Förskola/dagmamma disskussion

[Taweret]

På allmän begäran skapar jag nu en tråd om förskola. Kom gärna med förslag på vad den ska heta har noll inspiration just nu.

Che hoppas du inte tar illa upp men jag klistrar in ditt inlägg som får bli en start

När det ändå är uppe på tapeten men förskolestart så vill jag bara säga, utan att rikta mig till ngn här inne, att jag har tråkiga erfarenheter gällande detta. Det säger ju sig självt att det inte är en optimal situation att skola in det lilla barnet på förskola o det finns en hel del forskning som stödjer detta även om den sällan hålls i ljuset då det inte är riktigt samhällsnyttig forskning. Går inte in på den vidare här men vill bara säga att jag är helt förundrad över hur andra människor lever- fortfarande utan att rikta mig till ngn här, folk har kvar sin dyra bil, sitt dyra boende o åker tom på semester? VA??????


Jag blir alltid lika ställd o svär alltid. I mitt huvud- man vill ju inte förnärma ngn. Egentligen vill jag bara skrika- DET ÄR FÖR HELVETE EN PRIORITERINGSFRÅGA FÖR ER!!!!

Har en ensamstående vän som absolut inte ingår i denna kategori men jag har många bekanta som klagar på ekonomin o anser sig tvingade att börja jobba men ändå har så sjukt jäkla öveflöd. Så jävla skönt ska ni veta att få ha sagt det. Så här på nätet, lagom anonym! Jag förstår inte prioriteringen, byt dyrebilen mot en skrutt, konsumera mindre, handla begagnat o medvetet, ät mer vegetariskt, bo mindre/billigare, upptäck sverige o skit i dyra apheta semestermål på sommaren o jobba mindre, njut mer o värdesätt nuet!

[Taweret]

Jag kan börja med att svara

Det går att få vårdnadsbidrag här i Norge på knappt 3000 Kr/barn tyvärr så räcker inte det för oss då det är väldigt dyrt att bo här. Samt att om vi tackar nej till de platser vi har till barnen nu så är vi inte garanterade platser till hösten. Till hade jag heller inte haft möjlighet att få bidrag för Oskar då det bara är upp till 3 år.

Jag tar inte åt dig av vad du skriver men visst kan jag hålla med dig att många har svårt att sänka sig en nivå från den standard de är vana vid sen innan man fick barn. Vi har dock en relativt ny bil som vi inte börjat betala av ännu =( vi har inte råd att åka på semester eller unna oss något alls. Då jag inte har någon inkomst alls som mammaledig då jag inte hade jobbat här innan jag fick barn. Eller jo jag fick en klump summa per barn som motsvarar ca 1200kr/mån vilket inte räcker särskilt långt.

Våra barn har dock ganska korta dagar hos sina dagmammor, ja dom kommer inte gå hos samma. Dom kommer dock vara tillsammans 3-4 dagar per vecka iaf beroende på väder och lite annat. Sen jobbar maken skift och jag kommer att jobba dryga 50 % så barnen kommer inte behöva vara borta varje dag och det känns jätte bra.

[Fru S.]

Vi har prioriterat lite annorlunda.

För oss har det varit superviktigt vart Gus växer upp. Och var VI bor. Det har varit viktigt att ha ett hus, att bo nära naturen, nära en del av släkten. Och nära havet såklart.

Nu är Gus på förskolan 15tim/veckan. Mest för hans skull. Han älskar det! Han har hittat kompisar, en av pedagogerna bor på vår gata och själva förskolan ligger så nära att ibland kan jag höra dom leka.

Vad gör han på dagis när jag är hemma??? Jo, jag håller på att starta ett eget företag och vissa saker går inte att göra på kvällar/helger.

Och när företaget är up and running (håll tummarna!!!) så kommer jag kunna jobba lite som jag villl. Mina arbetstider kommer väl ligga mest på helger tyvärr. Men jag får göra nåt jag älskar. Innan jag utbildade mig till detta så hade jag kunnat tänka mig att vara hemma länge, länge.

Jag tycker att förskolan här ute är bra. Jag har en öppen dialog och jag berättar hur vi tänker ang uppfostran.
Dom är lyhörda, eller egentligen så är dom överlyckliga att det finns föräldrar som tänker till, har en av dom sagt.

Vi har också mycket hjälp av Gustavs farmor och farfar. Dom ändrar sina scheman och ställer upp jättemycket om det kör i hop sig.

Det tror jag är viktigt. Att barn får vara med den äldre generationen också.

Visst prioriterar vissa helt käpprätt åt skogen men det är ju egentligen deras problem....

