Hjälp, vad göra vid två års trots!!!

[Marieh]

Hallå!
Har varit inne och läst på några av de gamla trådarna i detta ämne men testar och ser om det finns fler tips.
Jag har en dotter som fyllde två i augusti och så väntar vi barn nr 2 i december.
Hennes humör kan vara helt galet och med mitt temperament blir det verkligen inte bättre. Härom dagen så satt hon vid bordet och drack mjölk när det var slut så sa hon "mera mjölk" vill du ha mer, frågade jag och hon sa "ja". Hämtar mjölken men när jag ska hälla så säger hon"neeej". Jag frågar ännu en gång och hon säger "nej", tar då paket för att ställa in i kylen då blir hon jätte arg och skriker "meeeera mjööölk" och blir ledsen för att hon inte fått. När jag ska försöka hälla upp mer så blir hon helt galen och skriker och gråter går till vitrinskåpet och öppnar det och tar ett glas och släpper det i golvet, som tur var så höll det men mitt humör håller inte alltid lika bra. Känner hur det liksom bara bränner innaför pannbenet, vad gör man???
Så fort man säger nej till något hon vill så blir hon skogstokig, försöker förklara och ta det lugnt men det hjälper inte.
Vid maten så kan hon börja slänga mat på golvet eller spotta ut, detta händer inte hela tiden som tur är, lyfter ner henne och talar om att slänger man mat på golvet så får man vara utan mat då blir hon bara ännu mer ledsen.
Vad gör jag när hon börjar slåss, tips?
Detta blev lite långt men hoppas på några bra tips som man kan testa.
Kramar från en "trött morsa!

[Tigi]

hehe..min ena dotter har börjat trotsa som fasiken nu oxå! hon bara retas å håller på tills man blir galen...(inte alla dagar men en del å då e det joobbigt)..jag vet faktiskt inte va man kan göra ??? vill oxå ha svar !? jag brukar typ bara krama om henne eller prata med tröstande röst å frågar om hon e arg å så...brukar faktiskt lugna henne... men men .. inte alltid.. å det hjälper aldrig med att säga nej, då tcyker hon bara det e ännu roligare...

[sprallos]

Vet inte vad jag ska säga annat än "stå ut...räkna till 10 och le"... Dom är sånna och värre blir det för varje trots och speciellt tungt när dom har ett språk och kan använda det...huga! Svårt att hålla tålamodet i schack när man blir kallad det ena efter det andra i en konflikt.

[lolenona_84]

oh vad jag känner igen mig. Här har vi en som trotsar vissa dagar mer än andra. Vissa dagar accepterar han bättre att det finns gränser än andra.
Tyvärr känns det som att vad jag än berättar om honom nu så beror det på att han fått ett syskon. OCH NEJ det gör det inte. Jag känner skillnad på vad det handlar om.
Så helt plötsligt är allt som tillhör åldern pga av att han fått ett syskon.

Jag brukar låta honom vara när han är riktigt ilsken för det är inget annat som fungerar iallafall. Han brukar lugna sig ganska snabbt då.

När han är riktigt ledsen så vill han ena sekunden vara i famnen och i andra inte. Han får vara ifred så med och så testar jag lite då och då om det är ok att trösta.

Alltid ser jag till att finnas nära så att han inte ska känna sig lämnad.

Det känns som detta trots handlar lite om att våga ge sig ut på egna vägar för ibland får man inte gå från ett rum till ett annat utan att han verkar tro att jag rymmer från honom och någon annan gång så knallar han på som den mest självsäkra ungen bort från mig.

Gabriel har sparkat till med benet i famnen någon gång och slagits med armarna men då har jag bara sagt bestämt nej och tagit tag i armen för att få stopp på det och det har fungerat.

Jag kan känna att min sinnesstämning och humör påverkar hur mycket olika sätt fungerar. Han verkar märka det hur tydligt som helst även om jag försöker dölja. När jag var gravid hade jag också skitkasst humör. Magen var ju ivägen så fort man skulle ha honom i knät och det gjorde ont. Nu är det sån skillnad.

