ingen som bestämt sig för att inte amma alls?

[ToToRo]

jag gillar kommentaren en lycklig mamma är en bra mamma. Man måste göra det man känner att man vill och orkar. Jag tror inte på ammning till varje pris. Det blir inte en trevlig stund för varken mamman eller barnet.

Nu har jag själv tyckt om att amma, förutom den första tiden när livmorden drog i hop sig vid varje amningstillfälle... AUCH... och de där genomvåta tröjorna, som var något mer torra andra gången.

Jag tycker inte amningshysterin, jag tycker synd om mammor (har två svägesrkor som valt bort det) som väljer bort det, men som blir ifrågasatta och dömda. Bland min närhet är inte de barnen som är uppfödda på ersättning mer sjuk än min barn som fått bröst mjölk till 8 månader.

[che]

För många trasslar amningen av olika anledningar. Oftast upplever jag att det handlar om brist på kunskap. Som medea skriver var det kanske inte helt lätt att tolka den lilla godingen som ville snutta (att suga släpper goa hormoner i magen o gör det härligt för bebisen därför är det toppen att suga- jämt), det är lätt att misstolka.

Många tror också att det bara är att lägga till barnet o så sköter det sig själv- grattis i så fall då har ni en riktig sugare till bebis. För många funkar det inte riktigt så. Amning behöver man lära sig. En viss del ligger i teknik, dvs barnet tryckt mot dig nära, nära, näsan fri och vikt underläpp, en annan del ligger i att tolka bebisen, vill bebisen amma/snutta/bli tröstad/är övertrött/överstimulerad/är mamman oroad, trött,stressad o mjölken vägrar rinna till/ har mamman ont o spänner sig/ammar bebis mer pga ökningsfas?


Det finns många situationer som måste bemötas på individuellt sätt. Vill mamman amma finns det som FruS redan tipsat om bra hjälp (grymt att du läste på innan o var förberedd!!!!) att få. Vill man inte amma, av olika anledningar så ÄR det helt ok. Utan pekpinnar. Att amma passar inte allas familjesituation o inte heller alla mammor. Ingen är bättre eller sämre för att man gör på det ena eller det andra sättet. Jag tror att vi alla kan räkna med att mamman gör det bästa hon kan o orkar.

Sen tänker jag också att det är viktigt att lyssna på vad mamman vill. Varför vill mamman inte? Som Cattis nämnde kan det vara så att man inte vågar försöka igen för att mamman haft en tuff start innan o inte orkar misslyckas. Hemsk att mamman ska behöva känna så, alla som vill amma ska få möjlighet, genom hjälp, kunskap o stöttning att amma. Jag tänker också att det är helt ok att amma exklusivt, delvis eller bara ibland. Mamman behöver inte ens ha mjölk- kan vara mysigt att bara ha bebisen nära helt nacken o låta de söka efter bröstet. det behöver liksom inte vara det ena eller det andra.

Jag tror på kunskap- dvs att mamman ska få göra ett aktivt val baserat på vad som blir bäst utifrån sin situation. Jag tror att det flesta vet att det är nyttigt att amma både för bebis o mamma o att dessa fördelar inte slutar vid sex månaders ålder utan fortsätter så länge mamma o barn ammar. Jag menar att vi får göra så gott vi kan med den kunskapen vi har nu o då väljer vissa att amma o andra att ersättning passar de bättre o några väljer båda. Vill helst komma ifrån ett skuldbeläggande av det ena eller det andra eller att det ena skulle passa bättre än det andra alternativet. Det avgör mamman själv.


Det är alltid lite vanskligt att skriva saker- jag hoppas inte att det jag sagt på ngt sätt uppfattas som dömande till kvinnor som väljer ngt annat än det jag själv väljer. Jag vill också slå ett slag för de som inte vill amma alls- av ingen anledning alls. precis som vissa inte vill ha barn. Det bara är så- alla har rätt att välja vad som passar de bäst!