[Tummeliten]

Vi har också prioriterat lite annorlunda. Fast det har vi alltid gjort..
Vi bor i en 2:a på 55 kvadrat ganska centralt. Den köpte vi nu när vi fått tillökning, förut bodde vi i en enrummare.
Det är kanonbilligt så vi behöver knappt arbeta. Det gör att vi får väldigt mycket tid som vi kan använda till att plocka, förvälla, frysa in, baka, safta och sylta. Eftersom vi bor i stan behöver vi ingen bil heller.. Kort sagt, vi kan klara oss gott och väl på 7000:-/ månaden.
Folk säger att man inte kan bo så här trångt.. Att vi snart kommer vara tvungna att köpa något större för att få plats med alla leksaker..
Men jag vette tusan.. Vi behöver aldrig bråka om pengar och vi har all tid i världen till varandra.
Enda anledningen till att vi funderar på förskola är för den sociala biten. Vilket antagligen blir om än 3-4 år.

[Lotta72]

Bra trådinitiativ!

Blä för texter som försvinner när man nästan är klar!!!

Hur som helst så skulle sambon och jag kunna vara hemma på heltid (inte samtidigt) ganska länge, med hjälp av, framför allt, hans föräldrar. Men vi trivs båda med våra jobb och jag längtar efter att få vara en del av vuxenvärlden igen. (A blir ett år i oktober, jag börjar jobba 1/9). Till börja med kommer vi att kombinera jobb och föräldraledighet så att A kan vara hemma på heltid. Någongång i början av nästa år (feb - mars) kommer vi nog att skola in henne. Hon kommer förmodligen att vara på förskolan två dagar/vecka. Framför allt för att jag inte tror att vi kan ge henne den stimulans som förskolan kan, men oxå för att vi väljer att dra ut på tiden då vi kan vara hemma på deltid med henne. Med den här lösningen kommer hon inte att behöva gå hela dagar, eller ens hela veckor, på förskolan. (När hon sedan blir 8, så får vi se hur ekonomi och arbetsgivare ställer sig till att vi jobbar deltid, men det ligger så långt fram så det är inget jag spekulerar i nu.) Om vi dessutom får ett syskon till A, som vi hoppas på, så tror jag att det är bra för alla parter om A är på förskolan 15 tim/vecka.

[Eva]

I förskole-/dagisdebatter framförs ofta argumentet "mitt barn behöver den sociala biten".

Vad menas med det?

Träffar de inte andra barn och vuxna alls?
Finns det inte öppna förskolor eller församlingsverksamhet där de bor?
Finns det inga lekparker?
Finns det ingen klubbverksamhet eller kvällsverksamhet som kommunen ordnar (medborgarverksamhet)?

Eller är det föräldern som är asocial?

Mina två barn är hemma - på heltid - fortfarande. Och kommer även att vara det när det tredje barnet kommer. Och det minsta som bekymrar mig är "den sociala biten".

[sprallos]

Jag fick äntligen mitt "drömjobb" i januari 2009 i samma veva gjorde vi ett byte så att F var hemma med Victor och jag gick till jobbet. Men sen tog dagarna slut....eller ja, nån stackars vecka hade vi kvar men det är ju skönt att ha dom också för att kunna förlänga sommarloven några år framöver. Victor började på dagis i mars 2009 och var då 1 år och 4 mån. Jättetidigt...hemskt och helt bedrövligt...men vad ska man göra. Vi hade inte klarat oss på en lön heller.

I och med mitt nya jobb fick jag bättre lön, men dock "bara" 75%. Detta har dock bara blivit bra. Han har korta dagar på dagis, jag har ut samma pengar på 75% som jag hade på 100% förut.
Jag vet inte heller hur vi skulle kunna leva billigare. Ja, vi skulle kunna sälja huset, ena bilen och sen bo i en liten lägenhet nära jobbet för den som jobbar...men det är inte ens lite aktuellt. Sen då liksom...när barnet är 6 år och SKA vara på förskoleverksamheten, hur ska man då kunna räkna med att få tillbaka sitt jobb, sitt hus och sin bil?

Jag tycker att tanken är fin...att man ska vara hemma så länge som möjligt och att prioritera så att man har råd. Men hur ska det gå till i praktiken och hur ska man bestämma vem som jobbar och vem som är hemma? Jag tror det kan bli en väldig kvinnofälla där frun i huset blir hemmafru och mannen drar in pengarna. Hur många män är redo att offra sin karriär för att inte sätta barnen på dagis så tidigt? Vad händer om man går isär? Det är ju tyvärr fortfarande så att mannen är den som tjänar mest...i de flesta familjer i alla fall.