Jag har precis börjat med att bli lite mer bestämd mot honom på riktigt eller vad jag ska säga. Det märktes att det behövdes bli tydligare gränser. Första dagen blev det jobbigt för honom men sen har han accepterat ett nej bättre. Jag väljer också ut vilka gånger det är viktigt med nej så det inte bara blir en massa nej-tjat. Tror att man får stå ut med en del tills det rinner ut i sanden.

Mycke snack, trött är jag. Imorgon fattar jag säkert inte vad jag skrivit själv

[shoegal]

Ja vad gör man... Försöker djupandas och räkna till tio, låååångsamt... Elis har hållt på till och från i ett år nu, jag har dock blivit bättre och bättre på att hantera honom (och mig själv främst kanske) så jag blir givetvis galen ibland, men inte lika ofta.

Trotsboken som Vi föräldrar gett ut är riktigt bra! står jättemycket bra saker i den om trots vid olika åldrar http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9151845016
Finns säkert att låna på bibblan om man inte vill köpa!

[MinisMamma]

Här har du oxå en som testar sina gränser... pust och stön...

Säger jag Nej så gör han om och om och om det bara för att testa om han får ett nej hela tiden tror jag. Jag brukar säga "Nej" första ggn, sen säger jag "Nej, gör du det en gång till så tar jag bort (vad det är nu han gör för nåt)" och tredje gången så tar jag bort det eller lyfter bort han. Han blir så ARG men han går inte tillbaka.

Så, så där håller jag på med hela dagar. Men jag tycker ändå att han tar till sig det jag säger, men hittar på nya hyss varje dag.

Ta med honom "lös" till affären eller köpcentrumet är en katastrof! Där känns det som om hans horn växer sig jätte stora! Helst så försöker han ta med sig nåt från affären och springa ut med sina super snabba ben, pinsamt värre är det. Än så länge har han inte lyckats få larmen att tjuta iaf
Men jag försöker ha han i vagnen istället om jag måste ha med han Blir enklast så.

[Marieh]

Tack så mycket för alla era svar ´Självklart är det inte alla dagar som tur är och självklart spelar det säkert roll hur man själv mår, vissa dagar har jag jäveluselt ont med foglossning och annat skräp som gör att tålamodet inte är på topp och det speglar säkert av sig. Sprallos: skule nog få räkna till minst 100 ibland
Kramas vill hon defenitivt inte och slåss hon så tar jag bestämt tag i armarna och förklarar att slåss får man inte göra, men det är som att det bara triggar henne ännu mer Tack så mycket för tipset på boken, ska absolut kolla den, tror man kan lära sig en hel del om sig själv oxå, detta är ju något som alla verkar gå igenom så det är nog en del i deras utveckling men jag vill bara göra så rätt som möjligt som säkert de flesta föräldrar skulle jag tro.
Minismamma: i mataffären är det vagn som gäller men hon vill gärna bestämma vem som ska köra, så rätt som det är när jag kör så säger hon "släpp, släpp, pappa köra" och försöker ta bort mina händer och gör jag inte det så skriker hon som en galning men nu har jag börjat att stå på mig, det är jag som bestämmer och inte hon så nu säger jag bara att " nej nu kör jag" sedan får hon skrika bäst hon vill, tillslut lägger hon av.
Ja, vem har sagt att det ska vara lätt och ha barn

[MinisMamma]

haha... det där med vagnen känner jag igen. Det är väldigt ofta som ingen annan får köra vagnen förutom jag. Speciellt när han är trött. Då är det bara jag som gäller. Är jag hemma hos hans pappa så är det ändå jag som måste göra allt. Pappa får göra inget. Bara mamma, mamma, mamma, mamma hela tiden. Och när han är hos pappan så tjatar han om mig hela dagarna. Stackars pappa

[Petra86]

Gott iaf att de åker vagnen.. Emilia blir tokigt hysterisk av att bara bli satt i vagnen i tex köpcentret.. =/

Annars är det annat trots här också.. hon går på mig o sambon med att dra i håret, rivas eller nypas om hon blir arg för nått hon inte får göra..
Men det känns ändå tur att hon inte gör så mot andra utan bara mot oss.. fast jag vill ju självklart få ett slut på det med..

