Humörstråden!!

[Lillan08]

Önskar hjälp och andra erfarenheter ang. andra barn med mycket humör och vilja!!

Jag har ett par saker att kolla med er!
Nellie har ett jäkla humör hemma (på alla andra ställen är hon det lugnaste barnet nästan alltid!!!)... Hon motstrider det mesta från morgon till kväll och det kan vara allt från att ta på sig strumporna till byte av bajsblöja (hon bajsar fortfarande i blöja) till att borsta tänderna och håret.... Det är ett jäkla hallå och om hon inte får göra något (man säger till henne "nej du får inte ......") då gör hon det på jäkelskap och sen blir hon arg som ett bi och förnärmad för att man säger till på skarpen!! Nästan som att hon blir förudmjukad....
Jättetråkigt för hon är en i övrigt ovanligt duktig och ordentlig tjej! (de säger även på dagis att de aldrig behöver oroa sig för henne då hon är lite "polis" och har koll så att andra inte gör dumheter m.m)! Hon kladdar aldrig vid bordet och är jätteduktig med att plocka upp om man ber henne, och allmänt "snusförnuftig"... Osv.... Allt detta gör ju att ens eget dåliga samvete gör sig påminnt på kvällarna när man haft en "dålig dag" med mycket motsättningar.... Hon är ju annars en duktig tjej...

Hos mormor är det aldrig några problem.. Eller när farmor passar henne heller.. "Hon är ju såååå duktig och snäll alltid"....

Hon är en väldigt blyg (för nya människor) och hatar nya situationer som hon inte kan... På kvällarna får "bara mamma" ge välling och lägga henne (är jag inte hemma eller om hon är borta är det inga problem) annars blir hon vansinnig!!

Hon älskar att sitta och läsa böcker och så så hon är även en ovanligt lugn 3:åring men med ett jäkla humör!!

Men hennes humör hemma är skittråkigt!! Hur ska vi göra för att minska konflikterna med henne?? Vi måste ju borsta håret och tänderna.... Och vi måste ju klä henne innan dagis m.m m.m m.m!!!........


Någon som har tips?????

[sprallos]

Skönt med en tjej med mycket vilja, hon kommer att gå långt...

Nej...skämt å sido, det är inte kul när det är bråk hela tiden. Men i mina öron låter det 3 års trots. Hon gör det mest med dom hon är tryggast med dvs dig och pappa. Sen har skrik och bråk lönat sig för henne eftersom hon fortsätter.

Mitt tips är:
* Välj dina krig....finns det tillfällen då man säger "Nej" fast att det egentligen inte spelar någon roll? I så fall, skit i att säga nej från första början. Ett Nej som blir ett Ja är en "vinst" för henne och kommer göra henne starkare in nästa konflikt.

* Ge valmöjligheter....Borsta håret: Vill du ha den eller den borsten? Tandborste: Köp en ny borste som hon får välja, tandkräm samma...låt henne försöka sätta på borsten själv osv.

* Var stenhård och konsekvent de gånger "Nej:et ska vara ett Nej". Inget onödigt förklarande bara "Nej, nu är det såhär. Mamma bestämmer". Ibland gasar förklarandet bara på ilskan tycker jag, då är det bättre att vara kortfattad och ta fighten. Men ge dig inte...varje gång man står fast och börjar bråka måste man vinna.

[Kali]

jag har lovat att spela spel om bara några minuter men skriver en rad här så jag kommer ihåg att skriva ordentligt sen! jag känner igen mig

[Lillan08]

Jo jag förstår vad du menar Sprallos... Det är bara det att hon vet att det är vi som bestämmer... Vi ger nästan aldrig med oss om vi sagt nej från början!! Och hennes agerande får konsekvenser och det vet hon om..
Tex, hon får inte kasta bollar inne och vi säger till henne en eller två gånger sen tar vi från henne bollen och då blir det ett sablarns skrik (skriker och försöker spotta m.m) som oftast slutar med att hon får sitta på trappan tills hon lugnat ner sig och kan säga förlåt! Eller som när hon jagar katten och vi säger till henne 1-2ggr sen 3:e gången på skarpen och då blir hon vansinnigt arg och så börjar det om igen!!!

Det jobbiga är som sagt att hon är en såå duktig, ordentlig och lugn tjej annars att man nästan får dåligt samvete när det blir så här!!

Hoppas att det är som du säger att det är 3:års trots och att det SNART går över!!

[thepal]

Något som jag tycker "underlättar" lite utöver det Sprallos skriver är att helt enkelt säga att; Jag vet att du är arg/ledsen och det är helt ok! Det måste man få vara! Sedan frågar jag om hon behöver/vill sitta i famnen en stund. Oftast vill inte Minna det när hon är arg, men det tycks lugna henne lite att hon får "tillåtelse" att vara så där hysteriskt arg/ledsen. Jag har själv svårt att uttrycka ilska och sorg och vill verkligen att mina barn ska lära sig att det är ok.

Sedan vill Minna ofta fortsätta diskussionen trots att jag sagt att vi inte pratar om det mer. Då är det bara att ignorera det hela som funkar. Om hon pratar om något annat så svarar jag självklart, men fortsätter hon skrika om kärnfrågan så är jag bara helt tyst.

Personligen klarar jag inte av att avvisa henne i dessa situationer, eller låta henne sitta inne på sitt rum tills hon är lugn. Då följer jag hellre med henne bort. Tar bort henne från situationen alltså, men absolut inte lämna henne ensam.

Sedan tror jag att det är bra att acceptera dessa utbrott och förstå att de kommer hos mer eller mindre de lugnaste barn också. Har man då, som vi verkar ha, en tjej med väldigt mycket vilja, så kommer de oftare och kraftigare. De kommer att bli starka tjejer om man låter den kraften få finnas kvar i dem. Låter fånigt kanske, men jag tror ändå att det är nyttigt att vara så envis.