fler med panik ångest???

[Ellas pappa]

En gammal tråd men ville bara kommentera ditt inlägg om folk som använder ångest som ett ord för att beskriva lite frustration Helt klart fel...

För folk som upplevt sjuklig ångest blir det som ett litet hån nästan. Ångest är fruktansvärt jobbigt och kräver ofta medicinering och terapi.

Vad jobbigt för dig att ha levt med det så länge...Kunskap kring ångestsjukdomar gör dem lättare att leva med och precis som du säger så följs en ångestsjukdom ofta av flera olika fobier.

Det är viktigt att man tar tag i sin ångest och slutar att "undvika" det obehagliga som på sikt egentligen bara underhåller ångesten. Har man gått länge med ångest ökar risken för depression, muskelvärk och andra kroppsliga symptom som sänker kvaliten på livet.

Behandlingen och kunskap av ångestsjukdomar varierar säkerligen från kommun till kommun men det är din fullständiga rättighet att få rätt behandling som vilken annan sjukdom som helst. Ifall din vårdcentral inte kan erbjuda rätt behandling bör dom vägleda dig till rätt hjälp. Det är det minsta dom kan göra eftersom att just kraft, ork och självfötroende sviker vid denna sjukdom.

I Stockholm har man nu kanske förstått allvaret och öppnar flera ångestmottagningar(Södra Stockholm)

I Stockholm har man nu kanske förstått allvaret och öppnar flera ångestmottagningar (Norra Stockholm

Det dyker även upp interaktiva behandlingar av Paniksyndrom och Depression

Besök också denna länk som handlar om mindfulness

Hoppas att jag inte upplevs som provokativ i mitt uttalande om "undvika"

Har oxå det! E sjukskriven pga det oxå! Inte bara men lite d oxå.
Man får lära sig att handskas med det,tyvärr.Haft diagnosen i över 10år...Och läkarna som sa att d går över fort..HAHAHA
Men för de flesta kommer d och så försvinner det.Men det kan komma tbx efter flera år.
Bästa sättet att lära sig vad ens P-Å är,är att läsa läkarboken om Panikångest som läkarna har! Jag råkade få den av min dåvarande läkare,och det förändrade allt.
Jag går konstant på medicinering och har alltid med mig lugnande ifall....
Sen går ofta P-Å handihand med agorafobi...så jag undviker trängsel o folk...funkar jätte bra!!


D jag har stört mig mest på är folk,som har d struligt med killar eller vad som hela tiden säger "Åh,jag har panikångest,han gillar inte mig"...
när de inte har en susning om vad d ens e...

[Trötta mamman]

Har haft det tidigare. Kan som många andra rekommendera KBT - kan finnas terapeuter anslutna till landstinget så det inte blir så dyrt. Medicinering kan säkert behövas emellanåt. Det går att remittera sig själv till psyk. eller ta kontakt med någon privat - om ni läkaren inte tar tag i det. Kan ju vara svårt att göra det själv för den delen.

[Veeronica]

jag har panikångest till tusen, fick avbryta mina studier i USA eftersom jag tillslut bara låg hemma på sängen och grät och grät och grät, jag kunde inte ta mig nånstans. Jag hade tur som hade min pojkvän med mig, annars hade det slutat riktigt illa kan jag säga. Jag hade aldrig tagit mig hem och hade troligtvis avslutat livet på ett eller annat sätt (låter hemskt, men så illa VAR det). Flygresan hem och väntan innan är nog det absolut värsta jag varit med om i hela mitt liv.
När jag kom hem till Sverige igen blev det läkarkontakt, kuratorsamtal och medicin som gällde. Jag har fått öka medicinen flera gånger, den fungerade ett tag men sen blev det bara sämre igen. Detta var under 2006. Nu, tre år senare, mår jag jämförelsevis bra, men när jag blev gravid började karusellen om så smått igen, då jag dessutom tog beslutet att sluta med medicinen. Det tog inte lång tid innan jag fick börja med den igen. Nu när jag har min älskade plutt måste jag nog ändå säga att jag mår bättre än jag gjort på många år! Han ger mig sån otrolig lycka och han ger mig hjälp att fokusera tankarna på annat. Jag har t.o.m. skurit ner på medicinen riktigt ordentligt och hoppas kunna klara mig utan den (men jag har ju fortfarande dagar som är riktigt jobbiga).

Det där med kollektivtraffik var ett helvete, men har kommit över det mesta av det, men åker jag buss en lång sträcka känner jag fortfarande paniken komma smygandes... Det som hjälper är tankar som "Skulle det bli bättre att gå av bussen?" om svaret är ja gör jag det, men oftast blir svaret nej. Jag kommer snabbare hem om jag sitter kvar. Svårt att säga hur man ska göra, tror att alla måste hitta sina sätt...

[utan_namn]

nu vill jag inte lovprisa mediciner men ibland hjälper det faktiskt! ångest har en fysisk anledning också. serotonin och dopamin-nivåer som inte ens hjärna klarar av att hålla i chack.

jag har inte myket till ångest idag, får ett svagt släng i bland, men inte som det var förr.
har idag också slutat med anti-deppresivt, då jag känner att det blivit mycket bättre..

ibland behöver kroppen hjälp att tona ner samtidigt som man "fixar" det psykiska. man blir inte "hög" eller nåt sånt. man går bara inte ner i "ångesthålet" längre.

det vanliga är att man bara tar det en period för att slippa ångesten och kunna bearbeta orsaken till den. de första två veckorna så kan ångesten dock bli värre för att hjärnan lär sig hantera de nya nivåerna av signalämnen.

medicinerna är inte beroendeframkallande och inte farliga. däremot kan man bli beroende psykiskt om man går för länge, men detta hjälper ju läkaren till med. ett år brukar vara det vanliga tiden.

helt enkelt om man känner att man inte orkar leva med ångesten och att inget verkar hjälpa.

[Liina]

Jag lider inte av panikångest idag men när jag var gravid så fick jag panikångestattacker. Det var otroligt obehagligt, jag har aldrig innan eller efter varit med om något liknande. Jag fick dessa attacker på trånga och varma platser där jag var tvungen att vara länge, till exempel bussen, spårvagnen, kassakön i affären och sådär. Första gången det hände så trodde jag att jag höll på att få en hjärtattack eller något, jag blev jättevarm, svettades, det gjorde ont i bröstet, det pep i öronen och jag kunde varken se eller höra ordentligt. Jag ringde min mamma som arbetat 25 år med psykiskt sjuka (och innan det även med fysiskt sjuka, vilket oftast är varför jag ringer henne, för att kolla om jag borde åka till sjukhus, hon är som min privata sjukvårdsupplysning) och hon pratade länge med mig och förklarade att det lät som en panikångestattack.

Det kändes skönt att veta att det inte fysiskt var något fel på mig men jag började bli lite rädd för att handla eller åka in till skolan och sådär. Om jag skulle åka spårvagn så fick jag alltid åka minst en spårvagn tidigare så jag kunde gå av och gå en bit och sen ta nästa om jag fick panik.

Nu har jag som sagt inte haft något panikångestanfall på över ett år, vilket jag är väldigt tacksam över, men jag känner starkt för er som lider av detta mer konstant!