Fler som har trotsbarn?

[Broderibruden]

Ungen är verkligen jobbig Han har glömt hur man leker själv, verkar det som! Han ska HELA TIDEN medan han är hemma vara mig i hälarna. Jag får aldrig göra annat än att passa upp honom, jag blir nästan hans slav, tur att jag kan säga ifrån då det blir för mycket

Han vill helst sitta i mitt knä. Om han vill ha något så ska han ha det BUMS! Just nu leker han själv efter flera tillsägelser från både mig och sambon!

Han har börjat vakna på nätterna, då han sitter och fånstirrar Han brukar göra det på dagarna med om jag inte leker med honom, ställer han sig och stirrar på mig, helt tyst och stilla. Väldigt enerverande!

På dagis är han HELT ANNORLUNDA! Leker själv eller med andra barn, fast han hänger i sin frökens hälar nästan hela tiden. Han fånstirrar inte heller, bara hemma. Han är som en bebis igen som måste ha stimulans HELA TIDEN!

Någon annan som känner igen sig? Nu har jag ändrat detta inlägg lite. Han är även JÄTTEGULLIG Han älskar att mysa och gosa med oss och gör det varje dag

Angående soc. så går jag redan hos en kurator, har börjat nyligen så någon effekt har detta inte fått än.

Idag har jag och sonen busat jättemycket, så härligt att höra hans glada skratt

[Liina]

Nu har jag inget trotsbarn själv (eller jo, hon är skittrotsig, men hon är inte inne i den riktiga trotsen) men det ska ju vara helt naturligt i din sons ålder. Jag tror du ska försöka släppa att det skulle vara något fel på honom, det är en helt naturlig utveckling att trotsa. En professor som föreläste om trots när jag pluggade sa att man borde fira sitt barns första nej och vara glad åt trotsen för det är barnets första steg till att bli en alldeles egen människa med alldeles egen personlighet. Visst är det lite för mycket för att klara när man är inne i det (för de är ju skitjobbiga), men ibland kan man försöka stanna upp och bara tänka på hur bra det _egentligen_ är att ens barn är så jobbigt ibland

[sprallos]

jag tror att du skulle må mycket bättre om du försökte släppa detta med soc och att dom tog honom. Någonstans i dig så lever du kvar i det och det stressar dig helt i onödan...han bor ju med er nu.

alla barn trotsar, det är något dom SKA göra...det skulle vara mer onormalt om han inte trotsade, så tro inte att det är något fel på honom.

Jag skulle råda dig till att få gå och prata av dig hos någon en gång för alla och sen gå vidare...ingen i din familj och närhet vinner något på att du ältar det hemska som ni var med om. Ni kan bara se framåt och positivt på den framtiden.

[Johanna H]

Hej! Jag har ju haft barn i trotsåldern..men dem är stora nu!

Kan du inte berätta lite hur er dag ser ut? För om man ska kunna förstå och tipsa om ngt så måste man ha en helhet. Det säger mig ingenting då du skriver att han "fånstirrar" t ex ?? Bara det att han kanske tycker mamma är fånig?

Barn är inte så dumma som vi tror! Dem FÖRSTÅR JÄTTEMYCKET!! Gör ett försök och skriv ned hur en dag ser ut så är det lättare att hjälpa dig, jag har ju förstått att detta är ett enormt problem hos er. Och om du inte vill gå till bvc så är det ju bra att du är på ett forum och söker hjälp, men då måste du beskriva exakt hur det ser ut.

[Johanna H]

Ett tillägg också! Valdemar kanske trivs bäst om det är stimulans omkring honom, med barn och aktiviteter..Ida går från mig till Danne till Caroline till Jonathan och till Charlie och till sitt rum och till ja allt och vill upptäcka! Så är barn!

Att han leker med andra barn på dagis och sedan vill leka med er har inget med trots att göra..

Sedan är barn aldrig och ska heller inte vara likadana hemma som de är borta..barn ska våga trotsa hemma och "sköta sig" borta..så gör ju vi med!!

[Broderibruden]

Hej, så här brukar dagen se ut, nu tar jag denna dag som varit eftersom den varit som de flesta dagar:

Vår son vaknar vid 6-tiden. Då går han upp och brukar leka en stund, då ska antingen jag eller pappa sitta bredvid honom. Han äter frukost och ser en stund på Bolibompa. Sedan ska jag vara med i leken, alltså leka med honom tills han ska på dagis.

"Mamma ska klä mig"! skriker han då. Min sambo (sonens far) försöker i alla fall, hjälper föga. Han skriker och gråter. Då hjälper jag till med påklädningen och han lugnar sig, kramar mig. Sedan går jag och han till dagis. Då vi kommer dit skriker han "vill gå hem"! Han skriker och gråter, klamrar sig fast vid mig.

Jag går efter en stund då fröken tycker att jag ska göra det. Han fortsätter skrika tills jag gått en lång bit. Då först brukar han lugna ner sig. När jag hämtar honom blir han stormande glad, kastar sig runt mig hals, kramar och pussar mig, dansar runt!

