Hur blev det så här? Känner mig lurad..

[MariaTheres]

Det vore intressant att höra hur ni resonerar kring frågan! När gick ni tillbaka till arbetet/började arbeta efter förlossningen och varför? När tycker ni att det är lämpligt?

Anledningen till att jag frågar är att jag är trött på situationen vi har nu. Det är inget problem egentligen men jag skulle vilja att vi hade mer pengar att röra oss med, jag känner mig fast på något sätt. Sambon har sökt jobb i några år nu men får aldrig någonting. Han har examen i mediekommunikation och söker jobb som informatör, copywriter och liknande vilket det inte finns särskilt många av. Han söker också andra jobb, vilka som helst, även om jag tycker att han inte är så aktiv som han borde... Han missar jobb han faktiskt kan söka och letar inte så noga. Detta är alltså enligt mig, inte honom. Han pluggar under tiden eftersom ingen av oss vill ha socialbidrag. Jag pluggade innan och har därmed bara grundnivån på föräldrapenningen.

Nu känner jag att jag måste ta över ansvaret för jobbdelen med tanke på att inget händer. Jag vet att det inte är hans fel heller att arbetsmarknaden ser ut som den gör och är absolut inte arg för det. Det jag känner mig besviken över ibland är attityden och viljan/oviljan.. Det finns några jobb jag kan söka och ett här i Falun, ett projekt på heltid, som jag uppfyller alla villkor för och även alla meriterande punkter. Det är absolut någonting jag vill jobba med och är utbildad för men det jag tänker på är självklart Signe. Det är förmodligen en ytterst liten chans att jag skulle få jobbet men om vi låtsas att jag får det så skulle Signe vara fyra månader när det börjar. Är det för litet? Jag skulle i sådana fall sluta amma eftersom det är för opraktiskt och pumpa ur känns inte som ett lockande alternativ heller.. Skulle det vara dåligt? Jag vet ju att bröstmjölk är det bästa men fyra månader är kanske för kort tid? Hon skulle vara 13 månader när projektet är slut och jag skulle då kunna vara ledig igen. Pappan skulle vara föräldraledig där emellan.

Jag hade inte tvekat om Signe hade varit lite äldre. Nu är det ju så att jag egentligen vill vara ledig men känner att det inte håller, att jag måste ta över rodret. Samtidigt är jobbet ett absolut drömjobb.. Som sagt.. Om Signe bara hade varit äldre..! Vad ska jag göra? Hjälp mig kloka kvinnor!

[Nelia]

Jag kan inte hjälpa dig till ditt beslut, det är ju upp till dig hur du väljer att göra.

Vad gäller mig så började jag jobba varannan helg och nån extra vardag (ca 25% av min heltid) när Joel var runt 8 månader. Lägligt nog så slutade Joel självmant att amma då, så vi slapp tänka på det. Sen gick jag upp i 60% tjänst när Joel var 1 år, 75% när han var 1 år 9 mån, och 100% vid 2 år.

Kommer nog göra något liknande med nästa barn, detta var en bra lösning för oss för att dra hem så mycket lön som möjligt samtidigt som vi ville vara lika delaktiga i att vara föräldralediga efter jag slutat amma, samt vänta så länge som möjligt med förskolestart.

Hoppas du kommer fram till något som känns bra för dig och din familj.

[che]

Min situation är inte alls som din o jag hade personligen inte valt att börja jobba heltid när mitt barn var så litet om vi inte hängde i en riktigt lös tråd ekonomiskt.

Jag började jobba 4 h per helg när mitt barn var sex veckor, heltidsammade då o ammar fortfarande nu när mitt barn är 16 månader. Jobbade heltid nån vecka eller två när barnet var fem månader men det funkade inte alls. När jag inte var hemma pumpade jag, o jag pumpade sjukt mkt på nätterna också minns jag, som pappan gav i flaska. När mitt barn var fem månader slutade h*n ta nappflaska o då slutade jag jobba ett tag. Började sen jobba nån dag o helgen fram tills nu. Men det blev ju såklart lättare när h*n började äta lite annan mat.

