"Ett barn är inget barn...."

[sprallos]

Nu börjar jag lessna....så nu frågar jag mitt allvetande "facit" Vimedbarn!!

Nu när man väntar 2:an så får man antingen 1 av 2 reaktioner av folk.

1: Ååååå din stackare...nu börjar helvetet på allvar. Ett barn är inget barn, två barn är ett helvete. Man är bara trött och slut heeela tiden. Bebistiden är förjävlig och sen börjar dom slåss....

2: Åååååå vad underbart!! Syskon är det bästa man ger sitt barn, det är helt underbart att se dom växa upp tillsammans. Visst är det tröttsamt vissa gånger, men det var BETYDLIGT lättare än jag trott + att dom är så bra på att roa varandra när dom blivit lite större....

Så, vad säger ni som fått era 2:or, 3:or och 4:or. Ni är som sagt mitt "facit" nu...

[tinali]

Jag känner väl att ett barn är inget barn, men inget helvete med två barn. Det blir bara svårare att styra barn ett med en spädis på armen som samtidigt gallskriker skiten ur en. Men det är ju underbart! Nu är ju inte mina så stora än men är säker på att de kommer röja ihop sen. På gott o ont, det är ju två grabbar!

[MammaLotta]

Jag skulle då aldrig komma på tanken att kalla mina älskade ungar för ett helvete!! Jag ska inte överdriva - visst driver de en till vansinne ibland med sina infall - men det gör ju ett barn med, lika galant.

Syskon bråkar, det kommer man inte ifrån, men jag känner att det är lite bättre förberedda för andra konflikter de ska ta senare i livet.

Storasyster var ju 2½ år när lillebror anlände och det fungerade fint för oss. Nu är ju Victor ännu någon månad äldre, så jag har goda förhoppningar för er! Skämt å sido, man kan ju faktiskt resonera en aning med en liten man på snart 3 år!

Det är klart alla barn reagerar olika på att få ett syskon, men jag tror att bara man låter de äldre barnen vara med när de vill t.ex och byta blöja elr bada elr vad det nu kan vara så känner de sej delaktiga i det nya lilla livet och har då kanske lite lättare att förstå att man numera måste dela med sej av mamma och pappa.

Jag önskar er lycka till med er lilla bebis och så ska jag dela med mej av en liten hemlis som jag har lärt mej Lyssna inte på allas åsikter om barn, uppfostran och hur det egentligen ska vara - utan följ ditt hjärta! Du är den bästa mamma dina barn kan ha!!!
Kram

[milla]

Åh va less jag blir när jag läser nr1,varför måste folk alltid berätta om hur hemskt allt kommer att bli... Vet inte hur många gånger jag fick höra om hur jobbigt det skulle bli att få syskon när Marcus bara var1,5år "du kommer få en chock när tvåan kommer" och det fick jag nog ockxå för det var absolut inte så hemskt och jobbigt som alla hade sagt. Jag tycker det har fungerat över förväntan i stort sett hela tiden,visst kan man bli galen ibland och bråkar gör dom men herre gud man kan ju inte gå upp i allt,har man inställningen att det är förjävligt så blir det nog det....
Jag tycker dom har stor nytta av varandra och leker och roar varandra en hel del
Och varför är ett barn inget barn?!? Det kan ju vara jobbigt med ett barn också...Det är ju för och nackdelar med allt Tror det kommer gå hur bra som helst för er,du är väl dessutom gammal dagisfröken så du är väl van o ta hand om fler än två barn

[Medea]

2:an helt klart.
Jag fick dock höra ettan en hel del gånger samt: Nu får du dina fiskar varma.
Nä, inte ännu för att jag antagligen har en jävla tur med Livia som är nöjd med att hänga på armen eller i sjalen när jag roar Draken, städar eller lagar krubb.

Jag funderade också när jag väntade Draken varför folk ens skaffar barn när det verkade vara så vidrigt när man aaaaaldrig får sova.
Skulle ju varit kul med annan input också, än bara allt det jobbiga.

[tinali]

Det där med sömnbrist har jag aldrig lidit av, mina barn sover som klubbade sälar. Toppenbra;)

[Medea]

Det där med sömnbrist har jag aldrig lidit av, mina barn sover som klubbade sälar. Toppenbra;)

Livia sover som en klubbad säl, vill inte ens amma på natten längre.
Draken dock, nä, hon gillade att sitta på armen när jag knallade omkring med henne.
Jag antar att hon tyckte att det var tråkigt att sova.
Nu sover jag som en Drottning, annat var det när man var gravid, fy för den Lede...

