hur bearbetar man de här?

[liten o jag]

har försökt skriva nu 100000 gånger men min jävla iPhone stänger ner efter mina långa inlägg. så jag skriver kort och förklarar mer sen.

natten mellan tis-ons var den värsta natten någonsin.
efter noas op vakna han och gallskrek. han fick morfin. sen vakna han inte!
blodtrycket sjönk, han hade svårt att syresätta sig. natten blev en kamp! han höll på att dö. hans lilla kropp klarade inte av sövningen och morfinet. tack och lov så lugna det sig och läget var stabilt på ons morgonen. blodtrycket har gått upp och ner han har inte så mycke ork. men han lever!
min tacksamhet är enorm!
men hur går man vidare? hur bearbetar man chocken som börjar släppa? och rädslan? jag är livrädd så fort han somnar.


det hände så otroligt mycket lovar att berätta mer när jag har en data.

[Trötta mamman]

Men gud vad hemskt - vad skönt att det är stabilt nu i alla fall. Får du hjälp av någon kurator och har läkarna pratat igen vad som hänt ordentligt med dig? Jag har inte alls samma erfarenhet som dig men höll själv på att stryka med för några år sedan och jag tyckte det hjälpte att prata mycket om det och få stöd och info från kurator och läkare efteråt.

[Fru S.]

Vännen!

Jag har ingen aning om hur man bearbetar detta er än att du måste prata om det, ös ur dig om hur rädd du var, försök sätta ord på känslorna.

När Gustav kom till världen så var det kritiskt för honom. Han mådde jättedåligt i magen och det är först nu som vi har börja fatta att det kunnat gå riktigt illa.
Vi pratar om det ibland och det lättar.

Det borde väl finnas en kurator på sjukhuset. Be att få träffa den. Och fråga doktorerna om varför det hände. Ju mer man vet om en sak, desto mindre läskigt blir det.

Hoppas att han mår bättre snart, hur mycket ska ni behöva gå igenom?

[Taweret]

Stackare, jag blir alldeles kall när jag läser ditt inlägg.

Fru S som är klok har gett dig goda råd så lyssna på dom. Ta all hjälp du kan få och fråga så mycket du kan.

Hoppas att det börjar ljusna för er snart.
Kramar i massor!

[Broderibruden]

Men fy så hemskt! Jag vet inte hur man kan komma över det, kanske prata med någon professionell? Finns ju sjukhuskyrka. Är ni kvar på sjukhuset nu? Kan de inte ta reda på vad han lider av så kanske han inte behöver sondmatas? De kanske gör allt de kan?

[Broderibruden]

Läste nyss på din blogg om schwachman syndrom. Är det inte det som han har nu då?

[liten o jag]

mini-mamman, jag var orolig innan men trodde absolut inte att de skulle bli så här illa. du får gärna fråga mamma! vad skönt att du inte har blivit dålig av pencilin igen. läkarna har gjort en utredning och har tillsammans kommit fram till att noa ska kunna ta morfin igen. morfinet i sig tar ner blodtrycket men man är övertygade om att det var kombinationen sömnmedel och morfin som han inte klarade. han fick nämnligen mer sömnmedel än tänkt pga. att kirurgen va 30 min sen. noa ska sövas i Jan igen. gissa vem som kommer vara en riktig jävla bitch då! sen tror jag att jag kommer vägra morfin till Noa i framtiden.

trötta mamman, jag har fått massor av stöd av noas läkare som jobbade natt när detta hände. och har även fått svar på alla mina frågor från kirurgen och noas nutritions läkare som var med på operationen. har även fått ta del av utredningen som gjordes på onsdagen. chocken har inte riktigt släppt än och jag förstår ju vad som har hänt men har lixom svårt att ta in de.

fru s, ska kontakta en kurator på måndag om jag får tag på nån. bad om hjälp när jag blev gravid, fick en tid 2 månader efter förlossningen. dom har lite att göra om man säger så. jag har pratat med läkarna, samtliga läkare som var inblandade. om du läser svaren ovan så får du mer info om vad som har sagts. den enda jag inte har pratat med är underskötaren som gav morfinet. han mår tydligen inte alls bra.

tawert, tack! jag tillhör som tur e den modellen av människa som
ifrågasätter de jag inte fattar. så jag har iaf fått svar på hur de gick till.

broderi, vi har precis kommit hem. sondmatas kommer han behöva göra en längre tid. oavsätt om man hittar felet eller ej. iom att han inte vill äta.
mer info om schwackman och provsvaren ska finnas i bloggen

[Trötta mamman]

Vad mycket du och Noa får gå igenom. På sjukhus brukar det ju finnas kuratorer som borde komma till dig utan att du ber om det när sådana här saker händer.