Att jag jobbar är mitt val, det ligger inte i ekonomin. Jag kommer fortsätta så här, alltså jobba när det passar mig o mitt barn tills jag o min man tycker det är lagom med förskola.

[Tossy]

Jag tycker du ska söka jobbet, får du det så får du fundera över vad du vill göra, men du kanske inte ens får komma på intervju. Men om det nu är ditt drömjobb, så sök! Signe klarar sig självklart på ersättning istället för amma, det finns det många barn som gör, så det är nog ditt minsta problem. Du behöver nog fundera ordentligt på vad du vill, kanske ställa lite krav på karln därhemma om han nu inte söker särskilt aktivt?

[Taweret]

Jag tycker att du ska söka för att sedan ta ställning tull hur du/ni väljer att göra om du blir erbjuden tjänsten. Signe kommer att klara sig bra med pappa antigen på ersättning eller pumpad mjölk eller en blandning. Du behöver ju inte sluta amma helt heller om du börjar jobba utan du kan amma morgon och kväll om du vill men som sagt det är nog minsta problemet.
Jag har fortfarande inte börjat jobba sen jag fick första barnet men det är inte av egen vilja egentligen, men jag börjar i slutet av augusti och då är Alma ca 10 mån. Vilket är lite tidigt för att lämna henne till dagmamma men vi vet att det kommer gå bra. Sen kommer hon att träffa sin storebror många dagar i veckan som går hos en annan dagmamma. Jag har inte ammat något av mina barn och ingen av dom har lidet av det, till O pumpade jag i tre månader men han fick mest ersättning. Med Alma gav jag upp med pumpningen efter 3-4v och det har gått bra med henne med. Våra barn är mindre sjuka än barn som har blivit ammade längre, så jag är inte så övertygad om det där med antikroppar.

Kör på och lycka till

[Nelia]

Sorry för OT men amning är oerhört viktig för barnet. Det finns anledningar till varför helamning rekommenderas i minst 6 månader. Det behöver inte visa sig med fler eller färre förkylningar, utan kan även spela roll senare i livet. Allergier, cancer m.m. Orkar inte leta källor just nu då jag sitter på jobbet, men jag tycker inte man ska välja bort amningen allt för lätt heller.

Edit: http://se.babycenter.com/baby/breastfee ... itsexpert/

[MinisMamma]

Håller med Nelia i hennes senaste inlägg

Jag började arbeta när Noel var 7 ½ månad. 2 veckor som jag jobbade mer än heltid, sen som timanställd.

Gjorde det bara för att jag kände att jag behövde vara mer än bara "mamma". Kände att jag få komma ifrån och jobba nån timma lite då och då var rätt skönt. Samtidigt så sparade jag på mina föräldrardagar.

[sprallos]

Ens barn är litet så kort tid och den händer bara en gång i livet...så jag personligen hade nog avvaktat. Jag anser amningen för viktig + att jag inte skulle vilja vara utan lill-bebis tiden, den är så kort och så unik. MEN nu sitter jag inte i samma sits som du, så det är svårt att säga hur jag hade tänkt annars.

Jag kan samtidigt tycka att du ska söka, det innebär ju inte att du automatiskt får det/tar det. Men om du inte söker kanske du alltid kommer tänka " tänk om". Så sök! Beslutet kan du vänta med tills du vet om du får det eller ej. Det kanske går att lösa på ett jättebra sätt om du kommer på intervju och dom verkligen vill ha dig. Du kanske inte behöver jobba 100% från början osv osv. Vem vet.

[borås]

tänkte bara tilllägga att enligt lag så har man rätt att ta amningspauser i arbetet. så finns arbetet i närheten så kan ju din man komma till arbetsplasten nån gång under dagen för ammning och ge ersättning utöver.

elin är nu två månader och jag skulle lätt kunna gå tillbaka och jobba ca 20% alla redan men ska vänta tills efter semestern i alla fall.