[Kali]

ja du... jag har faktiskt funderat på att starta en tråd som skulle heta nåt i stil med "är jag den enda som tycker att det är riktigt riktigt jobbigt emellanåt?"

jag tycker att det är alldeles underbart att ha två barn. det är fantastiskt när jakob gör något bus så alma skrattar högt o han börjar skratta högt för att hon skrattar högt. det är underbart hur han inkluderar henne i allting o är angelägen om att hon skall vara med, hur han visar henne saker, hur han blir bekymrad när hon gråter, hur han gillar att pussa o krama på henne. alma själv är en fantastisk liten människa med massor av temperament o vilja.

men när jakob vaknar trött o bara skriker o gråter åt allt (o eftersom han sover dåligt o fortfarande vaknar på nätterna gör han det rätt ofta) o alma gråter för hon har haft mycket problem med magen o varit mycket ledsen o båda barnen vill ha sin mamma o jag bara är en.... ja då känns det förjävligt! INTE barnen. men att jag inte räcker till. Jakob är trots allt bara 2,5 år. Han har inga ord när han blir arg o ledsen. Och han är i en period när han vill bestämma ALLT. Han blir ledsen och/eller arg varje gång ett program tar slut på tv, varje gång någon går iväg (även om det är en granne i tvättstugan), varje gång jag svänger höger när han ville svänga vänster, om jag råkar hälla upp mjölk på ett annat sätt än han hade tänkt sig osv osv osv. Mellan sina utbrott är han världens gladaste o goaste o härligaste unge men vi är uppenbarligen mitt uppe i en fas där han måste lära sig hantera motgångar och den fasen är inte kompatibel med en liten bebis med massor av trängade behov.

alma har varit en väldigt krävande bebis, hon har haft mycket ont i magen som sagt o skrikit mycket, varit helt otröstlig en del kvällar. inte mycket tid kvar till jakob då. hon vill aldrig sova och sover i princip inte själv. jag har burit o burit o burit henne, tack gode gud för bärselen. så när jag inte har ammat (vilket man ju också gör nästan hela tiden först när de är små o sen nu för det varit så varmt) har jag burit o hon har kräkts enorma mängder o kräks fortfarande mycket. nu, när hon har blivit fem månader har det börjat bli lite enklare eftersom hon har lärt sig backa o då tycker det är roligare att ligga på golvet + att hon kan sitta stabilt i sin barnstol o då tycker det är roligt att vara med i köket och att hon kan få nåt att gnaga på själv. men jag skojar inte om jag skriver att jag fram tills de senaste veckorna har haft henne i famnen minst 22 av dygnets 24 timmar. sen några veckor äter jag totalt mjölkfritt o de senaste dagarna har hon varit en gladare o mindre ledsen bebis men hon kräks fortfarande lika mycket o behöver äta ofta, även nattetid, antagligen för att kompensera för allt som kommer upp.

jag har aldrig i mitt liv känt mig så otillräcklig som den här våren. jag har varit jävligt trött o slutkörd men det var jag beredd på, det är inte så farligt. men jag var inte beredd på hur det skulle skära i hjärtat när min store lille kille är sjuk o längtar efter att få sitta i mammas famn från morgon till kväll o det inte går för att lillan måste få vara där o ammas o bäras. jag var inte beredd på hur dåligt samvete jag skulle känna gentemot henne när hon har jätteont i magen o skriker hysteriskt o jag måste lägga ner henne ensam med all sin ångest för att byta bajsblöja på storebror. Och så vidare....

Jag skulle inte heller använda ord som helvete. jag skulle inte säga att mina barn är jävliga på något sätt. men jag tycker det har varit otroligt tufft med två barn! det känns som att vi knappt har hunnit prata med varandra de här våren, jag o min sambo! än mindre städa, här har varit kaotiskt minst sagt. o det har ju också inneburit en stress förstås.

men jag tänker att det beror jättemycket på vilken bebis man får och vilket barn man har sen innan. får man en bebis som sover hela nätterna o nöjt ligger själv i babygym/vagn så blir det förstås inte i närheten av så jobbigt. om man inte har (som vi) ett stort barn som vaknar flera gånger varje natt av vad vi tror är mardrömmar o skriker hysteriskt så blir det ju enklare. liksom om man har barn som inte är så lättstörda, mina två väcker nämligen varandra. skriker den ena så har man bara några minuter innan den andre skriker också... har inte varit alldeles enkelt att natta jakob på kvällen när alma haft magont o skrikit o skrikit....

