Hur ska det gå? (långt)

[evilducky]

Nu är jag här och gnäller igen...

Men jag är verkligen förvirrad och osäker kring hur jag ska gå vidare med det här.

Det är såhär att jag och min sambo länge har knakat i fogarna. Vi har en dotter på 19 månader. Min sambo har emellanåt betett sig fruktansvärt dåligt med bland annat tv-spelsberoende... men även i allmänhet inte varit särskilt hjälpsam, aldrig bytt blöjor, hjälpt till alls osv. Han gick väl med på att behålla vår dotter för min skull, eftersom jag inte kände att jag kunde göra abort. Och det var väl inte idealiskt från början. Nu älskar han henne självklart och han umgås med henne och så, men det har varit tufft.

Vi har kämpat på med förhållandet länge, och jag har känt att jag har stannat kvar för Biancas skull kanske redan innan hon föddes? Nu när jag tänker tillbaka började kärleken bytas ut mot tålamod redan för 3-4 år sedan. Och nu känns vårt förhållande rent misarabelt. Vi bråkar inte mycket direkt, men vi tycker helt enkelt inte direkt om varandra och har helt olika syn på allt. Och jag får dra det tunga lasset med allt. Så ja... det är inte så bra här hemma.

Därför har vi nu bestämt oss för att söka familjerådgivning och se hur vi ska fortsätta med det här. För min dotters skull känner jag att jag måste göra det här, satsa in i det sista. Men egentligen vill jag verkligen inte. Jag känner mig så hemsk, men jag vill verkligen inte leva i det här förhållandet längre, jag tycker inte om min sambo. Och som grädde på moset har jag på sista tiden börjat känna extremt starka känslor för en god vän, som jag inte vet hur jag någonsin skulle kunna säga upp kontakten med.

Vad kan jag möjligtvis göra? Finns det någon framtid för mig och min sambo? Skulle jag någonsin kunna lämna min sambo och slita isär min dotters familj utan att vara fruktansvärt självisk? Det känns så själviskt att önska sig de saker jag önskar mig...

Det blev långt och flummigt, men skönt att skriva av sig i alla fall... tack för att ni tog er tid att läsa

[sprallos]

Ett barn är en enorm omställning för alla par, alla förhållanden stadiga som mindre stadiga. VET du att ni innerst inne älskar varandra och att ni faktiskt valt varandra av en anledning en gång i tiden så är det ALLTID värt att kämpa. Men som sagt, är det helt dött tycker jag man ska ta paus. Jag tycker inte man ska stånga skallen blodig mot ett problem som man vet inte kommer bli bättre. Ta hellre en paus och känn efter. Men visst, i början när man fått barn är man inte speciellt realistisk.

Vi hade vänner som fått barn 2 år innan oss, vi fick höra mycket om deras resa och beslutade oss för att göra som dom. INTE ta några livsbeslut första året med barn. Jag skulle säga minst 1½ år idag. Man ska inte ta beslut om sitt liv när man är trött, hormonell och inne i den allra största omställningen i ens liv. Plötsligt finns en människa till i familjen, en som går före ALLT inte konstigt man BLIR konstig.

Men återigen, jag har ingen aning om hur ert förhållande ser/har sett ut så det är något du måste klura ut själv. Det låter som att din kille är rätt egoistisk och han kommer behöva göra något åt sitt spelande ändå tids nog så visst kan det ju vara bra att gå och prata med någon. Åtminstone en gång....allt är värt en chans. Men känns det helt hopplöst så tycker jag inte man ska kämpa för kämpandets skull. Många par är bättre för barnet och varandra som separerade.

[Lejonella]

Det låter som om du verkligen bestämt dig för att du inte längre vill leva tillsammans med din sambo. Familjerådgivningen tycker jag ändå att du ska ge en chans, det behöver ju inte bara vara för par som fortfarande vill leva tillsammans. Det kan vara bra med familjerådgivning även i de fall där man bestämt sig för att separera.

Som Sprallos menar: ta inga beslut just idag, gå på familjerådgivningen, ge honom en chans att förklara sig, låt honom lyssna på vad du har att säga. Det är en process med familjerådgivning, inga under kommer att ske över en natt, utan det lär ta längre tid än så.

Lycka till!!!!

[Tossy]

Jag tycker inte att man ska stanna ihop för barnens skull. Mår inte mamma och pappa bra av att leva tillsammans så mår inte heller barnet bra av det. En lycklig mamma och en lycklig pappa på två olika håll är viktigare än två olyckliga föräldrar under samma tak.

Däremot, finns det något hopp om att ni ska hitta tillbaka till varandra så är det värt att kämpa. Men ibland kan det bästa beslutet vara att göra slut. Familjerådgivning är jättebra, vad ni än bestämmer er för att göra. Beslutar ni att flytta isär kan ni få hjälp att komma överens om hur ni ska lösa livet som icke-par. Lycka till och hoppas allt löser sig till det bästa!

[evilducky]

Tack för era svar. Det ni skriver låter förnuftigt och bra och det är skönt att läsa när jag själv känner att det är svårt att tänka alldeles klart. Jag ska ringa om familjerådgivning på måndag och sen får vi se vilket håll det går åt. Jag ska verkligen försöka att inte ha bråttom även om jag känner att jag vill bryta med detsamma.

[liisaa]

Jag tror att det är bra att ni försöker få råd utifrån, oftast är man själv så mitt uppe i det och utan perspektiv att även den enklaste lösningen kan vara svår att inse. Även om ni nu inte fortsätter tillsammans du och din partner så kanske ni åtminstone kan få råd för hur ni ska gå vidare på ett bra sätt. Du skriver att du vill ge er relation en sista chans, men frågan är bara hur ärlig den egentligen är eftersom det samtidigt verkar ganska tydligt att du inte vill vara med honom?

Vad gäller din kompis som du är intresserad av och samtidigt absolut inte vill förlora vill jag råda dig att tänka efter. Jag var i en liknande situation och förklarade för honom hur jag kände, och han kände inte på samma sätt. Alls. Nu är vi fortfarande kompisar, men inte alls på samma sätt som förr. Så tänk efter vad det är du riskerar. Eller försök åtminstone avgöra om det finns en chans att han/hon känner samma sak för dig. Jag hoppas att allt ordnar sig till det bästa!

[nan1e]

Jaha så svarar jag 9 månader senare.. =P
Måste bara flika in att jag känner mig i liknande situation, bortsett från att jag mer än gärna stanna med min man.
Han har sedan vår son fötts blivit mer och mer inåt och sitter helst vid datan.
Datan har ju varit ett stort irritationsmoment, men nu är det väll något bättre än det varit.
Vet inte riktigt vad man ska göra, vi gör så få saker tillsammans men när vi gör det så är det jätteskoj.
Dock så är sexlivet i botten, något som jag mår väldigt dåligt av.
Jag känner mig så otroligt okvinnlig, plus att jag fick stora bristningar efter graviditeten som gör att jag känner mig jätteful utan kläder.
Allt detta har resulterat i att vi haft sex typ 4-5 gånger senaste året =(
Kan ju tillägga att vi har en 1åring mellan oss..
Någon som varit i samma sits, och har något tips?
Blir så frustrerad ibland bara..