[MariaTheres]

mini-mamman: Hur klarar sig din sambo då? Får han socialbidrag, a-kassa eller nåt? 21 månader lät mycket men ungefär som du tänker göra nu 14-16 månader är nog egentligen vad jag skulle vilja också. Jag vill också vara nära mitt barn och det känns inte som att jag kan vara det nu ens.. Med all oro och försök till planering för framtiden. Ibland känns det som att det bara är jag som bryr mig.

Nelia: Jag önskar att jag kunde göra som dig, men ingen av oss har ju ett jobb. Det kommer lösa sig på ett eller annat sätt i alla fall.

Tossy: Jag vill helst amma och helst vara hemma längre. Jobbet är något jag vill arbeta med men inte på bekostnad av Signes välbefinnande. Hon går före allt! Och ja, därför ska jag ställa krav på honom.

Det dryga är att jag har ställt krav väldigt länge och han har dessutom lovat att det ska bli bättre och att när Signe kommer är det självklart att han ska bättra sig. Det har han dock inte gjort... Allt detta har resulterat i bråk och efter att ha pratat mycket (med en massa tjat och påtryckningar från min sida) verkar det nästan som att han har någon form av depression. Han säger att allt är emot honom, att allt går dåligt, han kommer aldrig få jobb han är utbildad till och så vidare och så vidare. Han tror att om han tar det "sämre" jobbet kommer han bli fast och aldrig få ett bra jobb.. Allt verkar vara svart eller vitt, antingen eller. Jag blir rädd på riktigt..! Tänk om han har gett upp. Men hur kan man göra det när man har fått världens finaste dotter? Han säger dessutom att han älskar mig och vill leva med mig resten av livet, så vad är detta? Allt får jag dessutom dra ur honom... Fråga på fråga.
Han sa, efter övertalning av mig, att han ska ringa till vårdcentralen imorgon och fråga om han får träffa en psykolog. Jag och Signe åker iväg imorgon några dagar så att han får tänka.. Han säger själv att han inte vet vad som är fel. Kanske kan han komma på det om jag är borta..? Suck...

Jag måste tillägga att det självklart inte är så här hela tiden.. Men mycket nu senaste året. Han är ändå en av de finaste människorna jag vet och jag älskar honom så. Därför vill jag ju lösa det här.

[Linen]

Förstår om det känns väldigt jobbigt med allt!

Men det är väl ganska vanligt med förlossningsdepression även hos pappor? och att man inte tänker riktigt på det, men det är ju en stor omställning för dem med. Så tror det är väldigt bra att han får prata med någon.

Hoppas det löser sig för er på något bra sätt snart, så du slipper oroa dig en massa och kan få njuta av bebis och sommar och ledighet!

[Kali]

oj vilken svår sits. jag började plugga heltid när båda mina barn var ca 10 veckor gamla. men då har jag ändå kunnat fortsätta amma o välja att inte vara med på många saker så har inte behövt vara borta så länge hemifrån ändå.

jag tycker också att du ska söka. om du alls får jobbet så behöver du faktiskt inte arbeta 100% heller, eftersom du har småbarn har du rätt att gå ner i tid. men du behöver ju inte bestämma något innan du har ett erbjudande om jobbet.

jag tror inte att din dotter kommer lida av att ha pappa istället för dig, tvärtom, det kan säkert bli fantastiskt (förutsatt då förstås att han mår tillräckligt psykiskt bra för att orka svara på er dotters signaler o vara en god o nära förälder) frågan är ju hur det kommer vara för dig? kommer du plågas av dåligt samvete resten av livet är det ju kanske inte värt det. men barnet är ju bara litet en gång i livet för BÅDA föräldrarna faktiskt så det är ju inte självskrivet så att just mamman alltid ska få det mesta av den tiden.

