Ett sista farväl!

[ullis78]

Min sambo Nicklas mormor har varit gammal o sjuk under en längre tid och varit mestadels sängliggandes o fått hjälp med allt av hemtjänsten. I torsdags så hade dom fått upp henne lite men senare på kvällen så hade hon fått en stroke som gjorde henne halvsidigt förlamad. Hon hamnade i någon slags dvala på fredagen som hon i helgen sjunkit djupare o djupare in i. Dom hade inte lyckats få i henne någon vätska alls o i lördags kväll så förstod vi att det bara kunde gå åt ett håll!
Nicklas o hans syster var där i måndags o tisdags kväll. Ingen trodde att hon skulle leva så länge med tanke på hur gammal och svag hon var samt att dom inte fått i henne någon vätska alls sen hon fick sin stroke.

Det kändes inte alls rätt att jag o Lillis inte hade vart där och sagt hejdå till henne så idag kl 14 så åkte vi dit. Vi möttes av en kvinna ifrån hemtjänsten som hade suttit vak där sen lördagen. Hon visade oss in till hans mormor och man såg direkt att hon var dödsmärkt. Hon såg precis likadan ut som min farmor strax innan hon gick bort. Hon hade även fått vatten i lungorna som gjorde att varje andetag lät så ansträngt och riktigt bubblade högt.

Helt plötsligt så hör vi hur det knackar på dörren och vi går bort för att öppna men det är ingen där. Hon rykte på axlarna och berättade att hon inte är förvånad och att det har hänt en massa konstiga saker det senaste i lägenheten, men att det även gjort det tidigare. Hon själv tror egentligen inte på ”spökerier” därför hade hon blivit riktigt irriterad o arg när det inte hänt saker som inte gått att förklara. Det hade dessutom varit flera andra som vart med om saker o mormor själv har känt av det och sagt att det var hennes man. Vissa kvällar hade hon vart så upprörd och haft sån ångest över detta att det tagit jätte långtid att lugna ner henne. Det var dessutom speciellt ett rum vars dörr skulle vara stängd!

Klockan 15.30 så lämnade hon oss och Nicklas kom sen runt 16. En lååång halvtimma då jag bara satt o lyssnade efter ljud men det ända jag hörde var hans mormors andetag.

Runt 16,20 så var han tvungen att åka igen en stund eftersom han skulle köra en kollega til landvetter.

kl 17 sov Lillis och jag gick ut i köket för att värma lite mat. När jag är på väg tillbaka till vardagsrummet så går jag förbi hennes rum o hör och ser att hon inte andas längre. Jag trycker på larmet och förklarar vad som har hänt och dom lovar att skicka över personal så fort dom kan.

Men villka långa minuter! Jag jobbar själv inom vården och är inte främmande för sådant här men det är en annan situation när det är en anhörig o när vi dessutom var alldeles ensamma med den lilla kråkan. Ringer Nicklas o berättar vad som hänt. Det hade gått högst 10 minuter sen hon hade gått bort och jag pratar i telefonen med min mamma när jag får en sådan konstig o överväldigande känsla. Håret på armarna reser sig och det känns som att något drar igenom rummet på något konstigt sätt. Känns som att hon är med oss i rummet! Det låter jätte flummigt men det var en sådan konstig känsla som jag inte kan beskriva på något annat sätt. Jag var tvungen att öppna ytterdörren o ställa mig utanför en stund!

Mamma sa att när en person dör så ska man öppna ett fönster så att själen kan flyga ut, så så fick det vara i hennes rum.

När en stjärna dör så tänds en annan! Jag är bara så glad att Nicklas mormor och Amandas tid gick omlott så hon fick träffat o hållt henne!

[zettan]

vad sorgligt , men hon får det bra vart hon än är.

[Emma26]

Shiit samma sak hände mig.......

När jag kommit hem ifrån BB ringer en dag min pappa på min mobil ifrån Sverige. Han ringer flera gånger efter varandra, så tillslut så ringer jag tillbaka för att höra vad som var problemet.

Han säger att: -Morfar är sjuk. Men låter lite kryptisk och lämnar över luren till min mamma som förklarar att morfar ligger på Ackis i Uppsala ny opererad. Han har haft diabetes en längre tid och åkte in till sjukhuset i västerås för att han hade klåda över hela kroppen och undrade om det var diabetsen som spökade. Dom tog en massa prover och kom fram till att han hade lever cancer. Operation planeras in på ackis för att frysa bort tumören. När han öppnas upp inser läkaren att det inte var en tumör som CATen visade utan fyra. En kan man frysa bort och överleva men inte fyra...men dom genomför den planerade operationen och lämnar tre kvar.

