Hur förändrar man egentligen sitt liv??!!

[Poffie]

Jag vill så gärna vara den där supermänniskan med åtta armar som har koll på allt... Som klarar sig själv,
som inte gör någon besviken,
som inte får dom där uppgivna blickarna för att hon återigen har glömt av sin farfars födelsedag,
som kan säga till när hon inte uppskattar tonen som någon talar till henne i,
som är den bästa mamman,
som aldrig tappar tålamodet,
som är sin makes drömkvinna,
som är grym i sovrummet och som alltid har lust,
som är en person som alla kan lita på att hon gör saker,
som har koll på hemmets ekonomi,
som har en grym veckoplanering och kommer ihåg denna planeringen,
som alltid presterar kanon på sitt jobb,
som har världens bästa självförtroende,
som kan ge svar på tal angående vad som helst...

Men jag är inte denna superkvinna... tyvärr! Och jag är så trött på det!
jag VILL vara den som ingen blir besviken på,
den som inte gör sin sambo irriterad hela tiden,
den som genomför sina planer,
den som kommer ihåg,
den som klarar allt!
Hur gör man detta?
Hur förändrar man sitt liv?
Hur tar man kontroll över sitt liv igen efter att man tappat den?
Hur blir man den där superkvinnan som jag så gärna vill vara?....
Jag försöker och försöker men faller platt varenda gång...
Hur förändrar man hur man lever?

[Loam]

Jag har bara en sak att säga till dig och det är att den där superkvinnan finns inte och om hon fanns så skulle du inte vilja vara henne. Alla är olika och du är som du är. Tror ingen vill leva med någon som är perfekt och du... Nyckeln är att tycka att man själv är bra som man är för då är man redan en superkvinna.

[Poffie]

Men om man inte tycker att man är bra som man är? Om man är trött på ständiga gliringar om hur virrig och glömsk man är... om man vill seriöst förändra sig!

[Nelia]

Först och främst: Du ställer ALLDELES för höga krav på dig själv! På det viset blir du ju utmattad bara av alla krav du vill uppfylla. Herregud, JAG blir utmattad av att läsa din lista!

Det finns ingen som kan vara en superkvinna! Däremot kan du försöka börja lite smått med det du prioriterar högst. Ingen klarar stora förändringar, det är nästan ogörligt. Tro mig, jag har varit i dina tankebanor och varje gång man misslyckas så förstoras besvikelsen. Det blir som en enda ond cirkel.

Jag kan lova dig, du kommer inte få några bra svar i den här tråden, kanske en del som är hjälpsamma, men det kommer inte att lösa ditt problem. Ett tips är KBT (kognitiv beteende terapi, tror jag det heter). Det kostar, och hade det varit billigare så hade jag också gått på det, men tyvärr får man prioritera bort vissa saker och jag har haft turen att träffa en personalkonsulent via jobbet gratis istället som har lärt mig att lägga energi på rätt saker och värdesätta mig själv på det jag gör.

Det finns en massa bra böcker att läsa också, själv tycker jag att Mia Törnblom skriver väldigt bra. Finns i pocket till låga priser.

Har inget bättre att skriva just nu, men kanske återkommer. Eller om du pm'ar. Vi är inte helt olika i vårt tankesätt som sagt, jag har bara lärt mig att kontrollera det och vara nöjd med mindre.

Kram på dig!!

[Kali]

Jag tycker Nelia har skrivit jättebra men det jag vill tillägga är att jag tror du måste sortera lite i allt det här också, vad är rimligt och vad är orimligt? Jag har kommenterat vad jag tänker kring dina krav/önskemål. Nu kanske inte mina tankar stämmer med dina men gör gärna precis samma sak själv, fundera över en sak i taget, vad är det du önskar dig? varför gör du det? för dig eller någon annan? finns det några negativa konsekvenser med att vara sådan? vad tycker du om andra som inte är sådana? kort sagt, vänd och vrid på varje önskemål in i minsta detalj. Det går att förändra mycket men det finns gränser för vad man kan göra utan att göra våld på sin egen person. Och många saker ska inte ändras på, det är bra för oss att allt inte är perfekt, vem hade njutit av efterrätt om allt smakade sött liksom? men hur som helst, så här har jag tänkt:


som inte gör någon besviken

det går inte att inte göra andra människor besvikna ibland. inte om man skall vara en egen person med egna känslor och behov. det är en del av livet att lära sig hantera och leva med det - men också att inte ta ansvar för andras besvikelse hela tiden för många gånger kan det ligga hos dom och kanske inte hos dig.