[CattisR]

Jättebra skrivet che!
Jag ska läsa igenom igen efter helgen när jag har mer tid.
Som sagt så känner jag att det är bra för mig att hinna tänka på allt det här faktiskt. Med första barnet var det inget jag hade tänkt på innan, så jag tror även jag på att läsa, lära och fundera på det så är jag bättre förberedd.

[CattisR]

Jaha, här sitter jag och läser hur jag tänkte för några månader sedan gällande amningen. Kan ju uppdatera med hur det gått hittils med lillebror som nu är snart 8 veckor.
Vi ammar... och ammar.. och ammar...
Ja för så känns det för mig. Det har funkat bra direkt från början så jag antar att jag bara ska vara glad över det. Från början var jag glad och kände liksom att "wow, vad enkelt det är när man får en unge som vet hur han ska göra och det bara flyter på". MEN, jag gillar det fortfarande inte. Amning är inte min grej helt enkelt, jag tycker inte det är mysigt och allt sånt. Vissa dagar är ok men flera dagar i veckan mår jag illa av det och känner mig trängd av det. Det är en konstig känsla tycker jag att ha någon som äter på en.
Det jobbiga med allt det här är att vi såklart denna gången fick precis tvärt om, så den här lille killen vägrar flaska och vägrar napp. Och tro mig, vi har försökt i stort sett dagligen. Har försökt med olika flaskor och olika nappar, men icke sa nicke, han vill inte ha nåt annat är bröstet.
Nu förstår jag ju att om han skulle bli tillräckligt hungrig och vara det länge nog så skulle nog flaskan duga till slut, men så grym har jag inte kunnat vara än. Vi får se när jag tycker gränsen är nådd.
Förutom mina egna känslor kring amningen är det synd för pappans del att han inte kan vara delaktig på samma sätt som sist.

Min önskan just nu är inte att sluta amma, jag vill bara att barnet ska ta flaskan också. Jag vill känna att jag kan slippa amma om det känns så, om jag har en dålig stund och är stressad eller mår dåligt.

Och fortfarande tycker jag att hela den här diskutionen är svår i det verkliga livet. Jag är öppen med hur jag känner när "alla" frågar om amningen funkar (varför nu halvbekanta ska veta det) men jag känner att det inte är många som förstår hur jag känner utan de tycker bara jag ska va glad att jag ammar, för "det är ju det bästa"...

[Marija]

Jag kände precis som du när jag ammade, jag ammade min lilla i ca 3 månader men gav ersättning vid vissa mål. Jag tyckte det var jätte mycket press på mig som mamma, går hon upp tillräckligt? Har du tillräckligt med mat? osv. Min sambo fick "mjölka" mig i början för hon hade svårt att få till det med sugandet, det tog väldigt på mig plus två mjölkstockningar.
Min BVC sköterska ifrågasatte mig men jag stod på mig. När jag slutade amma blev jag en annan person, jag blev gladare och kunde ta till mig Elsa på ett annat sätt. Och ett stort plus var ju att min sambo kunde ge henne mat med.

Jag tycker man ska amma om man vill det och mår man dåligt av det så är man en bättre mamma om man inte gör det.
Jag vill amma nästa barn men med utan press och vetskapen om att det finns ersättnig utifall, om man nu får ett barn som vill ta flaskan vill säga.

Jag har också en liten mjölkallergiker det visade sig när hon var 6 månader, innan vi viste var det var så var det ett par riktigt jobbiga veckor.

Mycket svamel och har egentligen inget bra råd, men det finns fler som känner som du!

[che]

Skönt att det inte blivit trassel för dig!

O gratulationer till ditt barn, som dessutom verkar vara ganska bestämd på vad han vill ha. Du har gett ditt barn en jättebra start o det tycker jag att du ska vara nöjd med. Känner du obehag inför amningar så kan jag förstå att du inte vill fortsätta, kanske kan du prova att ge lite urpumpad bröstmjölk i kopp? För att på det viset få lite avlastning? Går fint att frysa o du värmer bara upp påsen i varmt vatten till lagom temp.