[Marieh]

Petra86, hur gör ni för att få henne att sluta rivas och dra i håret? När dottern börjar dra mig i håret, jag är väldigt håröm kan tilläggas så tar jag tag i det lilla hår hon har för att markera det tycker hon inte om och så släpper hon taget om mitt hår själv släpper jag så fort hon gör det men 2 sekunder senare är hon där igen och drar i det och så kan det hålla på, känns bara som hon tycker det är kul

[Petra86]

När Emilia är på mig i håret så har jag tatt bort hennes hand, alltså fått henne o släppa mitt hår och säger att det gör ont så gör man inte.. men självklart fortsätter hon o som din.. tycker det är skoj.. ibland kör jag på din taktik, tar tag i hennes hår o då släpper hon för det är obehagligt.. så försöker jag återigen förklara att det är fel att dra i håret.. annars har jag även försökt med att få henne o släppa o sen säger jag åt henne att gå härifrån för man gör inte som hon gjorde.. då kan hon sluta för hon vill inte gå bort från rummet.. men som du säger det är svårt för dom försöker ju inte en gång.. =) men man ska väl inte ge sig bara.. Lyfta bort henne, ner på golvet eller så. ?!

[Snigel]

...och här är det också början till tvåårs-trots... Dock endast hemma, på dagis är han fortfarande en liten stjärna och uppenbart mycket omtyckt av fröknarna tack vare sitt mjuka sätt. Tur är väl det.

Hemma kan han få ett utbrott över att vi klär på honom/ att TVn har fel program/ att han vill ha men inte får/ att vi inte plockar upp honom etc etc.
Då river han gärna oss, skriker i högan sky och stolpar runt och sliter i grejer.

Vi har egentligen bara en taktik: fullföljer det han måste göra oavsett hur arg han blir och undviker att bråka med honom om saker som inte spelar någon roll.
Om han gör illa oss säger vi "Nej mamma får ajaj" bestämt och går sedan ifrån honom. Ofta tar det bara en halv minut innan han då gråter och vill kramas. Dock har vi inte fått honom att sluta mer än för stunden...
Han blir ibland så arg att han går till ett annat rum och skriker o gråter i högan sky. Det får han göra tills han är färdig och kommer tillbaka. Vi har gjort en poäng i att inte gå efter honom. Om vi hör att han övergår från skrik till gråt brukar vi gå in för att fråga om han vill kramas nu och annars ger vi honom lite längre tid.
Det verkar faktiskt fungera eftersom det nu tar kortare o kortare tid för honom att lugna sej!
Idén är att han får vara arg, men han får inte göra illa oss/sej själv eller ha sönder något.

Jag tycker det är lättare nu när vi har en gemensam taktik och man behöver inte tänka för att reagera.
Dessutom är det betydligt lättare att inte bli arg o uppjagad själv om man har en plan... och jag tror för övrigt att även om det man gör nu ibland inte tycks hjälpa, så lagras det säkert nånstans i hans huvud för senare bruk! Allt annat gör det ju!

[ulrica42]

Gud vad skönt att läsa era inlägg! Jag hade tänkt skriva ett långt beklagande inlägg för jag trodde jag var helt ensam om min trotsiga tvååring, men det är jag visst inte :/ Men min lilla flicka är typ ett monster sen nån månad tillbaka. Hon blir vansinnig om saker inte går som hon vill eller om jag säger nej, allt är en kamp, och då menar jag ALLT. Ja... Men det värsta är att hon tydligen är likadan på dagis. Nu har jag inte hunnit prata med dom så mycket men hon tar väldigt mycket plats, är högljudd, försöker slå fröknarna (+ de andra barnen fattade jag det som). Fler som varit med om det? För nu ska vi ha "möte" om det här. Då måste det ju vara riktigt illa... Usch vad jobbigt det är. Gråter jättemycket för att det känns för jävligt att hon är jobbig på dagis. Känns inte som man vill lämna henne om det är jobbigt för dem att ha henne där. Hade jag vetat att trotset bara var hemma hade det varit så mycket lättare att hantera. Men nu tänker jag hela tiden, vad gör jag för fel? Hur ska jag hantera detta nu för att hon ska bli "snällare"? Gör hon såhär på dagis också? Osv. Känner sig som världens sämsta mamma, faktiskt. Det är ju min bebis, vill inte att andra ska tycka illa om henne.