som inte får dom där uppgivna blickarna för att hon återigen har glömt av sin farfars födelsedag

sånt här går ju att ordna, tex genom att registrera dig på någon födelsedagspåminnar-site på nätet som skickar mail när det börjar närma sig. eller att du ber din mamma (eller vem som nu har koll) att påminna dig eftersom det inte är din starka sida

som kan säga till när hon inte uppskattar tonen som någon talar till henne i

det här är ju viktigt! och hänger ihop med självkänslan som du nämner längre mer. men det krockar med att inte göra någon besviken, eller hur? för om du säger ifrån när någon är otrevlig, vilket du skall göra, då kommer du väcka obehagliga känslor hos den personen.

som är den bästa mamman,

den bästa mamman är en vanlig kvinna. en som har fel. tänk om du vore perfekt, hur skulle Alicia någonsin kunna leva upp till det? vi måste lära oss att människor inte är perfekta, att vi försöker men att vi gör dumma saker och att det är mycket viktigare att lära sig att säga förlåt än att aldrig göra fel

som aldrig tappar tålamodet,

det här går inte heller. du är en egen och viktig person. givetvis har du gränser som man inte får gå över. sen kanske du tycker att du är mer lättretlig än andra och det går ju att jobba med men det är inte dåligt att tappa tålamodet ibland. det är också en sak som barn behöver, märka att det finns en tydlig gräns. och de är experter på att driva sina föräldrar till den gränsen bara för att kolla var den går... men det ger också trygghet om den alltid är på samma ställe!

som är sin makes drömkvinna,

din makes drömkvinna finns inte. ingen annans drömkvinna heller. drömkvinnan är en illusion som bara har goda sidor och som förmodligen skulle vara outsägligt tråkig om hon existerade. för att kunna tillfredsställa någon annan jämt och dygnet runt så måste man ju göra våld på sig själv och då blir man som person helt ointressant. en drömkvinna kunde möjligen vara en sån här plastdocka man köper, som aldrig har en annorlunda åsikt, som aldrig protesterar men som inte lever heller då....

som är grym i sovrummet och som alltid har lust,

men ni är väl två i sovrummet? du kan ju inte ensam vara grym! det är ju ett samarbete det som händer där! kan han trycka på rätt knappar? försöker han vara din drömman, anstränger han sig för dig? sen har man inte lust alltid, det är helt okej och riktigt att det är så. om man ALDRIG har lust, då ska man givetvis ta tag i det och fundera ordentligt över vad det kan bero på och kanske också undersöka det fysiologiskt.

som är en person som alla kan lita på att hon gör saker,

vilka är alla? varför måste du uppfylla deras behov? kan det vara så att du är dålig på att välja ut "uppdrag" så att du får för mycket som du borde göra? du behöver inte tillfredsställa alla andra människor, dom är vuxna och får ta ansvar för sig själva!

som har koll på hemmets ekonomi,

här är ni också två, det är inte ditt arbete ensamt på något sätt. det ska inte vara ditt ensamma ansvar! sen har vi olika läggning. för vissa är ekonomi och stenkoll kul och sen är vi andra som egentligen tycker det är dötrist men håller hyfsad koll för att vi måste. men här kan man också få hjälp om man behöver, tex har varje kommun skyldighet att hjälpa till med ekonomisk rådgivning. det finns ju verktyg för att få bättre koll på sin ekonomi så det går att arbeta med, men som sagt, det är inget du skall göra själv.

som har en grym veckoplanering och kommer ihåg denna planeringen,

varför är det viktigt? är människor utan veckoplaneringar sämre människor än andra? jag har aldrig haft en veckoplanering i mer än en vecka tror jag... och jag kan fantisera ibland om att jag skall vara ordentlig, skriva i kalender, läsa mina kursböcker i god tid, inte hetsplugga inför tentor men faktum är att det passar inte mig. jag fungerar inte på det sättet. jag blir bara irriterad och stressad över att ha min tillvaro inrutad. det ger mig mer ångest att försöka planera än att inte göra det. så jag har släppt det. jag duger faktiskt bra oplanerad. och om vi missar att äta middag någon dag så finns det alltid smörgåsar. det är ingen som dör av det!

