när hon använder sina högst toner. Man kan ju inte ge medhåll, för då blir det bara värre nästa gång hon får ett utbrott..

Man överlever väl detta med, vad är det man säger, små barn - små bekymmer, stora barn - stora bekymmer?

Behövde bara ventilera mig.

[noodi]

Jag och min väninna brukar skämta om det där; "Han är så snäääääll" säger far och mor-föräldrarna och dagispersonalen och vännerna om våra barn. "Ja, mot er kanske, men fan inte mot mig" brukar vara våran respons...
Det är tydligen ett allmänt fenomen, att barn som är supergulliga utomhus mot andra människor MÅSTE vara likadana hemma.
Synd att det inte stämmer, vad lätt allt hade varit då...

Jag har också ett riktigt monster hemma, en kille som trotsar ALLT. Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör, han sätter sig på tvären ändå. Jag har för mig att jag har hört att ofta kommer killar in i det vid 2årsåldern och tjejer vid 4årsåldern (med viss variation eftersom alla barn är olika såklart)

Jag har inga goda råd alls, men du ska veta att du inte är den enda med en gaphals som man får anfall på hemma... Och som är en ängel mot andra så att ingen tror på en när man berättar om det... Hoppas att det blir bättre snart!

----
Det är verkligen skrattretande, jag menar, dom flesta som säger så har ändå haft barn själva så dom borde veta.
Ja, då har vi en trotskille om 1 år då, Julia hinner väl ut innan förhoppningsvis så man hinner ta nya krafter till den andra.. Haha

Jag hoppas er lille ger med sig snart också, för man undrar allt ibland vart man ska ta vägen. Man orkar inte alltid.