Men när kläderna ska på vill han gå på toa trots att jag redan frågat och han har sagt nej! Men när jag tar fram overallen ska han på toa, skriker han. Efteråt så vill han att jag ska klä på honom, men jag vet att han kan det mesta själv. Men eftersom det är fullt med andra barn och ganska trångt i hallen så klär jag på honom, för annars fortsätter han skrika.................

När vi kommit hem fikar vi tillsammans. Han VÄGRAR äta lunchen på dagis, bara potatisbullar äter han där!

Efter fikat ska han leka med mig. Han säger att jag är så gullig, men om jag inte vill leka är jag dum! Då är han trött. Om inte jag har tid att leka så börjar han som jag kallar det "fånstirra" på mig. Han ställer sig i dörröppningen och tittar på mig, säger inget, gör inget. Först när jag gör en ansats att lämna det jag höll på med, rusar han fram och säger "leka med mig"!

Jag älskar verkligen vår UNDERBARE son och jag leker GÄRNA med honom, men hur blir det då sambon fått ett jobb? Då ska jag laga middagen, då gäller det att aktivera lillen så han inte hänger mig i hälarna. Vi har bestämt sagt att köket inte är en lekplats (det är ju en farlig plats) men han får vara med vid matlagningen när han själv vill. Han älskar att göra och vispa pannkakssmet

Vi äter middag efter all lek. Ibland ser vi även en film om sonen är jättetrött, före middagen alltså. Efter middagen brukar lillen och hans far titta på Bolibompa. Sedan nattar jag eller han lillen som brukar somna utan problem efter godnattsaga.

Jag har läst om andra trotsbarn och inser att vår son inte alls är så jobbig som man kan tycka då man är mitt inne i bråk och skrik

[Tigi]

jag skulle bara vilja....sprallos och Liina--- jag fattade det inte som om Broderibruden trodde att det var något "onormalt" med trots eller att det e nått fel med hennes son eller så...jag får en lite dålig känsla av era inlägg... Det verkar som om Broderibruden bara ville skriva av sig lite... eller har jag missat nått???

Broderibruden .-- ... Om jag ska svara på din fråga ..så nej jag har inga barn i trotsåldern men min mans brorson är nu 3 år..då han var ungäfär 2 1/2 eller om det va ca 2 år så va han vääääldigt trotsig å jag vet hur jobbiga dom kan bli .... jag tycker det e bra av dig att du hjälper han attt ta på sig å såna grejjer...just nu kanske bara du duger lixom (av dig å pappan menar jag då) ... Det e ju inget personligt mot pappan såklart..dom verkar ju bli rätt "mammiga" under trotsåldern oxå...å jag tror det e bra att du ändå e där som en trygghet för honom framförallt under dessa perioder lixom... Sen så tycker jag själv att man ska ha kvar såna regler som tex "köket e ingen lekplats" för det e väl kanske just såna grejjer han testar er föräldrar på nu oxå.... testar vart gränserna går lixom..så jag tycker du verkar göra ett bra jobb .

[shoegal]

Elis är inte i trotsåldern men har börjat visa tecken på en stor egen vilja. Jag frågade runt lite på jobbet, för det är många där som som har barn mellan två och sex år och det bästa svaret var nog att när en av tjejerna sa att hon försöker inte se det som trots, eftersom trots är någonting negativt, utan att det är någonting positivt: att barnet utvecklas till en egen individ och utforskar sin kapacitet. Hon sa dock att det inte är alltid hon kan tänka så Men hon tyckte det hade underlättat för henne att tänka så. Det tyckte jag var klokt, för så är det ju med allt i livet: det är mycket sällan vi kan påverka beteende hos andra människor utan det enda vi kan styra är hur vi reagerar på andra människors beteende.

Jag vet att den tjejen har läst flera böcker av den danska barnpsykologen Jesper Juul, och jag håller på att läsa en bok av honom just nu som heter "Ditt kompetenta barn". I den skriver han bland annat att det är de vuxna som bemöter barnens egna vilja med att säga nej och bli trotsiga! En ganska intressant tanke tycker jag

[Johanna H]

Hej! Ja det var inte så lätt att försöka urskilja vad som rör sig i hans huvud inte..
Det är svårt att bedöma er situation då du berättar vad han gör och säger men inte vad du gör och säger..förstår du vad jag menar?
Valdemar reagerar ju inte av sig själv i olika situationer, utan han reagerar utifrån det sätt han blir bemött. Ibland behöver barnen lite mer riktlinjer och förhållningssätt.
T ex så kanske han behöver få det berättat för sig innan vad som kommer att hända.. jag tar ett ex.. Då han vill leka med dig så gör det en stund, han har antagligen längtat efter mamma? Tala sedan om för honom att " vi leker en stund sedan måste mamma laga mat" då får han veta i förväg vad som kommer..
Det viktiga i det hela är att vara konsekvent också! Han kommer antagligen att testa dina gränser, hur långt han kan gå. Men det är viktigt att barn inte får bestämma för mycket..dem blir oroliga och ängsliga av det. Däremot ska man ju respektera och ta in sitt barn i olika aktiviteter så som ni gör. Laga mat eller städa t ex. Barn vill vara delaktiga (även om vi helst vill göra allt själv..sån är jag ) och ska inte behöva sitta ensamma på sina rum för att vi inte vill ha dem i vägen. Det kan dem göra om dem har sällskap av syskon eller kompisar.