men, det som jag tröstar mig med, och som är skönt med andra barnet, är att man vet att det går så fort, att det händer nya grejor varje dag. nu kan hon nästan sitta lilltjejen, klart allt blir roligare då. hon kan redan backa o när hon ligger på mage drar hon upp benen under sig o stönar o stånkar o jag skulle inte bli ett dugg förvånad om hon lär sig krypa inom en snar framtid o kan krypa efter brorsan o tröttnar på mig o jag tror våra båda små kommer ha fantastiskt roligt ihop under sin uppväxt!

tror inte det finns nåt facit tyvärr, vi håller bara tummarna för att du får en "lätt" bebis Sprallos!

[Medea]

ja du... jag har faktiskt funderat på att starta en tråd som skulle heta nåt i stil med "är jag den enda som tycker att det är riktigt riktigt jobbigt emellanåt?"

jag tycker att det är alldeles underbart att ha två barn. det är fantastiskt när jakob gör något bus så alma skrattar högt o han börjar skratta högt för att hon skrattar högt. det är underbart hur han inkluderar henne i allting o är angelägen om att hon skall vara med, hur han visar henne saker, hur han blir bekymrad när hon gråter, hur han gillar att pussa o krama på henne. alma själv är en fantastisk liten människa med massor av temperament o vilja.

men när jakob vaknar trött o bara skriker o gråter åt allt (o eftersom han sover dåligt o fortfarande vaknar på nätterna gör han det rätt ofta) o alma gråter för hon har haft mycket problem med magen o varit mycket ledsen o båda barnen vill ha sin mamma o jag bara är en.... ja då känns det förjävligt! INTE barnen. men att jag inte räcker till. Jakob är trots allt bara 2,5 år. Han har inga ord när han blir arg o ledsen. Och han är i en period när han vill bestämma ALLT. Han blir ledsen och/eller arg varje gång ett program tar slut på tv, varje gång någon går iväg (även om det är en granne i tvättstugan), varje gång jag svänger höger när han ville svänga vänster, om jag råkar hälla upp mjölk på ett annat sätt än han hade tänkt sig osv osv osv. Mellan sina utbrott är han världens gladaste o goaste o härligaste unge men vi är uppenbarligen mitt uppe i en fas där han måste lära sig hantera motgångar och den fasen är inte kompatibel med en liten bebis med massor av trängade behov.

alma har varit en väldigt krävande bebis, hon har haft mycket ont i magen som sagt o skrikit mycket, varit helt otröstlig en del kvällar. inte mycket tid kvar till jakob då. hon vill aldrig sova och sover i princip inte själv. jag har burit o burit o burit henne, tack gode gud för bärselen. så när jag inte har ammat (vilket man ju också gör nästan hela tiden först när de är små o sen nu för det varit så varmt) har jag burit o hon har kräkts enorma mängder o kräks fortfarande mycket. nu, när hon har blivit fem månader har det börjat bli lite enklare eftersom hon har lärt sig backa o då tycker det är roligare att ligga på golvet + att hon kan sitta stabilt i sin barnstol o då tycker det är roligt att vara med i köket och att hon kan få nåt att gnaga på själv. men jag skojar inte om jag skriver att jag fram tills de senaste veckorna har haft henne i famnen minst 22 av dygnets 24 timmar. sen några veckor äter jag totalt mjölkfritt o de senaste dagarna har hon varit en gladare o mindre ledsen bebis men hon kräks fortfarande lika mycket o behöver äta ofta, även nattetid, antagligen för att kompensera för allt som kommer upp.

jag har aldrig i mitt liv känt mig så otillräcklig som den här våren. jag har varit jävligt trött o slutkörd men det var jag beredd på, det är inte så farligt. men jag var inte beredd på hur det skulle skära i hjärtat när min store lille kille är sjuk o längtar efter att få sitta i mammas famn från morgon till kväll o det inte går för att lillan måste få vara där o ammas o bäras. jag var inte beredd på hur dåligt samvete jag skulle känna gentemot henne när hon har jätteont i magen o skriker hysteriskt o jag måste lägga ner henne ensam med all sin ångest för att byta bajsblöja på storebror. Och så vidare....