som alltid presterar kanon på sitt jobb,

men du är ingen robot. du är en människa med bra och dåliga dagar. du har småbarn och får kanske inte sova alla nätter. du har andra saker att fundera på. din chef har inte heller bara bra dagar. ingen har det, även om vi gärna tror att andra alltid ligger på topp så lovar jag att dom känner likadant.

som har världens bästa självförtroende,

självförtroende låter det som att du behöver jobba med. för med lite bättre självförtroende så kanske du kan acceptera att du duger även om du inte är perfekt. och eftersom jag är psykolog förstår du ju vad jag tycker hjälper... Jag tror inte så mycket på renodlad KBT personligen, men det finns mycket kognitiv terapi som är bra. Ett billigt alternativ till en färdig terapeut är att försöka få gå i studenternas utbildningsterapi på universitetet. Man kan också försöka söka på sin vårdcentral, har man tur och de har en psykolog/kurator som kan ta emot dig går det på högkostnadsskyddet.

som kan ge svar på tal angående vad som helst...

men vem kan det? är det inte alltid så att de bästa svaren kommer man på en timma senare när man kommit hem.... vad jag menar lite är att allt inte är rimliga krav att ställa på sig själv



sen kan man förändra mycket men man kan aldrig förändra andra. om din sambo blir irriterad på dig så är det inte ditt fel ensamt. det är någonting hos honom också, som han behöver arbeta med.
det viktiga är inte att ha total kontroll - det viktiga är en upplevelse av att man klarar av det som kommer i ens väg. att man på det sätter har kontroll.
det går givetvis att förändra sig och jag tror det är bra att ha mål att sträva emot. men det går aldrig att ha perfekt som sin målsättning för det enda som händer är att man blir besviken om och om igen. släpp det perfekta, välj ut en eller två viktiga saker och kanske viktigast av allt, arbeta med din egen bild av dig själv. jag lovar att du är fantastisk och att du duger men du behöver inse det själv!
kram!

[noodi]

Jag har inte läst någon annans inlägg till dig, så jag kommenterar helt fritt.

Du är den du är, det är bara du som kan ändra på dig. Den listan du skrev är krav som är för högt satta som ingen klarar av.
Ta små steg i taget, sätt upp ett mål - slutfölj det målet. Börja smått, för det kan leda till nåt stort.

Att grubbla över vad man inte är, gör en bara utmattad och ännu mer deprimerad. Se till dina positiva sidor, och stärk dom istället för att sätta nya mål hela tiden som aldrig blir uppfyllda.

Ingen kan ha koll på allt, se på mig, mitt minne existerar inte ens längre.
Dom flesta skulle nog vilja vara lite mer av varje av det du skrev, så du ska ju veta att du inte är ensam. Men alla är vi olika, vi är mammor inte övernaturliga väsen som klarar mer än vad axlarna bär.

Jag tror, i fall man skulle vara allt på din lista, så skulle man falla 1000 gånger värre i fall nåt skulle skita sig. Ens liv är vad man gör det till, ingen tar mer skada än sig själv om man går runt och är deprimerad.

Ta hand om dig!

[LillaLola]

Ville bara tillägga till kalis inlägg att jag tror inte att det handlar så mycket om självförtroende som om självkänsla.
Att man lär sig att leva med den man är och inte bedömer sig utifrån vad man gör!
Det du gör är inte den du är. Om du gör ett misstag så ÄR inte du ditt misstag.
Som Nelia skrev så läs Mia Törnblom. Tycker hon har mycket bra saker att säga som handlar just om det du beskriver.
Stor kram och hoppas du får bukt med dina önskemål om att förändra dig, men jag tror det handlar mest om din inställning mer än om något annat, inte att ska kunna uppfylla din lista.
kram

[Poffie]

Tack alla för era svar.
Har funderat mycket på att gå och se en psykolog igen pga mitt dåliga självförtroende som är grunden till alla de här "jag räcker inte till- känslorna", men det finns inte tid. Sambon klagar redan på att jag aldrig är hemma pga jobbet, hästen, träning osv. och det känns som att Alicia aldrig får träffa oss tillsammans typ.
Okey, nu ska jag förklara lite vad jag menar och hur jag känner.