Allt handlar egentligen om att lära barnen hur man lever! Dem är olika i viljestyrka och upptäckarlust precis som vi vuxna. De är olika i envishetsgrad precis som vi också..men en sak är lika för alla barn och det är att dem vill har förhållningssregler. Ett barn i treårsålder mår inte bra att behöva ta egna beslut i allting. Dem mår bättre av att vi talar om för dem vad som ska hända. Sedan om dem vill vara med och bestämma eller tar ett eget beslut..fine, låt dem göra det då. Jag menar att barn ska få vara med om dem vill och så ofta som möjligt i beslut och aktiviteter men att dagliga beslut om t ex dagis, rutiner hemma/borta, påklädning, lek med andra/föräldrar ska ske på de vuxnas villkor inte på barnens. Hoppas du förstår hur jag menar?

Sedan ska man aldrig vara rädd för barnets känslor och känsloutbrott! Är man det så behöver man ta hjälp av en expert. För barnet speglar sig i den vuxne, och söker bekräftelse! Om man skyggar för barnets vrede (vilken också måste få utlopp ibland) så visar man barnet att det inte går att lita på och att det där med ilska är ngt "otäckt" Detta ger barnet skuldkänslor och skapar otrygghet. Alla känslor måste få visas och vi ska bemöta dem så som passar för tillfället. Men barnet ska känna att mamma eller pappa tycker om det ändå..
T ex på dagis då han skriker till dig..så tala om för honom att ok, du är arg nu, det ser mamma men det hjälps inte nu. Nu ska vi gå hem..
Du kan ju också sätta dig vid Valdemar i hans ögonhöjd och faktiskt fråga honom varför han skriker, varför han inte vill gå hem.. (oftast vill ju lekande barn inte gå hem för ingen har förberett dem på att någom kommer och avbryter leken kanske? ) Återigen, barn vill bli förvarnade om saker precis som vi! Detta är superviktigt. Vi kanske har tänkt en tanke en kvart innan vi beslutar oss för att hämta vårt barn, och barnen ska bara acceptera att deras lek (den är viktig!) ska avbrytas bara sådär.

Ibland är det inte så svårt att få kontakt och kommunicera med våra barn om vi bara ger det vår tid! En liten tvååring kan också säga ett o annat! Vi ska lyssna, kompromissa och hjälpa våra barn att lära sig leva i socialt samspel. Det betyder inte heller att vi är elaka om vi säger nej till dem ibland. Däremot är det elakt att ge barnet allt ansvar själv för hur det beter sig. För ett litet barn är inte utvecklat färdigt nog att "fostra" sig själv.

Ett tips är att köpa "trotsboken" eller något sådant! Jag ska själv köpa den för jag tror alla kan stöta på problem även om man har haft barn tidigare eller ej. Ida är ett mycket mer viljestarkt barn än vad mina andra har varit så vi får se om jag behöver ta till lite råd själv.

Att känna sig älskad för den man är och inte för vad man gör är livsviktigt!! Barn ska aldrig behöva känna sig som en börda. Låt heller inte han höra att han är jobbig för då lovar jag att han kommer att leva upp till det..

Lycka till!

[Liina]

Tigi: ja och så kan du ju se att hon har redigerat inlägget efter att jag skrev mitt inlägg, och innan hon redigerade det så frågade hon bland annat: vad är det för fel på min son? Och jag ville mest förmedla till henne att det absolut inte är något fel på hennes son, att han helt enkelt låter som en fin kille med massa energi och en utvecklande personlighet. Jag tror (vet) att både jag och sprallos försökte hjälpa och stödja broderibruden i att kunna ta sig igenom den jobbiga trotstiden.

[Broderibruden]

Vi har redan Trotsboken och har läst den. Tänkte med denna tråd att vi kan utbyta tips och erfarenheter.

Nu före dagis idag sitter lillen och leker ensam i sin "grotta". Under mitt datorbord med en filt över. Han vill dock att jag håller i ficklampan så jag håller i den med ena handen och skriver med den andra

[Broderibruden]

Ja Tigi och ni andra, jag är känslig för kritik efter vad soc. gjorde mot oss! Därför ändrade jag i inlägget. Men tack vare era inlägg inser jag att sonen är helt normal, bara jag som tagit skada.

[Broderibruden]

Jag undrade förresten OM det var något fel på sonen med tanke på vad vi varit med om? Men som sagt så vet jag ju nu att det inte är så.

[Tigi]

Liina-- då förstår jag... läste det efter redigeringen

[sprallos]

Jag vill också förtydliga att jag aldrig menat att låta nedvärderande på något sätt. Jag har i största välmening försökt förklara att jag inte tror att det är några som helst fel på Valdemar...men när man läser Broderibrudens inlägg (inte bara detta) så märker man hur stor skada socbehandling gjort (inte ett dugg konstigt såklart!!) och därför ville jag råda om samtal/terapi för att släppa och gå vidare en gång för alla.