[grodan]

Fy vad hemskt! Har varit med om flera gånger nu med vitans allergier och virus att hon har slutat andas i mina armar och jag tror inte att man någonsin kommer över det. Tyvärr. Be att få hjälp redan nu så du får hjälp att sätta ord på det.
Börjar inse själv att man nog måste gå och prata om det för man orkar inte bära det heller.

[Frixie]

Usch... Har inte ni fått stå ut med tillräckligt...

Skönt att Noa är stabil nu i alla fall...

De till att älta allt om och om igen...
Ju fler gånger du pratar om det desto bättre.
Kräv att få träffa en kurator eller liknande omgående. Det måste finnas någon möjlighet att få tid snabbt.

Kram på er!

[moia]

Jag kan inte ta in att du och Noa ska behöva gå igenom så här mycket. Och chocken du fått kan jag (vill jag) inte ens föreställa mig. Du är så stark, ni kommer komma igenom allting tids nog. Kramar och en enorm sympati är allt jag kan skicka över.

[Kali]

du ska inte behöva vänta 2 månader på krishjälp. det ska finnas på sjukhuset om inte annat i form av sjukhuspräst eller kurator. du ska kunna få sådan hjälp NU.

man kan komma över den förlamande rädslan och lära sig leva trots att det alltid finns ett hot. vi vet ju alla att vad som helst kan hända när som helst men de flesta av oss går inte runt och tänker på det hela tiden för då hade vi blivit tokiga. det är precis det som händer människor som drabbats av posttraumatiskt stresssyndrom, att de fastnar i traumaögonblicket, att de om och om och om igen upplever flashbacks från händelsen och att de går omkring med ständig hög stress i kroppen pga detta, precis som att det hela tiden var katastrof fastän det inte är det längre.

det man behöver lära sig är lite grann att vila i nu. att inte leva i skräck för vad som har varit eller vad som kan komma. att inse sina egna begränsningar gällande vad man kan och inte kan göra. Det är absolut helt och fullt möjligt och det är viktigt att man får göra det och gärna så snart som möjligt. kanske kommer man aldrig över men man kan lära sig att förhålla sig på ett sätt som möjliggör att man lever ett normalt liv (vilket ju innefattar att man vågar sova samtidigt som ens barn sovet tex). förutom en samtalskontakt så tycker jag att du skall träffa en läkare som du har förtroende för och som kan berätta för dig hur morfin och det andra sömnmedlet fungerar i kroppen. både var för sig och ihop. morfin är man ju i regel inte överkänslig emot eftersom det är kroppseget men i för stora doser får man hjärtstillestånd (det är ju det heroinisterna dör av när de tagit en överdos). Men att veta vad det är som händer i kroppen är också ett sätt att hantera och bearbeta och kunna förhålla sig till framtiden. (jag läste att du redan pratat med läkare men jag gissar att andra frågor kan komma upp efter en tid har gått)

jag kan knappt andas när jag läser ditt inlägg. jag blir som alla andra starkt berörd och väldigt ledsen över att ni skall behöva gå igenom så mycket. kan inte göra annat än skicka styrkekramar och hoppas innerligt att ni inte skall behöva utsättas för fler prövningar nu.

[Broderibruden]

Hej, nu har jag läst, hoppas de hittar felet snart! Skönt att ni får vara hemma nu. KRAM!

[sprallos]

Fy fan vilken terror....mitt hjärta blöder för er båda två....usch....

[Redhotwera]

Det är ju allas föräldrars mardröm att nåt hemskt händer ens barn. Du har ju gått igenom mer än tillräckligt tyvärr. Jag lider med dig, men det hjälper tyvärr inte.
Du måste ju få prata med nån. Tills dess, prata med andra, familj och vänner.
Fråga läkarna vad som hände (vilket du tydligen gjort). Är de säkra på att detta inte händer igen?
Att det ska ta sån tid innan de kommer på hur han ska bli bra.