som inte gör någon besviken

Det känns som vad jag än gör så blir någon besviken. Väljer jag att hjälpa till i stallet en helg för att en kompis ska få det lite lättare så blir det sura miner från vänner och kille... Väljer jag att umgås med vänner och kille så blir det sura miner för att jag inte hjälper till tillräckligt i tex. stallet.

som inte får dom där uppgivna blickarna för att hon återigen har glömt av sin farfars födelsedag

Min mamma är helt otrolig på att komma ihåg. Hon skriver upp alla födelsedagar, skickar alltid kort och glömmer aldrig av någon planering som hon har planerat. Jag är uppfödd med detta och van vid att hon alltid kommer ihåg saker åt mig på något sätt. Nu bor jag ihop med en man som är ett ordentligt kontrollfreak men samtidigt har lika lite koll (läs bryr sig) som en blind flodhäst. Jag känner plötsligt att det är jag som ska ha koll på allt, planering, födelsedagar, matplanering, osv. för att han inte har det och ändå så måste någon ha det. Skulle jag säga till honom att han får ha mer koll så skulle det ändå inte fungera. han har inte ens en almenacka...

som kan säga till när hon inte uppskattar tonen som någon talar till henne i

Jag låter människor bossa med mig. Det gjorde jag aldrig innan men efter jag fick min dotter så var mitt självförtroende som bortblåst.
Jag var i ett mycket dåligt förhållande innan där jag blev misshandlad både fysiskt och psykiskt. De känslor jag hade då av att jag inte dög, att det inte spelade någon roll vad jag sa för allt jag sa var dumt, och att jag var helt pantad har nu kommit tillbaka. Det har inte alls något med min sambo att göra, han är helt underbar mot mig, men jag tar kritik på helt fel sätt och tar åt mig av allt som låter lite buttert.
Jag kan helt enkelt inte avbryta en person som blir arg på mig och skäller på mig och säga att jag inte tänker tåla det. Mitt självförtroende är så lågt...

som är den bästa mamman,
som aldrig tappar tålamodet,
Jag kommer aldrig ihåg saker som ska hända på dagis elle rliknande. Det är ofta som jag måste stressa iväg med Alicia och hinner inte ge henne ordentlig mat utan hon får lite större mellanmål och så blir middagen lite tidigare istället. Tycket själv inte att det är okey!
Vill så gärna ha tid till att sitta och leka med henne i flera timmar, att kunna mysa med henne utan att stressa och behöva hinna städa, tvätta, osv.
Är så trött pga jobb och så att mitt tålamod är lika med noll. Räcker vissa dagar att alicia trotsar och inte vill ta på sig kläderna när vi ska ut med hunden så kokar jag och måste ta några djupa andetag för att inte skrika rakt ut. Vill verkligen inte vara en sån mamma som skriker på sina barn eller låter irriterad... men jag får verkligen kämpa vissa dagar för att inte bli den mamman.
Jag kan inte ändra mitt schema på jobbet så att jag inte är så trött, fick kämpa för att ens få till ett rullande fyraveckorsschema och när jag bad om fler dagtider så fick jag sagt till mig att när jag tog jobbet så var det mest kvällstid och långpannor som gällde. Nytt jobb får jag inte, har sökt några men alla säger samma sak att dom inte vill anställa en nybliven mamma som kommer att vara sjuk rätt mycket typ.

som är sin makes drömkvinna,
som är grym i sovrummet och som alltid har lust,

Jag börjar undra vem den kvinnan som min kille föll för var... Kommer inte ens ihåg hur jag var innan jag blev mamma. Ibland undrar jag vad det är han ser hos mig. Vi kramas aldrig om inte jag tar initiativet, pussas aldrig utan att jag säger till. Har försökt att skita i det för att se om han kommer på att han inte kramat mig eller så men det har inte funkat.
Har pratat om det hur många gånger som helst men det leder aldrig någonvart.
Det är nog samma med lusten. Känns som att om det inte är jag som tar initiativet så händer det aldrig. Har precis gått ner rätt mycket i vikt och känner mig rätt sexig igen men får liksom ingen respons på det...Det gör att jag tappar lusten totalt. Jag vill att min man ska tycka att kag är oemotståndlig, att han ska visa att han uppskattar mina ansträngningar att få en snygg kropp och vill ha mig.
När vi väl ha sex så måste vi alltid skynda då alicia sover i vårat rum och kan vakna när som helst. Hon sover väldigt lätt och vaknar ofta. Sambon vill inte flytta in henne i sitt rum ännu så jag hoppas att det bli bättre när hon väl flyttar in dit.