Efteråt fick han reda på att den typ han hade var obotlig och han hade mellan 4 månader och 2 år kvar att leva och att dom inte vet med säkerhet hur lång tid han har kvar. Hon fortsätter att säga att de vetat om detta i nästan en månad och inte vetat hur dom ska berätta det för mig. Jag är hans näst äldsta barnbarn och jag har som liten spendrat sommrarna med dom ute i deras stuga i Sala. Så jag har/hade väl bäst kontakt med honom, hon fortsätter att berätta att han vill att jag ska ringa eller skriv till honom. Hon ger mig alla hans olika nummer och säger att han väntar på att jag ska ringa till honom. Detta är i runt den 20 Augusti, 2007. Jag funderar fram och tillbaka hur jag ska göra och vill egentligen åka hem, men mamma säger ifrån. Morfar vill inte ha någon där mer än hans fru (han är omgift sedan 15 år tillbaka...). Mamma har varit där, så har också min morbror. Efter mycket om och men så skriver jag ett låååånnnngt brev till honom och lovar att skicka foton på Nora som då var två veckor gammal.

Jag pratar med mamma var och varranan dag om morfar och hon säger att han tackade för brevet och sa att det berörde honom djupt det jag skrivit.

Natten till den 4 September så vaknar jag vid halv tre på morgonen: helt omotiverat sätter mig upp i sängen och säger "-Hejdå, morfar..." lägger mig sedan ner och somnar om. På morgonen ringer mamma och berättar att morfar somnat in...halv nio på morgonen svensk tid, alltså halv tre på morgonen min tid. Han hade under en längre tid fått hospis behandling, vilket innebar bla. fri tillgång till morfin, massage, sömnmedel, egen SSK och läkar kontakt varje dag pga att han gåt ner så pass mycket i vikt och börjat se grå ut i hyn. G. hans fru sa att kvällen innan hade morfar gått ut på bryggan och suttit där ensam i flera timmar och tittat på när solen gick ner. På morgonen hade han fått massage och gått och lagt sig för han kände sig trött och somnat in.

Fortfarande kan jag minnas lugnet jag kände när jag sa hejdå till min morfar fast jag var så långt bort. Jag hann aldrig skicka några bilder på Nora, vilket jag ångrar bittert än i dag.

[shoegal]

Det är alltid sorgligt när en människa går bort. Tur att hon fick chansen att träffa Amanda! Både min mormor och farfar dog året innan Elis föddes, och jag vet att de hade velat träffa honom.

[sprallos]

Vilken fin upplevelse ni fick...fast det är lite otäckt när det är en anhörig. Jag har aldrig varit med om det med någon som står mig nära.

Jag har också suttit vid sängkanten och "väntat" på det oundvikliga när jag jobbade i äldervården. Många äldre har alla anhöriga söderut och det händer ju att dom inte hinner upp, så då får personalen rycka ut. Vid ett tillfälle höll jag en kvinna i handen precis i dödsögonblicket. Jag hade suttit med henne hela eftermiddagen/kvällen men var tvungen att läma henn för att gå på toa. När jag kom tillbaka såg hon ut som hon verkligen "höll fast" så ja rusade fram och sa "Jag är här nu vännen" och strök henne över huvudet. Då slappande hon av, jag anade ett litet leende sen drog hon en sista suck och sen var hon borta. Det var så himla fint! HUr konstigt det än låter så var det så...

Alla de gånger jag sett avlidna gamla har det varit ett "skal" kvar i sängen. Något försvinner, det är så tydligt. Kroppen är kvar, men själen är borta.

[Frixie]

Visst är det både lite skönt och lite nervöst när man får såna andliga upplevelser...

Det har hänt liknande saker i vår familj.
När min mormor gick bort vaknade jag av att någon strök mig över kinden. (samma minut som min mormor dog på sjukhuset)

När min morfar gick bort så var mamma och pappa i Ryssland. Mamma vaknade av att någon ruskade i henne. När hon vaknade var det givetvis ingen där... Men hon berättade att morfar brukade väcka henne med samma "ruskning" när hon var yngre...

Vill bara beklaga sorgen för er, men det var ju skönt att ni fick ett så fint avslut...

[Jasminasmamma]

guud va sorgligt en stoor kram från oss!

[Fru S.]

Jag beklagar sorgen.

Min mans farfar dog alldeles nyss. Han hann uppleva Gustav och det är vi tacksamma för.

Massa kramar

[ullis78]

Emma26 o Frixie: Oj villken upplevelse både häftigt o lite skrämmande! Vissa saker går bara inte att förstå hur mkt man än vill och försöker! Vad fint att du fick säga hejdå till din morfar/mormor!

Sprallos: Villket fint slut hon fick ändå, ingen ska behöva dö ensam! Visst känns ens jobb väldigt meningsfullt när man får vara med om en sådan sak som dig! Lite skrämmande kan jag tycka samtidigt när man kommer så nära in på döden. Man påminns om sin egna o dom man älskars sårbarhet och hur lätt det är att någon i ens närhet kan ryckas ifrån en närsomhelst!

Jag hoppas och tror verligen att när vi dör så är det ändå inte slutet! Jag vet iaf att hon är på ett bättre ställe nu o det var en lättnad samtidigt när hon tog sitt sista andetag!