[Sofia85]

I teorin tror jag också att de flesta barn har det bäst hemma med föräldrarna tills de är ca 3 år. Ändå har min dotter gått på förskola sen hon var nyss fyllda 1.

Det finns så otroligt många saker som ledde fram till att hon började så tidigt att jag inte riktigt vet hur jag ska få ihop det här inlägget. Men till att börja med så "visste" jag när jag träffade min sambo att han inte kunde få barn. Eftersom vi bara hade oss själva att tänka på levde vi dyrt, reste massor, åt ute, hade nya bilar och motorcyklar etc. Mycket gick på avbetalning, för vad spelade nån tusenlapp till i månaden för roll?
När vi sen fick vår dotter var jag tvungen att ta ut full föräldrapenning, eftersom jag pga en massa krångel bara fick ut hälften så mycket som min lön. Vi har efter hand försökt att få bort så mycket utgifter som möjligt såklart och nu går vi runt rätt bra på sambons lön och mitt CSN. Men dagarna tar slut fort om man tar ut full föräldrapenning och visst hade vi kunnat dryga ut det lite till, men jag kände samtidigt att jag ville komma igång och plugga. Jag går en 5-årig utbildning och att börja vid 25 känns tillräckligt sent.

De saker vi har gjort för att kompensera den tidiga dagisstarten gör dock att jag inte mår ett dugg dåligt över att hon började tidigt.
Till att börja med så fortsatte jag att amma henne hela hennes första år på dagis och vi hade alltid en mysstund i soffan när vi kom hem.
Hon sover tillsammans med oss i vår säng, vilket ska vara bra för anknytningen om man är borta ifrån varandra på dagen.
Vi tittade på förskolor i sthlm, men tyckte att de kändes för röriga och stressiga och valde istället att flytta upp till piteå där klimatet på förskolan är HELT annorlunda.

Dessutom stormtrivdes ungen från start och jag har aldrig tyckt att det har varit jobbigt att lämna henne. Alla barn är ju olika och jag har sett många 1-åringar som jag absolut inte tycker ska lämnas på dagis, som fortfarande är små bebisar. När Lily började var hon förvisso liten, men hon kunde gå och springa, var utmärkt på att kommunicera sina behov (ville hon ha vatten tog hon en fröken i handen och ledde in henne till köket och pekade på kranen). Hon orkade med tempot och sov kortast stund av alla på avdelningen. Dessutom försöker vi såklart hålla hennes dagar så korta som möjligt.
Nu har hon varit hemma med mig hela sommaren och hon kan inte vänta på att äntligen få börja om på dagis igen.

[Tummeliten]

Eva;
Att barn ska lära sig att vara sociala och förstå sin närmiljö är såklart något man kan klara utan inverkan av förskola.
När jag pratar om den sociala biten tänker jag väl mest på sammansättningen. Jag tror att det kan vara nyttigt för barn att vänja sig vid pedagoger och "flockar av barn" innan de börjar skolan. Då kan de lättare fokusera på lära, leka och hänga med i skolan, och slippa lägga lika mycket tid på att insupa atmosfären då när det börjar bli lite mer allvar.

[shoegal]

Jag vill inte vara hemma på heltid, jag vill jobba, jag vill umgås med andra vuxna, jag vill känna att jag bidrar till samhället, jag behöver stimulansen. Och samtidigt vill jag ha barn. Så för mig var förskola helt självklart, för då kan jag ha både och.

[annapannan]

Jag vet inte helt säkert, men jag skulle tippa på att det finns forskning som visar att både förskola/dagmamma respektive hemma med förälder är bäst och mest fördelaktigt för barnens och föräldrarnas nutid och framtid. Jag skulle även gissa på att nästintill alla föräldrar vill sina barns bästa och gör sitt bästa, utifrån den kunskap de har.

För min del får man göra som man vill/ kan med både amning och barnomsorg, det är inte bara ett "random barn" det ska passa, med en färdig mall. Det är en unik individ med lika unika föräldrar och olika familjesammansättningar, på olika platser i landet. En sak kan omöjligt passa alla... Jag tror också att det kan bli väldigt fel när man försöker mäta föräldraskap och dessutom gör det kvantitativt. Amma si och så många gånger per dag, si och så många månader/ år. Börja förskola vid den och den åldern, si och så korta/ långa dagar.

Jag tror att förskola/ dagmamma kan vara jättebra för många barn, liksom jag tror att det kan vara bra för många barn att vara hemma längre. En del barn kvittar det säkert för. Man kan nog få till barn som är trygga och älskade även om man "bara" är med dem på helger och morgnar och kvällar i veckorna. Det borde vara kvaliteten på tiden man spenderar med varandra som är det viktigaste, inte hur många timmar det är.