som är en person som alla kan lita på att hon gör saker,
Jag hör ofta, "det behöver göras, men det får jag nog göra själv för du kommer inte ihåg det" både på jobb och hemma. Jag vet att dom inte menar något illa, jag är glömsk av mig, men det sårar något hemskt när man inte vill vara en sån person. Jag vill att folk ska kunna komma till mig och be mig göra saker och lita på att kag gör det. Eller iaf ge mig en chans att tacka ja eller nej till det.

som har koll på hemmets ekonomi,

Vi har sagt att min sambo ska ha hand om räkningarna och ha hand om lån osv. för att jag helt enkelt inte kan ett skit om aktier, låneavtal, fakturor m.m. Men ändå så vill han att jag ska ha ett visst ansvar när det gäller vissa saker.
Jag ger alla pengar förutom de jag ska handla mat för till honom att lägga in på vårat lån och då förväntar jag ju mig att han ska använda dom till räkningar och sånt, jag ska alltså inte behöva lägga mig i det för jag strular bara till det annars.
Jag vill kunna ha hand om ekonomin, jag vill avlasta honom genom att ta hand om ekonomibiten men han litar inte på mig tillräckligt för det och ska jag vara ärlig så litar jag inte på mig själv tillräckligt för det heller.

som har en grym veckoplanering och kommer ihåg denna planeringen,

Återigen till min uppväxt och min akrav på mig själv.

som alltid presterar kanon på sitt jobb,

Jag har ett jobb som är väldigt fysiskt krävande. Varje arbetspass är som att gå på gym och man måste prestera sitt bästa varje dag för att inte sätta sina arbetskamrater i skiten. Efter mammaledigheten när jag kom tillbaka så hade jag inte min gamla tjänst kvar. Ingen sa något till mig men helt plötsligt hade mitt ansvar på jobbet blivit noll och jag måste nu visa varje dag att jag förtjänar att vara kvar typ. En av mina arbetskamrater har som mål att göra att allt jag gör blir fel. Hon klagar för kökschefen på allt som blir fel och skyller ifrån sig allt som blir fel på mig. det spelar ingen roll vad jag säger till henne, hon hatar mig och min chef kan inget göra han heller. Jag måste alltså alltid vara på topp, vilket gör att varje sak som blir fel känns som ett nedslag. Jag är van vid att vara riktigt duktig på det jag gör, nu vet jag plötsligt inte längre om detta är det jag vill syssla med.

som har världens bästa självförtroende,


Behöver jag säga något?

som kan ge svar på tal angående vad som helst...

Vill så gärna kunna säga ifrån och säga de rätta sakerna. Kunna sätta de människor som trycker ner mig på plats riktigt ordentligt!

[Loam]

Kan du inte skriva en lista till oss med saker du är bra på istället. Jag tycker att du verkar fokusera för mycket på det dåliga. Sen måste du nog göra upp en plan för hur du ska förändra de saker som du inte trivs med hos dig själv. Men gör den realistisk.... Du vet lika väl som oss andra att det du beskriver inte finns.

[Nelia]

Ja, det var bra som Loam skrev! Skriv en bra lista med saker som du är BRA på!! Det är viktigt att fokusera på det positiva och som du känner dig säker i, och ja.. bra på!

[sprallos]

Jag vill också se din positiva lista.... Vår hjärna funkar så att när vi kopplar på fler sinnen i våra tankar så blir dom "sannare". Om vi bara tänker så är det bara en tanke. Men skriver vi, ja då kopplar vi på synen också....då läser vi och tänker....säger vi det högt så blir det även hörsel.

Så det jag tycker du ska göra är att skriva en lista på det du är bra på och saker du gillar med dig själv. Sen läser du upp dom sakerna, i lugn och ro varje dag...ta dig tid, liksom "smaka" på varje ord och tanke och känn dom i kroppen innan du tar nästa.

Kram!!