angående amning så är det väl jättebra att amma i 4 månader. sen kan du se då hur du vill fortsätta, det kan gå jättebra att morgon o kvällamma tex ifall du vill det.

när det gäller amingens skyddseffekter så måste man komma ihåg att statistik gäller en population, inte individer. Det vill säga, man kan säga att generellt så är det bra att ammas men man kan inte säga något om varje enskilt barn. det finns barn uppfödda på ersättning som är kärnfriska och helammade barn som är jätteallergiska men man tittar på 1000 ammade barn o 1000 icke-ammade barn så ser man de positiva effekterna hos de ammade barnen. det är viktigt att komma ihåg det med statistik! (inte riktat till dig specifikt utan till de som tror att deras egna barns friskhet/sjukhet bevisar eller falsifierar tesen)

slutligen så kanske din sambo har gett upp lite grand? det är otroligt knäckande att alltid bli bortvald o gå arbetslös länge. särskilt om han aldrig haft ett jobb inom det han utbildat sig till. att ha fått en underbar dotter kan ju göra det ännu värre (tex att man tänker tankar att man inte är värd en sån fin familj som man inte kan försörja) även fast andra har svårt att förstå det. jättebra att du uppmanat honom att söka professionell hjälp, hoppas att han kan hitta tillbaka till ork o energi.

[moia]

Först vill jag säga att jag tycker du ska söka jobbet, helt klart! Får du det så kan du ta ställning då, eller så har du i alla fall lite mer tid att fundera på fram tills du får beskedet.

Sedan om din sambo. För det första så är det riktigt jobbigt och omvälvande att få barn, så det är inte konstigt om han mår dåligt. Hoppas han (och du) inser det, och kan hantera det på något bra sätt. Sedan förstår jag att det kan vara knäckande för honom att inte få något jobb. Jag har samma utbildning som honom (läst mkv här i Falun) och fick inga jobb. Så jag gick en starta eget-kurs hos arbetsförmedlingen och startade företag med inriktning mot grafisk design - som jag alltså inte är utbildade inom utan självlärd. Hade tur och fick en stor arbetsgivare/kund och har haft 75% för dem sedan dess. Det var fyra år sedan. Jag tror din sambo behöver rejält med uppbackning, och han behöver ork att söka söka söka. Och så måste han inse att man inte kan börja på det jobb man helst vill ha, för så fungerar det sällan i verkligheten. Man börjar där man lyckas få in en fot, och sedan jobbar man sig fram/upp på arbetsmarknaden.

Måste fråga också - kan sambon din grafisk design? Det finns nämligen ett vikariat fram till årsskiftet istället för mig, eftersom min vikarie fått ett annat jobb. Det fick jag höra från chefen idag när jag träffade honom i leksaksaffären. Han var lite bekymrad över hur de skulle hitta en ersättare. =)

[grynet_å_jag]

Jag säger som dom andra att det är klart du ska söka jobbet. Om man inte söker så vet man ju aldrig vad man har att ta ställning till.
Det är bara du som själv kan bestämma sen vad som känns bäst, men ur SIgnes perspektiv så tror jag inte hon tar skada utan kanske gynnas av att va hemma med pappa tidigt.

När jag var föräldraledig med Nils var planen att jag skulle vara ledig sex månader heltid och sen skulle vi dela 50% ett halvår och så P ett halvår själv. Men när jag vart ledig i två månader så gick företaget jag jobbade på i konken och vi fick tänka om. Det slutade med att jag var ledig på heltid i 14 månader, parallellt var P hemma en dag i månaden från att Nils var sex månader. Så vi körde föräldraledigheten lite parallellt = väldigt ansträngd ekonomi = jättetråkigt då detta år sammanföll med att vi köpte hus och flyttade + att vi gifte oss.
Den här gången har vi planerat lite annorlunda. Jag kommer va hemma november tom. juli och sen kör vi 50% var till årsskiftet tror jag (jag jobbar bara deltid nu) och sen blir det dagis efter det då P inte tyckte det var jättekul att va hemma på heltid.