[Taweret]

Jag har samma argument som shoegal med att jag vill gärna ut och jobba igen då jag varit hemma i två år nu samt gick helt eller delvis arbetslös i nästan 1,5 år innan barnen kom så jag vill ut och träffa vuxna. Sen iom att jag jobbar som lärare så är det lite svårare att bestämma när man börjar på året utan får anpassa sig efter terminerna. Jag hade gärna försökt vara hemma ett par månader till om det hade fungerat men det hade blivit tajt.

Sen så fungerar inte dagis systemet lika i Sverige och Norge så det är lite svårt att jämföra. Här är det inte alls lika ovanligt att man börjar vid 10 mån men för den skullen behöver det ju inte vara det absolut bästa för barnet. Oskar har ju dock gått hos dagmamma även detta år när jag varit hemma med Alma och han stormtrivs så för oss har det varit helt rätt alternativ och vi har gott om tid med honom ändå.

Sofia85 ni måste ha väldigt flexibla jobb om man bara kan "bestämma" sig för att flytta från Sthlm till Piteå för att det är bättre förskolor där. Har man en sådan möjlighet så är det ju bra.

Jag skulle även vilja lägga in en annan fråga diskussion här. Hur mycket barnvakt/passning kan man kräva är det ok att far och morföräldrar ställer upp med dagtid. Vi har inte alls den möjligheten då närmaste släkting bor 20 mil bort och dom som skulle kunna hjälpa mest bor 80 mil så det är inget alternativ för oss.

Så i vårt fall var även det en aspekt för att låta barnen börja tidigt, Lära känna och knyta an till andra vuxna samt att vi får en liten andhämtning ibland.

[A&L]

Jag tror att förskola är det bästa av, bland annat av de skäl som nämnts här, både för barn och föräldrar. Men det känns inte bra om små barn ska vara på förskolan från tidig, tidig morgon till sen,sen eftermiddag. Nästan hela sin vakna dag. Men jag vet också att det finns föräldrar som inte har något val, och jag respekterar deras val/tvång att göra så.

Jag jobbar kontorstid och min sambo jobbar 2-skift, så när den dagen kommer att Gabriel ska börja på förskolan så ska vi nog kunna se till att han inte får så långa dagar.

Skulle vi få ett syskon till Gabriel så är jag helt säker på att Gabriel ska gå sina 15 timmar, för sin- min- och syskonets skull.

[Lotta72]

Taweret:
Jag tycker inte man kan kräva mor- och farföräldrar på barnpassning alls. De har ju egna liv att leva. Men jag tror att många mor- och farföräldrar vill ställa upp för sina barn och barnbarn, ibland kanske mer än de har möjlighet till (pga tex långt avstånd). Jag tror att det är viktigt att prata med sina respektive föräldrar och berätta om sina egna förväntningar på dem och lyssna på vad de har för förväntningar i frågan, så att man inte blir besviken på varandra.

Jag tillhör den lyckligt lottade skara som har föräldrar och svärföräldrar som är pensionärer. (Om än aktiva sådana med fulltecknade scheman.) Även om mina föräldrar bor 20 mil bort och sambons 5 mil bort, så får vi oerhört mycket hjälp av dem. Det är guld värt för oss, och något jag verkligen skulle unna alla. Nu ser det ju tyvärr inte ut så och då får man göra det bästa av situationen. Då är väl förskola ett nog så bra alternativ.

[Sofia85]

Taweret: Nä, vi har inte så flexibla jobb. Jag insåg direkt att jag inte skulle få nåt jobb här uppe, då det är väldigt ont om dem, så jag började plugga istället. Jag valde den utbildning som ger mig störst chans till jobb här uppe och störst chans att tjäna riktigt bra. Sambon trodde att det skulle bli rätt enkelt att fixa jobb här (han kör lastbil), men vi flyttade mitt i den ekonomiska krisen så han fick jobba kvar och pendla. Sen har han haft ströjobb, vi har haft nån månad helt utan inkomst osv, så det har verkligen inte varit lätt. Efter ganska precis ett år lyckades han dock få ett jättebra jobb, så nu är vi glada!

Sen flyttade vi självklart inte BARA för att hon inte skulle gå förskola i sthlm, vi hade pratat lite löst om att flytta för att komma närmare mina föräldrar för att få lite hjälp ibland och även för att Lily skulle få en bra relation med dem. Dessutom får barn vara barn lite längre här och jag ville gärna att hon skulle växa upp på en mindre ort.
När vi sen tittade på förskolor i sthlm tyckte vi inte att det kändes bra, utan valde att flytta innan det var dags för henne att börja.