Hej

[cjohanna]

Hej.
Den 16 November fick jag och min pojkvän våran älskade son.
Allt var bra tills han sluta hjälpa till i både hemmet och med våran son.
Jag fick göra allt kändes det som, diska, tvätta, städa osv..

Tog det slut mellan oss när våran son var ungefär 6månader och det var väldigt jobbigt. Nu i dag är min son 1år och 9månader.
Jag har en ny pojkvän som är 24 som både tycker om mig och min son även fast det inte är hans.
Mitt ex har ny en som är 2år yngre alltså fyller 18 det här året.

Det jag verkligen stör mig på är att hon alltid lägger sig i när vi ska hämta lämna och det mesta om min son. Jag har sagt till både han och henne att nu får hon skärpa sig men hon bryr sig inte och gör samma sak igen.
Hon ska inte ens lägga sig i någonting om min son som jag och mitt ex ska diskutera.
Det är ju ändå hans och mitt barn. Jag börjar bli riktigt less..
Han kan inte sätta sig ner och diskutera med mig för då ska hon vara med eller så kommer han med undanflykter att han inte kan prata.

Vi hade en sån bra relation förut, vi kunde träffas göra saker med våran son och vi var vänner. Nu är vi inte vänner, vi pratar aldrig vi träffas knappt förutom när vi ska byta vecka.
Jag får inte ens fråga hur det är med min son en gång i vecka eller om det rör våran son om något annat. Det är våran son som kommer lida av det här i slutändan om jag och mitt ex inte kan vara vänner.
Vet inte vad jag ska göra ?!

[Lillamamman]

Hejsan.

Vad tråkigt det låter, och jag kan inte alls sätta mig in i hur det måste kännas, både för dig och för din lille. Måste säga att det är tur att du har en annan som stöttar dig och hjälper dig. Om jag själv hade varit i samma situation som du så hade jag försökt prata med pappan. Om ni hade en bra relation tidigare så kanske det fungerar. Testa att prata med honom om det (om du nu lyckas få till ett möte utan flickvännen) och försök att vara så ärlig med allt du känner som möjligt. Jag tror det är viktigt att även om det är känsligt och jobbigt att du försöker hålla känslorna i schack och försöker prata lite "vanligt" om det eller vad man ska säga.. Du kan ju försöka tala om för honom att det påverkar barnet om det inte fungerar, så om han inte vill lyssna eller prata för din skull, så kanske han kan försöka för barnets? Du har säkert redan försökt detta, men jag vet inte vad man kan göra annars? Försöka prata med någon han lyssnar på kanske?