Jag skulle inte heller använda ord som helvete. jag skulle inte säga att mina barn är jävliga på något sätt. men jag tycker det har varit otroligt tufft med två barn! det känns som att vi knappt har hunnit prata med varandra de här våren, jag o min sambo! än mindre städa, här har varit kaotiskt minst sagt. o det har ju också inneburit en stress förstås.

men jag tänker att det beror jättemycket på vilken bebis man får och vilket barn man har sen innan. får man en bebis som sover hela nätterna o nöjt ligger själv i babygym/vagn så blir det förstås inte i närheten av så jobbigt. om man inte har (som vi) ett stort barn som vaknar flera gånger varje natt av vad vi tror är mardrömmar o skriker hysteriskt så blir det ju enklare. liksom om man har barn som inte är så lättstörda, mina två väcker nämligen varandra. skriker den ena så har man bara några minuter innan den andre skriker också... har inte varit alldeles enkelt att natta jakob på kvällen när alma haft magont o skrikit o skrikit....

men, det som jag tröstar mig med, och som är skönt med andra barnet, är att man vet att det går så fort, att det händer nya grejor varje dag. nu kan hon nästan sitta lilltjejen, klart allt blir roligare då. hon kan redan backa o när hon ligger på mage drar hon upp benen under sig o stönar o stånkar o jag skulle inte bli ett dugg förvånad om hon lär sig krypa inom en snar framtid o kan krypa efter brorsan o tröttnar på mig o jag tror våra båda små kommer ha fantastiskt roligt ihop under sin uppväxt!

tror inte det finns nåt facit tyvärr, vi håller bara tummarna för att du får en "lätt" bebis Sprallos!

Ja fy fan Kali, dåligt samvete kan bryta ner en och då har jag bara upplevt den i mycket små stunder.
Jag har som sagt tur nu, Draken var och är mycket krävande. Jag bar henne, sedan bar jag och bar lite mera. Jag är dock glad över att hon inte skrek, för det gör så ont i ett mamma hjärta.
Jag utesluter också alla mejeriprodukter och det fungerar skitbra, men det kan som sagt ta några veckor innan man ser ett bra resultat.
Jag testade om jag kunde äta en mjukglass med det gick inte, Livia fick magknip och skrek så där hysteriskt i några timmar.
Bara det är oerhört jobbigt, att dom har så ont och jag kände mig som en jävla idiot som prioriterade en glass framför lillRäkan, hur kunde jag?
Och så resonerade jag efter några timmar och Draken var nöjd, jag behövde inte lägga ner Livia för att byta någon blöja.

I mitt nästa liv tycker jag att du kan vara min mamma för du är en jävla supermorsa, tro aldrig något annat, ok?

[HärligaTöser]

ja du. jo dom alternativen har jag fått med.

jag tycker inte det är ett helvete med tre ungar eller när dom var två. men visst alla dagar är ju inte dans på röda rosor men oftast går det j¨ätte bra. De har ju humör efter hur jag är mot dom. är jag stressad, arg eller irriterad så bli dom det med vilket inte underlättar många ggr. Alla ungar är ju helt olika, en del dom busar och härjar så man bli trött, andra är så lugna ´vilket tycks vara jätte enkelt osv.
Här går det oftast jätte bra. de har varandra och det märks så det är ju inget påhitt där. Detta är ju jätte svårt att ge ett facit, för alla ¨är ju olika. en del tycker kanske det är ett helvete och andra kanske bara skrattar och tänker. äh detta går jätte bra och kan gärna ha fler.
du kommer bli en jätte fin mamma till dina två barn. klara du viktor kommer det inte bli nårra problem. kram

[ToToRo]

hihihi visst e det typiskt... att få första barnet e det tyngsta jag gjort. helt plötsligt vändes allt upp o ner. man kunde inte göra som man ville riktigt och det mesta blev meckigt. Nu när man redan är i den verkligheten och även om leiha är 3 ggr jobbigare än liam nogonsin vart så är det mycket lättare. Visst blir det lite jobbigare tex när man ska ngn stans att bägge ska ha kläder på sig m.m
men det som blir lättare är att man har vana, barnen kan faktiskt roa varandra. Leihas största sysselsättning är när liam stutsar omkring. det är dock lite jobbigt då jag inte riktigt kan lite på honom med henne utan han är lite för hårhänt men oftast går det bra.
Så självklart blir vissa saker jobbigare med två, men att kalla att ha ett barn för inget barn tycker jag är helt åt skogen. Men det beror på vilka barn man har. jag råkar ha tur med liam som oftast leker själv och låter mig ta min tid med leiha som kräver ganska mycket.

[ToToRo]

kali: man märker vilken skillnad det är. Jag är ju så bortskämmd med liam som har varit så lätt att lägga och som har sovit bra sedan 5-6 månader. Det gör att jag orkar leiha lite mer. Hur har du med möjligheter med barnvakt m.m. så du skulle kunna umgås med jakob själv? Vi ska till grönan på lördag och då ska jag lämna bort henne för andra gången. första blev bara 3 timmar men detta blir en hel dag och jag längtar ser fram emot att få umgås själv med liam.

[sprallos]

Jag har haft och har fortfarande ett mycket "lätt" barn även om han med stigande ålder sätter oss mer och mer på prov. Självklart kommer det bli en omställning för honom också att få ett syskon, det betvivlar jag inte en sekund.
Jag sätter stor tilltro till min erfarenhet och "rutin" att ta hand om flera barn samtidigt, men som jag redan sagt så är egna en annan sak än andras. Jag är inte alls likadan mot Victor som jag är mot mina dagisbarn. Så två egna blir ju inte heller samma, men däremot är det en stor trygghet i att ha den erfarenhet som jag har.

Det jag vill ha ut av den här tråden är bara kort och gott hur ni upplevt det. Jag varken vill eller tänker lyssna på mina vänner som målar fan på väggen med stor svart roller....även om det såklart är bra att vara inställd på en tung tid....jag tror inget annat. Men det känns så udda samtidigt att två människor kan uppleva samma situation så himla olika. Nu är ju som sagt inte barnen lika i någon familj, men bland mina vänner som väljer att se livet genom antingen de pessimistiska eller optimistiska glasögonen har väldigt lika barn. Det är det som är så fränt! Ingen av dom har jättekrävande barn, alls. Men den ena tycker att det är pest och den andra inte. Så nog har det mycket med inställning att göra också.

Nu menar jag inte att Kalis situation handlar om inställning till den....absolut inte!! Det finns barn som är mer krävande och då blir situationen såklart mer jobbig. Men nu menar jag "normala omständigheter". Jag är först att ta av mig hatten och buga av vördnad inför alla dessa supermammor som trots frustration och sömnbrist uppfostrar fantastiska barn och samtidigt sköter ett hem.

Men om jag tänker på mina "svart-rollande" vänner så är det tjejer som redan innan hade grymt höga krav på sig själv och sitt hem, sambo, utseende osv osv. Det fortsatte även efter första barnet och det blev nog svårt, så när 2:an dimper ner så är det ju nåt som får stå åt sidan och då har det blivit det pedantskötta hemmet, den perfekta kroppen och det "ljuva livet". Klart dom lider....

Jag tycker att det är ett intressant samtalsämne, men jag förstår ju att det kommer finnas fler "facit" än ett och att samma situation upplevs olika pga alla barn är olika + hur livet runt omkring ser ut...

[Trötta mamman]

Har nog haft det ganska bekvämt med mina barn. Har ju sex år emellan så det var nästan som att börja om igen och jag hade nog blivit lite bekväm. Men tycker inte att det är så jobbigt. Större omställning med första barnet helt klart. Men jag har fått höra från många att ett barn är inget problem, vänta till tvåan och så när tvåan kom fick jag höra att det var ju så lätt han var ju så liten och bara att ta med sig. Värre med stora barn som man fick pusha och bråka med - enligt vissa vänner då. Personligen tycker jag det är lättare att sticka iväg med stora barn som kan klä på sig själva, inte behöver massa ombyten, man behöver inteta med mat, blöjor eller tänka på mat- och sovtider i samma utsträckning som med de små. Men tydligen så har "alla andra" det alltid värst.

[Medea]

Det enda och från den enda jag känner press ifrån är mig själv med att vara " den perfekta föräldern ".
Ja, jag vet att jag är löjlig men det är min enda egentliga press.
Jag gillat det jag gör men får dåligt samvete om jag inte skulle gå ut en dag.
Städningen...nja, det är rörigt och jag försöker skita i att det är leksaker överallt, det går ganska bra med tanke på att jag har AS.
Jag går gärna i pyjamasbrallor och sunkar för att det är skönt och träna skiter jag i.